Lugnt

- Vad ska vi göra idag, frågade jag Konrad under frukosten.

- Vi kan väl ta det lugnt, blev svaret.

Förskolans/skolans ( enligt min åsikt) alldeles för överdrivna "sjukregler" gjorde att en något hostande Konrad och hans icke alls förkylde  lillebror gästande mormor och morfar från söndagens seneftermiddag.  För inte vågar man chansa, lillebror skulle ju kunna börja hosta och snora på dagis och hämtning bli beordrad av jobbande föräldrar. ( Grrr... urfåningt, små barn är så ofta snoriga, vuxna ska nu ha blivit covid-vaccinerade...)

Konrads syn på att ta det lugnt, den är väldigt olika min syn på saken. Fullt ös, alltså! Kul, men jobbigt.... Betydligt mindre jobbigt att genomföra mormorsdagar (morfarsdagar) hemma hos familjen.  Är man hos oss, så ska det hända något hela tiden... nästan. Jaja, vi har väl skämt bort pojkarna!

Under måndagen och halva tisdagen hann vi:

Besöka den ökände tjuven "Bildsköne Bengtssons " övernattningsplats ute i vår skog.

Plocka kantareller och Karl-Johansvamp.

Lägga Karl-Johan på torkning...medan Karl-Petter  tog en tupplur. 

Besöka Grimsås bästa lekplats...

...och den nya lekplatsen vid skolan.

Åka till naturreservatet i skogen och fika...

Leka i trädgården, spela spel, lägga pussel, bygga lego, busa och kivas...

Efter lunch var det dags att sätta sig i bilen och åka hem till Ulås igen.

-Jag orkar inte hålla ögonen öppna längre, jag måste blunda, sa Konrad efter tio minuter i bilen. 

- Sover Karl-Petter, frågade jag 

- Ja, sa Konrad. Sen sa han inget förrän vi 35-40 minuter senare körde in på gården där hemma.

Bolt bjöd båda killarna på en ridtur i det fina vädret. 

Efter att ha filmat två killar i trav, åkte mormor hem. Hon tänker ta det lugnt i kväll.

Avsked

 

  

Idag har jag tagit avsked av Berith. 

Känns väldigt konstigt att hon inte finns längre, hon som var så levande under så många år av vänskap.

Berith var den första som jag träffade, då jag som 24-åring kom från kommunens centralskola, till skolan i Dalstorp. Det var hon som mötte mig den första gången jag skulle hälsa på min nya klass. Kanslist, det var hennes titel år 1978. Hon hade kvar den titeln till en bra bit in på 00-talet. 

Jag kom att jobba ihop med Berith under 25 år.  En barnledighet delade vi också, och passade på att träffas även under denna tid.

Beriths klapprande klackar hördes över hela skolan. Hennes skratt fyllde korridorerna och hennes, understundom, bestämda stämma satte "skräck" i varje oregerligt skolbarn. 

Alla gillade Berith, samtidigt som man hade en viss respekt för henne.  Skoja med henne, det kunde man...men jag tror att vi ibland drog skojandet lite för långt...och gjorde henne lite ledsen.

Var någon lärare sjuk, så lämnade Berith sina kanslistgöromål, och hoppade in som vikarie. Rektorerna, de stödde sig ofta mot Berith. Ett par av våra rektorer hade knappast klarat sina uppdrag utan henne.

Berith gick i pension något år före det hon fyllde 65. Under många år så bjöd hon  oss, gamla lärare,  på luciakaffe. Sju sorters kakor och tårta.  Ett kakkalas som man bara upplevde en gång om året. 

Många gånger träffades vi, sex lärare och Berith, även någon gång under sommaren eller då någon fyllde år.

Det är nio år sedan, som vi sju började reduceras. Först lämnade Inger oss, 59 år gammal. Hon var jämngammal med mej...

Inga lämnade oss året därpå, I en ålder av 70 år.

För fyra år sedan, så bjöd Berith på luciakaffe för sista gången. Kakorna var inte fräscha, vilket de verkligen brukade vara. Att hon hade en tårta att bjuda på, det glömde hon. Hon kom på det, då vi stod i hallen, och sa hej och tack. Berith hade, liksom sin mamma, drabbats av Alzheimers.

Ytterligare två år var Berith med på det luciakaffe, som hon gjort till tradition, och som nu tagits över av oss andra. Hon var förändrad, inte alls den glada, pratsamma, skrattande Berith längre. Mest satt hon tyst. Men hon fanns med i vår gemenskap.

Sista gången jag träffade henne, det var precis innan pandemin stängde samhället.  Jag skulle till hudavdelningen på Borås lasarett, hennes man hade precis varit där.

Berith kände igen mig, pratade och var glad.

I november 2020 kom hon till ett demensboende.  Försämringen gick snabbt.Hon avled för ett par veckor sedan.

Det kändes väldigt positivt att 80 personer kunde vara med på begravningscermonin. Platserna fylldes. Några fick vänta utanför och ta avsked då vi andra lämnat kyrkorummet.

Beriths kremerade kropp fanns i en vacker urna.  Blomsteruppsättningarna var många och vackra.

Vi var fyra som träffades hemma hos Kristina, efter den vackra ceremonin.  

Känns vemodigt att sjumannagänget nu bara är fyra. Visst tänker man... vem... när... kommer att lämna härnäst??

På onsdag ska vi fyra åka till Halmstad och träffa gruppens åttonde medlem. Hon flyttade ifrån våra trakter för många år sedan, men vi har lyckats hålla kontakten. 

Det gäller att ta tillvara möjligheter att mötas och glädjas med varann.... man vet inte hur länge möjligheten finns.

Många  minnen finns från  alla stunder som delats med Berith. Det känns väldigt konstigt att hon inte finns kvar.

Skörda

 Vemod, absolut, men ändå finns det positiva saker med sensommaren. 

Det mesta av sommarens vackerhet har  vissnat bort, men det man sådde i frö på försommaren, det står klart för skörd.

Uppskattar verkligen att kunna plocka in en bukett färggranna blommor att ha på köksbordet. 

Zinnia blev årets favorit. Sådana härliga färger, och så länge de  står sig ! Astrar är också ett säkert kort. Blommar länge, har bra hållbarhet. Har sommardahlior i "sådd-rabatten" också. Inser att jag tröttnat på dem. Får bli fler arter av zinnia nästa år.

Hos dottern, som bor utanför Värnamo, finns en härlig gammal trädgård. Den stora aroniabusken har tokmycket bär detta år.  Aroniabär är väl inte de godaste bären som finns, men det går att göra hyftat god sylt av dem. Och saft. Samt torka. De  lär ju vara extremt nyttiga....

Lycke Lo gillar dem, och gjorde oss sällskap då vi snabbt plockade 8 liter i går. Tog med tre liter hem för syltkokning. Resten lade svärsonen i bärtorken. 

Vad som är ""bra" med aroniasylt. är att en skvätt rom ingår i receptet. Vi har en flaska 80% Stroh-rom, som vi köpte i Strohromens hemland, Österrike, för några år sedan. Bra att den kommer till användning...för vad använder man annars 80% rom till? Tar gärna emot förslag, flaskan är stor, en halv dl gick åt till syltkoket....

Förra året var det otroligt mycket lingon i skogarna. Gjorde både sylt och saft. Har en del kvar, men tyckte ändå att det kunde vara gott med lite nygjord sylt.

En dryg timme tog det att plocka sex liter lingon idag, en halvtimme att rensa dem på rensgaller och en halvtimme att få till den godaste sylt man kan tänka sig.

5 liter bär kokas i tio minuter med 1 liter vatten. Ta sylten från spisplattan och rör ner 2 kg strösocker.'

Klart! Supergott! Och mycket sylt blir det....

Sådde morötter i våras. På såband. Bra sätt att så, man behöver inte gallra så mycket.....

Det tog tid innan morötterna grodde, men i juli satte de fart och man kunde börja skörda dem i slutet av månaden. 

Dagen efter vi kom hem från förrförra veckans femdagarsresa, så tänkte jag koka morötter som grönsak till lunchen.

Men var fanns morötterna? Blasten var borta! Bara några få morötter fanns kvar! Räckte till lunch, men sen var de slut.  Grävde lite med handen där en rad av orange rotfrukter tidigare funnits. Helt underminerat! Familjen Sork har sannolikt haft morotsfest under vår bortavaro. Konstigt att de äter blasten också! 

Kändes allt lite snopet!

Tomaterna mognar i växthuset. Kul att skörda tomater från de plantor som jag själv drivit upp, efter det att jag stoppade ner ett par små tomathalvor i såjord i mars-april någongång! Och goda är de.... Modertomatens ursprung var Marocko. Superhäftigt att det är så enkelt att odla tomater....och att de kan förökas på hundratals mils avstånd...

Dagbok

 Lystrade lite extra, då man pratade om dagböckers betydelse, på P4s morgonprogram, "Morgonpasset".

Man citerade en författare ( namn föll bort för mig) som ansåg att dagboksskrivande är ett sätt att uppleva en händelse flera gånger, ur olika perspektiv, att framkalla speciella känslor igen.

Visst skrev jag dagbok lite då och då, när jag var ung. Vet att jag har någon kvar i gömmorna, men har inte läst på länge. Kan - eller vill - jag känna tonårens, många gånger negativa, känslor återigen?

Skrev också dagbok på datorn, under några år. Tyvärr, så försvann den, när datorn tackade för sig. De anteckningarna hade jag velat ha, det hade varit intressant att att läsa vad man hade för tankar och vad man var med om för så där tjugo år sedan....

Har förstås ett antal fotoalbum. De är också dagböcker. Dem borde man kolla i lite oftare. Absolut.

En femårsdagbok fick jag för  sju, åtta år sedan. Började skriva något kort varje dag, samt anteckna något om vädret. Tantvarning på det, kanske ( men jag är ju tant). Trots fåordigheten i anteckningarna, så gör de att man kan återkoppla till vissa händelser... och förnimma de känslor som de förde med sig. 

Bloggen är ju en guldgruva, för egen del. Framförallt kombinationen bild och text. Så är den lättillgänglig. Bara att ta fram mobilen och bläddra sig fram till något visst år och någon viss månad. ( från febr 2009)

Jodå, jag har skrivit så långa och tråkiga inlägg, att jag ger upp en del inlägg. Men de mer personliga, de är det av stort värde att återkomma till. Nackdelen med bloggen är väl att man inte kan skriva riktigt allt, de allra innersta känslorna, dem som man kan skriva i en "hemlig" bok. Men det kanske är lika bra det, det man inte skriver, det är ju ingen som gör en glad egentligen....

Så nu lite dagboksantecknigar:

Halmstadsstugan har vi inte besökt på två och en halv vecka. 

Då väderprognosen såg bra ut, med sol och ok temperaturer, så tyckte både vi och Johannas familj att en lördagsutflykt dit passade bra.

Mamma, pappa och storebror åkte ut på lite egna  ärenden, så fick ha sällskap av den här charmige killen.  

Har inte träffat honom på en och en halv vecka. Tycker att han växer på på längd och i sitt sätt att uttrycka på sig, mellan varje gång vi träffar honom.

Mamman gillar Halmstads välsorterade Erikshjälp. 

Konrad fick åka med och kolla leksaksavdelningen. 

Några pussel, spel och böcker kom med hem.... 

En pusselbit fattas på det här pusslet. Pusselbitar fattas i livspusslet ibland också. En sådan  tur om det då är en kantbit....

Sommargrannarna hade ett av sina barnbarn på besök. Konrad är väldigt förtjust i lilla Klara. 

En sådan jättepåse godis hon hade att bjuda på, denna lördag!

På stranden var det "nollning" - eller kanske heter det som på min egen tid "Inspark" - för de nya högskoleeleverna.

Kul med lite underhållning. 

Det gick verkligen snyggt och städat till. Vi kunde inte se några eftermiddagsberusade ungdomar. Alla olika studiegrupper/linjer hade sina egna lekar och tävlingar. Ja, det såg riktigt kul ut.

Många  var de! Oj, en sådan massa studenter som det måste finnas på Halmstads högskola, men tanke på att detta bara var de som börjat  på högskolan i höst. Samt en del fextfixare, förstås.

Det blev en fin dag på alla sätt. Stranden var extremt fin och vattnet likaså. 

Klart att denna tanten måste bada. 

Jag var tämligen ensam om att ge mig ut i vågorna. Det var ljummet i vattnet, faktiskt behagligare under vattnet än i vinden ovanför vattenytan.

Hoppas, hoppas att det blir något mer bad denna sommar. 

För så länge man kan bada, så är det lite sommar kvar, tycker jag.

Vinterbada?  I så fall skulle jag bo nära en sjö, så det kunde bli en daglig rutin. Men det gör jag inte...och då får jag passa på under sommarens havsbesök.

Skolstart

 

Visst blev det skolstart för den överåriga tanten. även detta år.  Lite gott att komma in i vardagsrutinerna igen, faktiskt. En enda jobbdag i veckan, den ger också struktur på tillvaron.

Har faktiskt blivit "jobb" i dagarna tre. Inga heldagsjobb, bara några timmar under onsdag och fredag. Retorikmatchen kräver sitt. Det är bra att vi är två vuxna i klassrummet, då vi ska få till manus som man inte får skämmas för, när de ska framföras både i tv och radio. Radiosändningarna har den absoluta största genomslagskraften, de ligger ju på bra lyssningstid, lördagar klockan elva.

Manus ska vara inne på onsdag, så det är lite finlir kvar. Inspelning ska sedan ske nästa tisdag, lite typiskt, på min andra "strukturdag", mormorsdagen. 

Nu gör det inte så mycket, jag har varit med om inspelning såväl i Tv-studio som i skolan, så jag vet hur det funkar. Framförallt tar det massor av tid att få till fem minuters tv-sändning.....

Har man bara några timmar per dag uppbokad, så hinner man mycket annat också. Det känns som om de dagliga promenaderna kunnat komma igång ordentligt nu igen. Dock utan stegräknare. Att man rör på sig dagligen,  är viktigare än antalet steg man tar. 

En dag gick vi fyrakilometersrundan och fick träffa detta lilla fina föl. Det var ju en lång tid av sommaren, som jag absolut inte kunde tänka mig att gå en dryg kilometer enkel väg för att se byns nykomling. Gott att kunna fixa det igen....

Igår gjorde vi en svamptur, efter det att jag kommit hem. Oj, vad kantareller det finns längs skogsvägarna. Och även en del Karl-Johan.   Visst blir man glad när man får syn på de gula jord-frukterna....

Idag gick vi sjörundan, kring Kroksjön i Hestra, grannsamhället på andra sidan smålandsgränsen. En väldigt fin vandring, som under 90 % av turen håller sig precis i strandkanten.

Det vackra, soliga vädret har kommit tillbaka. Lite blåsigt är det, men höstkänslan har blåst iväg.

Hoppas att inte ordspråket om att tillgången av rönnbär ska förespå hur mycket snö det ska bli i vinter. För i så fall blir det mycket att skotta....

Fjärilarna har också kommit ut ur sina gömslen, efter regnet.

Det är fortfarande många fjärilarter bland  sensommarblommorna. 

 Den ståtliga sorgmanteln har visat sig efter regnet.

Nu väntar jag bara på amiraler och aurorafjärilar. Hoppas att de också dyker upp.

Hemma

 Borta bra, men hemma  bäst!  Nja... jag är inte så mycket för klyschor och talesätt och vill nog påstå att båda är bra. Variation är bäst. Nackdelen med att resa, det är väl att trånga hotellrum ger för lite space för två tämligen storvuxna individer som trivs bäst i stora utrymmen. Där är hemma bäst. Resa med enbart maken det är också bäst. Och minnen, via foton från platser man besökt, de är mycket värda. 

Kompaktkameran var med på resan. De "stora" kameran den fick stanna hemma, den är alldeles för otymplig att ta med på vandring.... tycker jag. 75 foton från fyra dagar fanns på minneskortet. Kollade igenom dem för en stund sedan och längtade genast tillbaka till de fina platserna vi besökte. 

Gårdagens/hemresans vyer, dem får jag ha i huvudet. Blir inga bra foton från bilrutan, och speciellt inte om man är den som kör bilen. Många vackra bilder från det vi körde längs Klarälvens breda flodfåra samt från alla vyer över värmländska sjöar finns dock kvar i hjärnans fotominne. Samt bilder av några vackra träkyrkor som vi passerade i Värmland. 

Här kan ni sluta läsa, för mycket av det som nu kommer, det har jag redan skrivit om tidigare, ackompanjerat av bilder från mobilkameran. Kan dock inte låta bli att spara ett antal kamerabilder i den officiella dagboken. Är alltid så kul att minnas tillbaka.....

Rättviks vackra kyrka. Så vackert belägen vid Siljan.

Varm vandring längs stranden. Fann att närmast kyrkan fanns fortfarande gravar från 1700 och 1800-tal kvar. Föredömligt! Men så var kyrkogården megastor, man hade inte behövt använda gamla gravplatser. Sannolikt ett beslut man tagit för länge sedan. Jag tyckte att degamla gravkorsen var så vackra....

Kyrkan var öppen. Tittade in. Tänkte på min vän och arbetskamrat som gått bort under veckan, då jag stannade till vid ljusbäraren.

Vackert och varmt. Hade gärna tagit ett dopp i den långgrunda sjön, men badkläderna var inte med i packningen.

På denna plats stod Gustav Vasa och höll sitt tal till dalmasarna, då han uppmanade dem att bistå honom i kampen mot Kristian II.

Myt eller sanning?

Fyra timmars bilfärd mellan Rättvik och Funäsdalen. Rastplats vid en vacker sjö mellan Sveg och Hede.

Första vandringen. Fem km, Sätertur.

Det var nog den vackraste av fyra vandringarna i fjällandskap. Sagovacker.

Vill återkomma hit i början av juli. Då tokblommar det sannolikt i området. Den här blomman var vanligt förekommande i björkskogsområdet. Enligt vad jag kan hitta i floran, så heter den slåtterblomma.

 

Den giftiga stormhatten ville inte riktigt visa sig skärpt på bild. Jag vill ändå spara den, här, då jag aldrig sett den i vilt tillstånd tidigare.

Blöta myrområden....

... fler sätrar....

... och efter att ha höjt blodsockernivån med en våffla i Djupdalsvallens våffelstuga, så orkade vi med att gå upp till trädgränsen på Mittåkläppen. Ville gärna gå högre, men medresenären tyckte att det räckte.....

Vacker fjällsjö, utmed den avgiftsbelagda vägen till Djupdalsvallen. Smart att ta ut bompeng och få medel att hålla fjällvägen i så bra skick.

Från fredag till lördag hade temperaturen sjunkit med åtskilliga grader. Solen var borta. Det blåste lite kallt.

Pa lördagen fick det bli en vandring upp på fjället. Kariknallen. 270 höjdmeter upp. Våffelstuga på toppen.

 ( Kommer inte att äta våfflor före mars nästa år, efter  denna våffelstinna sommar)

Jag gillar att gå uppför. såvida det inte är tvärbrant. Och är det det, så får man väl stanna och pusta !

Nerför är betydligt jobbigare, det tyckte jag även innan knäet började krångla...

Toppen på berget, den heter Berit-toppen. Tänkte återigen på min bortgångna vän, som hette just så... 

Tror att det är fetknopp som blommade på kalfjället.

Skoterleder korsar berget på flera håll. Längdskidor skulle jag inte vilja åka här, varken uppför eller nerför....

Det vackraste området på fjället, det tycker jag att björkskogsområdet är. Otroligt artrikt.

Brudborsten stod fortfarande i blom.

En vandring i Funäsdalens omedelbara närhet, fick det bli på lördagseftermiddagen. En "guldtur" på tre km.

I branterna ner mot sjön odlades förr potatis i mängd. En välbevarad potatiskällare passerade vi.

Söndag: Från Funäsdalen mot Mörkret, och Njupeskärs vattenfall. 

 

Fina vyer, välordnade rastplatser längs vandringsleden.

Den brusande ån mötte oss ganska tidigt längs leden.

Upp och ner, trappor och träbroar. Välordnat, som sagt.

Bör höra till ett av Sveriges mest besökta turistmål...

Även denna tanten har nu fått uppleva ljudet, fukten och kylan från evighetsfallet....Det finns det fotobevis på...

Vackerhet nära fallet!

Söndagens etappmål var Högfjällshotellet i Sälen. 

Vi var där ganska sent och var  inte det minsta sugna på vidare vandring.  Kanske vi kunde ta en kort tur innan vi körde hemåt på måndagsmorgonen?

Log för mig själv då jag tittade ut genom fönstret på morgonen. Vi har bott på det här hotellet två gånger tidigare, fyradagarsövernattningar på vintern. Under dessa dagar så såg det också ut så här. Dimmigt, fuktigt.... men ganska mycket snö förstås.  

Under dessa vistelser, så åkte vi till Kläppen för att kunna åka skidor. 

Blev förstås ingen vandring i dimma. 

Även denna gång, så försvann dimman då vi kommit en bit söder om Sälen. Sen var det sol och fint väder ända ner till Kristinehamn. En njutbar bilresa.  Det är långt att köra, för att komma till vackra Dalarna och härliga Härjedalen. Men det får man ta, och som sagt, vissa delar av vägen är också njutbara.

Håller tanten och farbrorn till nästa sommar eller höst, så drar vi till fjälls igen.