Måste medge motsatsen

 Gnällde ju ordentligt över vintern i helgen.
Idag tycker jag att vintern var helt underbart fin.
Tur att man kan ändra sig.
Och att man får tycka som man vill.
Visst var det lite kallt i morse, men vad gör det, när solen kommer fram och värmer den vita världen, så att vit snö förångas och ger vårdoftande luft som är lätt att andas.
Kom hem vid halv fyra och fortfarande fanns det ljus tid att ta 40-minuterspromenaden och efter att hämta kameran och bara vara utanför huset och njuta av de sista solstrålarna för idag.

 Till och med den överblommade papegojblomman som vi hade med i resväskan från paradisön, tycktes få ett sista glädjeryck och slösa lite extra med sina färger.... ( eller kanske Photo Filter hjälpte till lite.... tycker iallafall att den ser fin ut)

 Fransson fick  glädjefnatt av det fina solskenet och klättrade tre-fyra meter upp i sälgen.
Han hade tydligen glömt av det här med trädklättring under den långa vintern, för han verkade helt förvirrad och jamade efter min hjälp.

 Visst hade han klarat ett hopp ner i snödrivan, men det vågade han inte.
Och visst är det bättre att vara på den säkra sidan och göra en kontrollerad nedstigning, i stället för att göra ett våghalsigt hopp.

Det tog några vändor fram och tillbaka på grenen innan aha-upplevelsen kom till honom, och han fattade att han skulle ta sig ner med bakändan först.

En fin vårvinterdag, det blev det för både folk och fä.

Vi hoppas på flera sådana ... 

Människomöten

Mötte inte en människa, då jag tog dagens promenad på tidig förmiddag.
Folk håller sig inne då det är grått och kallt.
Annat är det på sommaren, då brukar man alltid kunna byta några ord med någon av grannarna. Om inte annat är de ute i trädgården.
Eller på soliga vårvinterdagar, då kan ingen motstå solens lockelse, och så möts man på byvägen.
Under många år, så möttes många av oss halvgamla tanter på väg till träning i Dalstorp. Numera har jag bytt step up mot spinning. Men jag saknar de forna mötena på väg till och från träningen.
Numera möts man "aldrig".

En positiv sak med att göra en resa, det är att man nästan alltid träffar nya människor.

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

Sista strofen på Gullbergsdikten passar mig nog väldigt bra.

Jag tycker att det är extremt roligt att träffa nya människor och höra deras berättelser.

Samtidigt är jag ganska dålig på att hålla uppe gamla kontakter, när mötena blir slentrianmässiga, så är de inte lika roliga längre. Tror att många tänker så, för det känns trots allt som om det finns ett stort kontaktnät, om man behöver någon. Trots att man sällan träffas i riktiga livet, så har man kontakt, via sociala medier eller via telefon.

Träffade några härliga människor även på resan till Teneriffa.

Där var paret i min egen ålder som hade med sig sin gravt handikappade vuxne son, sina söner med fruar/sambos och ett litet barnbarn. Trots att alla måste hjälpas åt med den store tunge sonen under flygresan, så visade alla på ett fantastiskt positivt humör. Skratt och glädje var nära.

Redan första dagen träffade vi det medelålders paret från Falköping. Frun var hushållslärare och jobbade på en alldeles nybyggd skola i Tidaholm. Trots att det var ett nybygge, så var inte eleverna utrustade med datorer till alla. Men det finns datavagnar och de flesta klassrum med samma dåliga interaktiva tavla-alternativ som vi har, den där bilden visas direkt på whiteboarden.
Jag nämnde att jag  tagit med alldeles för mycket kläder och packat en ren del i resväskan och en del med smutstvätt, när i skulle åka hem.
-Men allt som man haft med behöver tvättas, tyckte hushållsläraren. Det är många kryp som kan komma med hem.

Några dagar innan vi reste hem kom det glada paret, 70 plussarna,  med torsdagsflyget från Göteborg.

Vi hamnade på solstolarna bredvid varann och fick höra stora delar av deras livshistoria. Kvinnan  var rädd för vatten, därför att hennes bror och systerson drunknat då hon var ung. 

Hennes egen dotter var gift med en stormrik fransman och bodde i Paris. De var dottern som bjöd sin mamma och hennes sambo på resan. Det hade blivit många tackresor både för mamma och pappa och deras nya respektive, som tack för att föräldrarna kostat på sin dotter utbildning på den internationella buisness-skolan i London.

Även sonen hade fått gå den påkostade utbildningen och hade idag ett jobb där han pendlade mellan London och Dubai. Han hade vid trettiofem års ålder insett att om han skulle träffa någon att dela sitt liv med, så fick han söka sig ett annat jobb.

Fick namn och adress till Friddes och Gun-Alice hem i Jönköping och inbjudan att hälsa på. 

Träffade danskar som tyckte att vi skulle bilda en nordisk union ( kunde inte annat än att håla med) och den tyske krögaren som på sjuttiotalet köpt en restarang i Playa de las Americas och som fortfarande lagade all mat, tillsammans med sin fru.

Härliga människor var det allihop....

Så fanns det en som jag inte alls klickade med. 

Kände det redan när han tog emot oss utanför bussen, då  vi skulle åka till Teide.

En guide ska vara lyssnande, serviceminded och vänlig.

Ingen av dessa förmågor visade denne man. Han var otrevlig, spydig och var direkt kränkande mot de personer som inte kom i tid till bussen eller på något annat sätt behövde hans hjälp.

Gissa om vi blev glada( inte) när samme man var vår guide på heldagsresan....

Fick en utvärdering att fylla i från Vingresor då vi kom hem, och då passade jag på att kritisera denne mans sätt att sköta sitt arbete. Hoppas att man lyssnar....

 Vi människor är ju så olika och reagerar så olika i möten oss emellan.
Jag simmade mina 10 längder i poolen ett antal gånger per dag ( ok, det var två eller tre gånger...)
När jag mötte någon så försökte jag fånga blicken och le mot den jag mötte. I 75%  av fallen, så fick jag ett leende tillbaka.... medan ett antal vände bort blicken....
Ja vi är olika, en del av oss är utåtriktade och nyfikna på nya människor, andra vill hålla sig till sin invanda krets och vågar inte möta någon främmande människans nyfikna ögon.

I Playa de las Americas ligger den svenska rehabiliteringskliniken Vintersol. Många rullstolsburna syntes i närheten av kliniken. Måste vara helt underbart för värkande kroppar att få tina upp och få lindring i den härligt ljumna luften. Det blev många möten ( utan  direkt kommunikation) med människor som på något sätt hade svårt att röra sig, på ute på "stan" och på hotellet.

Funderar ofta på hur möten med olika människor gjort mig till den jag är ..... och alla andra till dem de är, förstås.

Ett viktigt möte var mötet med den unga tjej som Tranemo kommun anställde som EU-samordnare för sex-sju år sedan. De var hon som fick mig att sätta i gång med e-twinning och som gjorde att jag träffade Marie Andersson, öpedagogen, som visade mig vägar inom sociala medier. Båda dessa möten har gjort att jag har ett stort pedagogiskt nätverk, både nationellt och internationellt idag.
Mina bloggvänner, både dem jag träffat och dem jag bara pratar med på blogg och facebook, dem får jag tacka Karin och Marie för. 

Hade jag mött någon som seriöst trott på mig, och gett mig självkänsla, så kanske jag vågat gå vidare i karriären.... inte fortsatt vara lärare i hela mitt liv.

Kanske handlar detta om möten redan i barn/ungdom, de möten som stärker eller trycker ner ... eller är det bara en fråga om personlighet... vad vet jag.

Människomöten är något jag uppskattar och tycker är intressant.

Snart ska jag åka och hälsa på Svea, och möta den enda som finns kvar från den äldre generationen. 

De är viktigt att ta vara på de möten man kan, medan möjligheten finns.

Ibland tror jag att vi människor låter en del möten bero, därför att de är lite besvärliga att få till eller känns obekväma.... 

Så borde det inte behöva vara. Vi ska vara rädda om varann så länge vi har varann, såväl om vi möts kort och snart skiljs igen eller om vi är gamla vänner som gjort mycket roligt tillsammans.

Vintervånda

Sitter här framför datorn och försöker komma undan att gå utomhus.
Samtidigt som jag bestämt att jag bara måste ge mig ut på en fyrtiominuterpromenad (minst) när det är helg, även om jag inte för allt smör i Småland känner för detta!

Visst gillar jag att  vi har årstider i vårt land, men jag skulle absolut nöja mig med tre. Fyra är en för mycket.
Och är det så att vi ska ha fyra årstider, så kunde väl den här trista, kalla, döda, gråa, halkiga, mörka årstiden gå över på ett par veckor.
Avskyr vinter mer och mer ju äldre jag blir, det är tydligt!

Det var en helt underbar vecka i solen, bland blommande bananträd,

insektslockande illaluktande annorlunda blommor,

de så vanligt förkommande papegojblommorna

och blommande mandelträd.
För en vecka sedan satt jag i solstolen och läste och jag simmade ett antal vändor i den behagligt tempererade bassängen.

Det fanns ett aber med resan till Teneriffa. Det var att komma hem till den förknorrade vintern igen!

Förstår alla utlandssvenskar, som bor i behagligare klimat halva året.
Hoppas också kunna få möjlighet till detta, om livet fortsätter att vara vänligt tills man blir och när man är pensionär.

Just nu mår jag uppriktigt illa av vintern, över att titta ut och se allt övertäckt med vitt därute.
Ljuset har ju kommit tillbaka, det är ljust när man åker hemifrån på morgonen, det är ljust efter det att man kommit hem.

Men jag vill ha värme. Jag nöjer mig mer 5-10 plusgrader och frostfri mark.... begär inte ens någon supersommar med sol och plus 25 grader. Helt ok med mulet, lite regn då och då och 15-20 grader.
Naturen har ju ändå liv, och jag kan ta promenad eller cykeltur, utan att behöva ta på långkalsonger, vantar och mössa.

Vet att jag gnäller.... jag lever, jag mår bra, jag har mat och tak över huvudet.... men vintervåndan lämnar mig inte ändå. Jag längtar till vår.... och våndas i tanken redan över nästa vinter!

Paellapunkt

Paella är gott.
En absolut favoriträtt.
Brukar tillaga rätten här hemma bland.
Då blir det "blandpaella", med både kyckling och skaldjur.
Samt det gamla vanliga, ris, grönsaker och saffran som en av huvudkryddorna.

Redan första kvällen i paellans förlovade land delade vi en panna, jag och C-E.
Trötta och hungriga gick vi in på första bästa ställe som skyltade med nationalrätten.
Vi valde mixed paella. Samma sort som min vanliga hemmagjorda. Trodde vi.
Snabbt kunde vi konstatera att den Stockremmalagade var godare än den kanariska.
Rätten innehöll nästan bara ris med odefinierbar kryddning, samt några enstaka räkor, några beniga köttbitar från en minikyckling och ett par musslor.

Skam den som ger sig.
Man behöver ju inte dra alla teneriffiska paellor över en kam, för att den första var si så där.

Efter den långa geocache-letarpromenaden på onsdagskvällen hittade C-E ett ställe som hade vita dukar och uppklädd personal.
Detta var en restaurang med klass och då borde väl maten  vara av samma  slag.

Vi beställde en panna för två. Tror att priset var knappa 20 euro per person.
Dessutom beställde vi ett glas vitt vin/ en liten öl i väntan på maten och en liten flaska inhemskt rödvin att dela på till pannan.

Öl och vin serverades och samtidigt sattes ett litet fat med två tabletter fram på bordet.
Vi frågade den jovialiske servitören vad detta var.
Han tog sig för sin runda mage och förklarade att detta var något vi skulle dricka efter maten, för att det digestiva systemet skulle hållas igång och att man skulle må bra på den efterkommande natten.

Vi tittade frågande på varann, C-E och jag.
Vad hade vi beställt egentligen?
Hur skulle vi må efter det att vi ätit av mat som behövde neutraliseras av speciella tabletter?
Och hur skulle tabletterna lösas upp?
I rödvinet ?
Nej, vi skulle väl behöva vatten......

Pannan kom in och servitören lade upp den läckra rätten på två tallrikar.
Denna paella var den ljuvligaste jag någonsin smakat.
Vi hade valt fish and seafood- paella denna gång.
Riset var smakrikt med många olika kryddor.
Grönsakerna var finhackade och bland grönsaker och ris fanns det flera sorters fisk i små, välsmakande bitar.
Och så grädden på moset då, de stora räkorna och musslorna.
Mums!
Samtidigt som vi fick in maten, hällde en annan servitör en vätska på de framställda tabletterna.
Tabletterna växte inte i omfång,  de växte på höjden.

Vi blev ännu mer konfunderade.
Vad var det för kemisk reaktion som ägde rum med tabletten.... och hur skulle vi öppna den för att få ur den mirakulösa vätskan ur den 4 -5 cm höga tingesten.

Under en stund av himmelsk njutning för smaklökarna, glömde vi bort det som skulle bli slutpunkten för vår måltid - det som skulle hjälpa oss till en natt utan magbesvär... (?)

Paellan på den fina restaurangen Barca, belägen alldeles vid atlantstanden, ja, det var bland det allra godaste jag någonsin ätit.
Pannan blev bottenskrapad.

Så var det avslutet då.
Tog försiktigt i den på höjden förstorade tabletten.

Insåg att vi var lurade !
I min hand hade jag en våtservett på rulle, välbehövligt efter allt pillande med räk och musselskal.

C-E berättade för servitören att han verkligen lyckats lura oss... och han fick sig ett gott skratt.
Det kunde vi gärna bjuda på efter den fulländade måltiden.

Sista kvällen blev det repris på paellan på restaurang Barca.
Även denna gång sattes det punkt för måltiden med den uppsvällda tabletten.
När man kollade lite mera noga på den torra produkten, så kunde man läsa NAPKIN på ovansidan.

Teneriffa Toppen!

När vår Herre skapade människorna, så såg han till att de fick leva i varma och behagliga länder.
Jag är helt övertygad att han aldrig skulle valt Norden som hemvist för sitt eget folk.
Han ville oss ju alla väl och skapade oss ett paradis.
Det paradiset skulle mycket väl kunna vara Teneriffa!

En gång under vår stenålder, då andra kulturer stod i sin blomning, så reste folk från söder upp till Norden under sommaren för att jaga och leva på de växter och bär som fanns.
När det blev höst, så begav de sig söderut igen.
Så tror jag att det är menat att de alltid skulle vara.
Norden på sommaren- sydliga breddgrader på vintern.... det är absolut det optimala livet.... åtminstone för mig!

En vecka i sol och värme var verkligen toppen.

Teneriffa är en ö att återvända till.
Lägsta temperatur ca 16 grader, högsta temperatur drygt 25 grader.
Ungefär samma temperatur året om.

Mycket bad och sol blev det under veckan, en hel del promenader och ett par utfärder.
Bodde på ett "vuxenhotell" med bara skandinaviska gäster, ganska så skönt att komma bort från barnens stoj och stim en vecka, trevligt att ha folk omkring sig som man lätt kunde kommunicera med.

Härligt att kunna simma fram och tillbaka i den ca 25 m långa poolen, utan att behöva väja för lekande barn....

Ja, hotellet var verkligen toppen!

Toppenträning för tung tant, det är definitivt vattengympa.
Varje dag kl 12- 12.30 fick man sig en genomkörare för hela den gamla kroppen.
Toppen!

Det finns ett antal stränder i Playa de las Americas/ Los Christianos.
På dagarna var där fullt av bad och soldyrkare.

På kvällarna kom konstnärerna och gjorde de vackraste konstverk i sanden.

Vi tog bara ett enda havsbad. Det var friskt och gott och ungefär så varmt som en tidig sommardag vid västkusten. Vattnet kändes väldigt rent, salthalten var betydligt lägre än i salt Medelhavet.

Hade bestämt oss för att försöka hitta några geocacher inom gångavstånd från hotellet.

 Sammanlagt sex cacher hittade vi.... missade ett par....

.

 Det är toppenkul att ha noterat "hittat" på N 28 grader, W 16 grader.

Gömmorna av svårighetsgrad 1 och 2 var klart att jämföra med våra egna här hemma.


En lång promenad tog vi för att hitta de gömmor som fanns längs stranden, söder om vårt hotell.

En halv dags utflykt gick till toppen av Teneriffa, den sedan länge döda vulkanen Teide.
Ibland kan Teide vara snötäckt, så var det inte nu.
Det vita som syns, det är inte snö utan en flera tusen år gamla vulkanrester.

 Vi tog linbanan upp till toppen, eller rättare sagt 200 meter från toppen.
På 3550 meters höjd är luften klar, tunn och klart blå. Solen skiner, för vi är ovan molnen.
Det märktes verkligen skillnad att gå i lite svår terräng på hög  höjd, jämfört med de vanliga promenaderna. Man blev snabbt andfådd.
Men visst var det en upplevelse att gå däruppe bland uråldriga vulkanrester.

Tusen meter längre ner fanns dessa vackra klippformationer, ca 170 000 år gamla.

Den andra utflykten var på en heldag och gick till norra delen av ön.
Temperaturen sjönk ca 5 grader på en sträcka av 7 mil.
Luften var fuktig och klimatet  var mera vårlikt än sommarlikt.
Äntligen fick jag se lite skolbarn.
Tycker att det är fint med skoluniform.

Det fanns massor av olika växter på ön, och framförallt på den norra delen, som var grön och frodig.
Så här ser grapefrukten ut när de växer på träden.

Lite kultur hörde också till den välplanerade dagsutflykten.
C-E blev uppbjuden till dans.
Vin och sangria serverades på flera ställen.
Det teneriffiska rödvinet är verkligen toppen!

Vi kom tillbaka till toppen än en gång under heldagsturen. Nu kom vi från norrifrån och såg Teide i ett lätt dis. Nedanför oss låg molnen täta.

 Det går inte att beskriva det karga, på många platser sterila vulkanlandskapet.
Kändes som man var på månen.
Tycker att det var fantastiskt vackert däruppe på toppen, njöt hela tiden av den himmelsblå färgen.

Ja, Tenneriffa är vackert.
Klimatet var som gjort för mig.... under det att det är vinter i Sverige.
Skulle gärna bosätta mig där under tiden från 15 oktober till 15 april.
Sommaren i Sverige, den vill jag inte missa, för den är toppen.

Om livet vill oss väl, ja, då kommer vi att återvända till den paradisiska ön nästa år igen.

Referat och reflektioner

Igår begravdes svärmor Ingrid.
Lokaltidningarna brukar referera från begravningsgudtjänsterna.
Jag tänkte göra det samma, på mitt sätt och utifrån mina reflektioner.

Vi kom nästan sist av alla till kyrkan, Karin, Johanna, Martin och jag. C-E hade åkt ner en stund tidigare.
Jag ansåg att vi var i god tid då vi kom till kyrkan en kvart före begravningsgudstjänstens början, speciellt, som jag sedan mina yngre år kommer ihåg att nära anhöriga "ska" komma sent.
Nu var det ingen skada skedd.
Vi möttes av vacker orgelmusik och en månghövdad församling, som kommit att dela Ingrid sista högtidsdag.
Ingrid hade fått en ljus och vacker kista.
För egen del är jag inte förtjust i enbart vita blomsterarrangemang i något sammanhang, men kistan skulle så småningom bli översållad av blommor i olika röda nyanser, och då blev allt riktigt vackert.

Begravningshögtiden inleddes med "Gammal fäbodspsalm".
Därefter sjöng Ingrid yngsta barnbarn, Caroline, "Ljuset" av Björn Afzelius.
Jag håller just på att ladda upp en film på You Tube. Hoppas att det funkar så att jag kan länka och alla kan se och höra det vackra.

Carro sjunger väldigt fint, mjukt och behagligt. Ja, det var absolut högtidsstundens höjdpunkt. Ingrid skulle ha varit stolt över sin dotterdotter.

"Blott en dag" är väl en vanligast förkommande begravningspsalmen.
Det blev inledningspsalmen.
Det är bra att man sjunger psalmer som församlingen känner till.
Alla kunde sjunga med, och det är härligt att sjunga i den stora unisona kyrkokören, tycker jag.

Prästen, Philip Widell, talade sedan utifrån ett ställe i Predikaren, det sista kapitlet, där man talar om livet från ungdom till ålderdom. ( Där jag, då jag nu kollar i texten, ser de berömda slutorden "Allt är fåfänglighet"- jag kan inte erinra mig att prästen läste dessa....men som förmedlare av Guds ord har man ju möjlighet att välja det som bäst passar)

Döden beskrivs som att "silvertråden går av"  och dessa ord använde Philip (farmor uttalade hans namn som det stavas), i sitt begravningstal. Han talade om Ingrids förmåga att använda trådar i sina många och välgjorda väv-alster och då hon för hand sydde sin folkdräkt, Kindsdräkten.
Han talade också om trådar som gick vidare till hennes barn och barnbarn... och när jag vidare funderat på detta, så ser jag hennes flinka fingrar hos flera av barnbarnen, hennes sociala sida hos många, hennes bestämdhet och energi hos flera och hennes utseende i några.

När Philip lagt upp de tre skovlarna med jord på kistan, så fortsatte han med ytterligare något bibelord.
Jag orkade inte lyssna på det, det räckte gott med det första talet och bibelläsningen, tyckte jag.

Församlingen sjöng sedan " Bred dina vida vingar". Vacker med lite svår, då tonspannet är stort. Det är svårt att få till de höga tonerna.

Prästen läste några böner, bl.a. Fader vår och sedan sjöng alla vackra fina psalmsången "Härlig är jorden".

Ingrid barn, Helena, Bengt och Claes-Erik, hade bestämt att avskedet skulle ske inne i kyrkan.
Det var bra.
Kistan blev fint smyckad och alla kunde lämna fram sin blomma/hälsning i lugn och ro, utan att frysa.

Blev lite fundersam över placeringen i kyrkan.
Den är verkligen formell och gammaldags.
Naturligtvis ska de närmaste sitta närmast kistan, inget tu tal om den saken, men här satt äldste sonen med familj längst fram ( alltså vår familj), nästa son satt på raden bakom och Helena ( lilltösen, som jag anser alltid varit närmast sin mamma) satt på tredje raden.
Alla på vänster sida.
Övriga släktingar satt på vänster sida och icke släktingar på höger.
En "fadäs" hade dock infunnit sig, då Ingrid ene bror och hans familj hamnat på icke-släktsidan. Uppfriskande tyckte jag.
Alla får ju ta avsked, det är väl inte så noga i vilken ordning!

Det var vacker orgelmusik, framförd av kantor Karl-Johan Gollnik, under hela avskedsceremonin.
När alla sagt "Adjö, hej då, kanske ses vi igen" till Ingrid, så sjöng K-J " Auld lang syne" , översatt till svenska med titel "Godnattvalsen"

 Begravningsfirmas representant, Marcus Fellert, bad församlingen sitta kvar, då bara den närmaste familjen skulle följa med till graven.
Detta var det jag gillade minst av allt.
Det var jättebra att man hade avskedet inne i kyrkan, men visst kunde alla som velat, och framförallt nära vänner och syskon kunnat gå med till själva jordfästningen, om de velat.

Nu fick Ingrid, i sin vackert smyckad kista, och med barnbarnens krans ovanför huvudet sin sista vila hos den man hon levde med i  53 år.

Minnesmåltiden var förlagd till Dalstorps församlingshem.
Det var ett bra val av lokal.
Församlingshemmet i Nittorp var för omodernt och såldes för ganska många år sedan.
När Holger begravdes så hade vi middagen i Idrottshallen i Nittorp.
En idrottshall är ingen trevlig lokal för en minnesmåltid.

 Ungdomarna, kusiner som mycket sällan träffas, bänkade sig vid ett bord.
Ingrids barn samt hennes syskon satt vid det andra bordet.
Maten smakade utomordentligt bra.
Det bjöds på kycklingfilé, potatisgratäng, sallad, varma grönsaker, bröd och ost.
Samt laxfilé till de båda icke-köttätarna.
" Det var så gott, så det smakade Moghult av det" hade en av gästerna sagt till Helena.
Jag berömde personalen för den goda maten och de berättade att de själva lagat till den, att Kinds begravningsbyrå har en egen "matlagaravdelning".

 Efter maten blev det lite mingel för oss som tycker om att prata med folk.
Ingrid hade fem syskon. Fyra av dem är i livet.
De är utspridda i södra Sverige: Margareta  bor i Kinna, Åke bor i Kalmar, Gerhard bor i Rimforsa i Östergötland och lillebror Bengt-Göran bor i Väröbacka.
Roligt för dem att ses också, det är inte så ofta det blir av numera.

Gerhards son, Torgny, var den mest långväga gästen. Han hade påbörjat sin resa från hemmet i Kålmården redan vid sextiden på morgonen, för att ta med sin pappa på hans systers begravning.
Det var roligt att träffa de trevliga kusiner som C-E har, och som man bara träffar vid väldigt speciella tillfällen, ja, nästan bara begravningar.

 Bynfolket represednterads av bl.a. Karla, Inger och Sten.
Ytterligare några, samt ett antal övriga bekanta till Ingrid, var med i kyrkan.
Tycker att det är synd att alla de som kunde,  inte följde till  minnesmåltiden.
Det är roligt att prata med alla, det är roligt att träffa dem mer än att säga hej i vapenhuset i kyrkan.
Vi människor träffas alldeles för sällan numera.

Efter tårta och kaffe var samlingen slut.
Passade på att samla kusinerna för en bild.
Kameran ville inte riktigt hänga med på många olika knäppningar, så många bilder blev suddiga.
Tar de klaraste bilderna och laddar upp här, trots att det finns bättre bilder rent avfotografiskt.

De båda mittersta tjejernas respektive, Martin och Alexander, var med på begravningen, och deras medverkan på fotot tycker jag gjorde att bilden fick en bättre balans... .)

Farmor Ingrid var pigg på det mesta, och såg det säkert inte som brist på respekt att vi efter begravningshögtiden åkte en sväng till Gällstad och Lager 157.

Det blev en hel del shoppat, till ganska osannolika priser.

Hemkomna till Stockremma igen fick förkylda Karin vila en stund, medan Martin - som är expert på att bli vän med både människor och djur- ägnade sig åt inackorderingen Tindra.

Helena, Caroline och Roger kom med överbliven tårta och sallad- sedan gårdagens femtioårskalas för Helena- och delade vår kvällsmåltid.
Kändes bra att fortsätt träffas på Ingrids begravningsdag.

Johanna berättade att man hade firat en måltid till farmors ära på torsdagskvällen, då Karin anlänt till Hjälshammar.
Man hade skålat och klirrat i glas och sagt "Nu säger vi Du", Johanna hade fördelat matrester trots att alla var mätta och man hade konstaterat att "Maten räckte precis". Precis som Ingrid brukade göra.

Det blev en fin begravningsdag och det är ju trots allt så, att människors bortgång, gör att människor kommer samman.