Föredöme

 För något års sedan uttryckte en av mina yngre kollegor: - När jag blir gammal, så vill jag bli som Anna-Lena. 

Ett skäl till varför hon sa så var säkert att jag brukade vara med på hennes småtuffa spinnmix-pass. Ett annat skäl var antagligen min oförmåga att hålla mig undan från skoljobb....

Visst kändes det bra att få ett sådant omdöme. Samtidigt som jag får vara tacksam att jag är i så pass bra fysisk form, ålder och storlek till trots.

Idag kom jag på att jag sa samma sak.

-När jag blir åttio plus, så vill jag vara som du! ( Om jag nu blir så gammal)

Orden var riktade till Berit, 81. Hon dök upp på gymmet i början av hösten. Ville gärna ha  lite hjälp med att förstå sig på vissa maskiner. Naturligtvis hjälpte jag henne gärna.

Även den sociala biten är viktig för henne, det berättade hon idag. Som relativt nybliven änka, så är det lite ensamt ibland.

Berit kommer till gymmet varje måndag, tidig förmiddag. Hon kämpar på lika länge som jag ungefär, en dryg timme.  Visst tar hon lite mer pauser än vad jag gör, och står då gärna och pratar med mej. Även om jag inte alltid svarar direkt. Hon berättar att hon hälsar på dem som har svårt att ta sig ut, att hon är med på såväl SPFs, PROs, Kyrkans och Ledighetskommittens möten. Hon kör bil till barn och barnbarn och till de ställena hon behöver ta bilen till. Annars cyklar hon. Idag skulle hon ta tag i det sista trädgårdsjobbet för säsongen. Förutsatt att det inte blev regn.

Man blir glad av människor som Berit. Det finns många som hon. Nio år skillnad i ålder är ju inte så mycket, egentligen. Men i vår ålder så är det en del. Jag tänker ju att 80 år är jättegammalt. Men det behöver det inte vara. Speciellt om man bestämmer sig för att leva som man brukar, så länge man orkar.

Jag gick också ut i trädgården och gjorde de sista arbetena för säsongen, när jag kom hem. Klippte ner de överblommade växterna . Krattade ihop ett par kärror eklöv. Ställde i ordning det sista vad det gäller utemöbler. Jättehärligt väder. Njuter av tolvgradigt novemberväder.

Tre blommor, som minner om den härliga sommartiden, fanns kvar. De fick bli dagens fotoobjekt.

Lucialåtarna är repeterade inför onsdagens musiklektioner. Nu är det dags att förbereda de roliga framträdandena som hör luciatiden till.

Strax dags att köra till Tranemo för ett pass med Postural Yoga.

November-runda

 Eller en riktig runda blev det inte..nästan halva sexkilometerspromenaden gick på fram och tillbakaväg.

Känner man sig ilsken och arg, så är det bra att försöka gå av sig det arga. Vet inte om det lyckades helt... men det blev inte sämre iaf. Gott promenadväder var det. Syrerikt! Det är nog bra med lite extra syre, när man är upprörd.

Naturen börjar bli alltmer tråkig. Men några bilder fick jag ...

Gårdvaren tycktes vara mer upprörd än vad jag kände mej.

Vet inte vad jag ska tycka om denna "halloweenutsmyckning". Först tyckte jag att det var osmakligt. Men samtidigt kreativt. Hoppas att man passar på att kolla in skelettet ordentligt, och lära sig vad alla ben heter! 

 Skogen  är vacker. Tycker lantisen.

Nästan så att jag önskar att det funnits ett troll mellan stammarna. Trollskog!

Man känner historiens vingslag då man går på vägen, som en gång band samman byarna. Den är så väl iordningställd, med stora stenar och murar som bär upp. Här körde man sannolikt både med oxar och hästar. Tror dock aldrig någon bil kört här.

Kom på att jag skulle kolla om min gamla geocachinggömma fanns kvar. Det gjorde den. För tio år sedan( plus minus något år) var jag helt besatt av geocaching. Fick med mig C-E ut på många fina rundor. Tillsammans med min väninna Inga letade jag cacher i Småland, Halland och Västergötland. Ingas födelsedag aviserades på FB förra veckan. Hon skulle fyllt 73.  Hon gick bort innan hon fyllt 65. Det känns lite tokigt att hon fortfarande får grattishälsningar. ....

Geocaching var populärt under en period. Visst finns det en del som håller på ännu. Men jag tröttnade efter några år. Det är sådan som jag är... testar och blir nördig...och så slocknar snart intresset...

Den här skrothögen, en bit in på den gamla vägen, har jag visat tidigare. Men visst har det tillkommit en del skrot sedan senast...? Gissar att det är tänkt att någon ska hämta upp allt återvinningsbart skräp. Frågan är bara när...

Året sista kreatursbild? 

Tre oroliga kreatur fanns kvar I hagen, då jag gick hemåt. När jag passerade åt andra hållet var där betydligt fler. Hemflytt på gång. Dessa förvirrade nötkreatur blev säkert hämtade innan mörkret föll.

Promenader är bra. Det avhjälper det mesta. Arghet t.ex.

Hemma

 Idag har vi varit hemma på ett antal ställen. Och nu är vi hemma igen. Hemma hemma.

Svägerskan föreslog att vi skulle träffas och äta lunch  denna helglördag. Hon föreslog restaurangen "Hemma hos Linda" i centrala Borås.

Jättebra initiativ. Vi ville gärna ses och gärna äta på ett nytt ( nygammalt) ställe. Det var ett tag sen vi träffade bror och svägerska. Det var när det fortfarande var sommar kvar.

Men först ville jag ta en promenad därhemma. Ville Roger och Annki också gå med på en runda, på min barndoms vägar? Det ville de.

C-E är slav under koffeinet. Dock ej direkt på morgonen, utan en bit in på förmiddagen.

Mellan mitt barndomshem och mitt hem är det drygt sex mil. Ungefär halvvägs ligger "Hemma på Källebacka". Ladugården till herrgården Källebacka är inredd till café och handelsbod. 

Vi var på plats, precis vid öppningstid, och fick på så sätt dricka ett elvakaffe på utsatt tid. Jag valde en mycket god mandelkaka, som serverades med hallonpure och en klick grädde, till kaffet.

Hemma i barndomsbyn sken solen. Det blev en härlig promenad i den så välkända omgivningen.

Lunchen var beställd till kl 14.15. Strax före utsatt tid var vi på plats "Hemma hos Linda". Mycket vällagad och välsmakande mat. Tre av oss valde fläsksnitzel, en valde överraskad torsk. Det serverades väl tilltagna portioner till ett  bra pris. Vi återkommer gärna.

 

Sista stoppet blev vid min hembys kyrkogård. Jag är urdålig på att ta hand om gravar. Är tacksam för att bror och svägerska fixar det. På våra föräldrars grav lyste redan två batteriljus. Vi hade med oss några gravljus, och tände ljus hos såväl mormor/morfar som farmor/farfar. Dessutom tände svägerskan ett på deras goda väns mammas grav.

Det kändes lite bra att besökt hembygden kyrkogård, på Allahelgonadagen.

En trevlig dag. När vi var hemma hemma igen hade solen gått ner. Nu blir det en hemmakväll med bok...och lite tv. Fast det senare blir väl när alla fotbollsmatcher i England är slut...