Modet

-Tror du att jag hade köpt sådana jeans till dej,om de varit moderna i mitten/slutet av -90-talet?
Jag ställde frågan till Karin, dottern vår, då jag skjutsade henne och lilla Ava till tåget förra veckan.
Karin trodde att jag skulle ha gjort det, att hon skulle fått jeans med hål på lår och knän, om det hade varit modegrejen då hon var i mellanstadie/högstadieåldern.
 Det kan vara så att Karin känner sin mor väldigt väl. Den omodiga modern har ju aldrig/sällan vågat/kommit sig för att säga nej till någonting.  En oförmåga, som jag är allt annat än stolt över....

Till mitt försvar så vill jag framhäva att tiderna har förändrats en smula på de tjugo år som gått, sedan  den tid som min hypotetiska fråga gällde.
Idag lever vi i en väldigt míljömedveten tid. Såväl unga som gamla, har det miljömässiga perspektivet som en del i olika beslut.  Val som exempelvis gäller inköp, matvanor, återvinning.
Vi hade inte kommit lika långt för tjugo år sedan.

Första gången en elev kom till skolan, min dåvarande sexa, iklädd nyköpta jeans med knähål, så kunde jag inte låta bli att skoja lite med tjejen: - Har ni det så dåligt ställt så att du måste gå med trasiga kläder, så kan jag väl bidra med ett par hela byxor till dej... Hahahaha... Kul, kul!

Sedan dess har det väl gått två tre år och numera har varannan unge hål på sina knän och lår, och även många vuxna.

Hur tänker man, undrar jag?
För det första, vad är det för snyggt att gå med trasiga jeans? Hur dumma är folk, som följer även helt sjuka modeinfluenser?
För det andra, hur kan man gå omkring i dessa byxor med stora hål, när det är tio grader kallt?
Och för det tredje; HUR I HELSIKE kan föräldrar bli så idiotiskt dumma att de, i en tid då man i mångt  och mycket tänker hållbar utveckling, köper kläder som redan är trasiga när de köps in???
Var finns föräldrarna som har MODET att säga NEJ till ett i grunden destruktivt mode?

Jodå, de finns, jag vet, men de är förskräckande få.

I veckan som gick fastnade ögonen på en fin collegetröja i en härligt grön färg, som en av skolans elever bar. Så kul att varma, användbara, långlivade collegetröjor är på väg tillbaka, tänkte jag. Tills jag fick syn på något; Tröjan var alldeles söndertrasad på ett par ställen.

MEN snälla, hur idiotiskt får modet bli?  Göra sönder en fin tröja, som skulle kunna hålla länge, och som skulle kunna återanvändas av någon annan, om den första ägaren tröttnade på den.

Jag kunde inte hålla tyst, där jag satt med några elever vid lunchbordet, utan tog upp hur helfel jag anser att trashanksmodet är. Ett par av barnen som satt vid mitt bord, berättade att de inte fick köpa trasiga kläder för sina föräldrar. Tack och lov, att det finns några föräldrar med vett och MOD,  bland den nuvarande skolbarns-föräldragenerationen.

Jag var hos frissan igår. Kom att prata om den trasiga tröjan. - En sådan har min dotter också, sa frissan.  Jag fortsatte att ondgöra mig om trasiga jeans. - Om du visste hur många jeans/byxor jag fått klippa hål på, genmälde hårfrisörskan. Det är väl bättre att barnen använder sina jeans, med hemmaklippta hål, än att de växer ifrån dem.

Jag var mållös.

Jag må vara en gammal förstockad kärring på sextiofyra år, en tant som inte har rätt att ha någon åsikt vad det gäller ungdomsmode, för att jag inte FÖRSTÅR.

Men ändå, det handlar om att visa respekt för de resurser som jorden ger. Det gör vi inte om vi tycker att det är OK att förstöra saker och tycka att det är coolt. Jag anklagar inga barn/ungdomar, för jag vet själv hur utlämnad man är,  att försöka vara så mycket som möjligt som alla andra,då man är ung.

MEN jag tycker att det är skit av vuxna människor att tycka att trashankmodet är OK, i första hand utifrån miljöaspekten. Fula modetrender, de har vi haft i mängder, så åsikten om att jag tycker att trasigheten är skitful, den kan jag behålla för mig själv.

Nä, det enda jag önskar det är att vuxna människor hade MODET att säga NEJ till MODET med trasiga kläder.

Oprioriterat

Visst är det så. Bloggandet har fått mindre och mindre prioritet. Det finns så mycket annat som upptar livet, än att sitta vid datorn och skriva en massa trams..

Eller... nä, trams är det väl inte... men mycket av det jag skriver, det är absolut inte av intresse för andra... utom då jag skriver sådant som man kanske inte skulle skriva här.... för det är nog lite kul att läsa. Eller?

Nåja,  jag bloggar för att det för egen del, är kul att se vad man gjort och tyckt under tid.

Vad andra tycker om vad jag skriver, det struntar jag ärligt talat i. 

Internätet har ju möjligheter som passar de flesta....

Idag blev det förmiddagsfika med våffla på glasets hus.

Jag gillar våfflor, men vet att det är onödigt att "vräka" i sig flera stycken, och det gör man om man gräddar våfflor hemma. Bättre då att köpa sig en riktigt god frasvåffla, och njuta av de onyttiga kalorierna. 

Glasets hus levererar, det gör det alltid.

Ja, utom en gång då, när vi skulle äta lunch där och den ugnsbakade laxen inte alls var av den kvalitét som jag önskade. 

Men annars har allt varit bra. Och man har rätt att misslyckas någon gång ibland.

Besökte Glasets hus i fredags kväll, som senast.

Quiz-kväll. Svägerska och svåger vill ha oss med i sitt lag.  De båda är superallmämnildade, jag och C-E kan väl bidra med något.

Det har blivit ett antal vinster under årens lopp. Det har blivit mängder av andra och tredjeplatser. Förr fick man pris som tvåa och trea, numera är det vinnaren som tar allt. Ett pris som jag f.ö. inte är så intresserad av, ett lagpris bestående av en på stället handblåst vas.

Ganska bra att man inte strävar efter att vinna. Målet är att bli bland de tre främsta. Det brukar vi lyckas med. Så även i fredags. Vi klarade inte frågan som gällde de båda grundarna av Spotify. Nu vet vi att de båda grabbarna heter Ek respektive Lorentsson i efternamn.

Det är väl Grejen som är grejen, vad det gäller Quizet. Att få bevis på att man är någorlunda allmänbildad, i allafall i ett team på fyra, att träffa lite folk, att titta på ännu mer folk, att äta god mat, att dricka ett glas vin.....

I tisdags födelsedagsfikade jag med Karin, Ava och Maja på Glasets hus.  

Trettiosex år fyller de båda vännerna i år. Majas föräldrar är några år äldre än jag, och är båda synnerligen aktiva pensionärer efter att ha jobbat som lärare under hela sitt yrkesliv.

Maja funderade över hur konstigt det känns att hennes föräldrar, som inte tycks vara ett dugg gamla, är på väg att bli det.

Jag kom på att jag känner på samma sätt.... jag känner mig som 50 men är 15 år äldre...och om 15 år, så fyller jag 80..... om jag nu får ynnesten att vara med så länge. Knepigt det där med ålder och hur man känner sig. Ogammal känner jag mig!

Reagerade över hur gamla många såg ut, när jag tittade mig omkring i lokalen, på quiz-kvällen.  De flesta "gamla" är  i min ålder.

Bilden ovan är tagen i Majas mysiga hus, förra söndagen. Jag körde Karin och  Ava dit och tog sedan en långpromenad, medan de två vännerna kunde umgås en stund. För egen del, så hann jag också med att sitta en stund i avspänd samvaro med mina båda kära nära och mysiga Maja.

Karin och Ava gjorde oss den äran under början av veckan.

De kom med tåg från Malmö till Värnamo, och tillbringade ett par dagar där, innan vi hämtade dem till Stockremma i lördags. En klar lycklighetskänsla att träffa de båda två små barnbarnen samtidigt en stund. Jag är så glad att ha fått de där båda, att få uppleva de bådas utveckling, att få komma nära två små barn som delvis bär på mina egna gener. Fånigt, det där senaste, men sant. För visst är det så att man letar efter likheter.... något litet kan man nog hitta, iallafall med en smula fantasi......Och nog är det så att det som syns så här långt, så är det mer utseendegenetik från pappan vad det gäller Konrad och mera mammalikt vad det gäller Ava.

Ava och Karin stannade hos oss tills på onsdag.
Väldigt roligt att få lära känna den lilla mysiga, söta tjejen lite bättre. Det känns som om hon funnits mycket längre, än det dryga halvår som gått sedan hon föddes. En glad, matfrisk och bestämd tjej är det allt.

Jag tog ledigt i onsdags eftermiddag och körde Karin och Ava till stationen i Alvesta, bara för att jag ville. Det gav mig, förutom en möjlighet att umgås med Karin en extra stund, ett tillfälle att stanna till i Ulås och få ha Konrad alldeles för mig själv några timmar.

Han känns så "stor"  och pojkig nu, när han springer runt i en fart som mormodern knappast orkar med. ( Hon skrev ganska nyss att hon känner sig ogammal....kanske inte stämmer riktigt)
En som är nästan fjorton månader, förstår massor, det är tydligt. Och kan även uttrycka en del önskningar. Mormors mobiltelefon vill han inte lämna ifrån sig...nä,nä, nä...

Vad mera har hänt under två veckors bloggfrånvaro?

Studiedag. IKT. Höll i två workshops. Till den ena hade den som avskyr mig som pesten anmält sig. Kändes i rummet. Hu! Sådan skillnad det blir, mot att mötas av en allt igenom positiv grupp-vilket jag gjorde under den andra workshopen.

Fick bara några dagar senare höra att det är sådana som bytt kommun för att komma undan den negativa känsla som människan i fråga sprider till sådana som hon ogillar. Jag kände mig stärkt av att inte vara det enda "avsky-objektet".

Var på en annan lärarsammankomst och hörde hur man jobbar på andra ställen. Några lärare berättade med stolthet att de sätter upp lektionens gång, med bilder på whiteboarden. Tillbakablick, genomgång, pararbete, enskilt arbete, sammanfattning... och dessutom varje del tidsbestämd. Med den klocka som "ringer"/ tickar ner.
Jag kan inte släppa tankarna på det jag fick höra. Så fruktansvärt att göra våra elever så fyrkantiga.
Flexibilitet och flow är två av mina favoritord.  Det finns ju ingen möjlighet till varken det ena eller andra om man styr lektionerna utifrån denna inrutade struktur.  Vi vill ju ha självständiga och öppensinnade elever som tar egna initiativ. Inte en chans om man jobbar på det sättet. Förödande för många elever, anser jag.
Men... det var så positivt från de andra åhörarna på mötet... och då jag invände lite försiktigt, så fick jag en flod av "ovett "tillbaka, från en av de båda föredragande.
Nä, ifrågasätta ska man inte. Bara klia rygg!

Jaja, jag ska börja trappa ner från lärarjobbet i höst. Gå ner till 80 %. Förbereda mig på att jag måste lämna yrkeslivet. Att sluta tvärt, det skulle inte funka.

Man vet ju inget om framtiden, MEN om jag skulle få vara frisk och vara med under ytterligare ett antal år, så tänkte jag allt bli volontär i Glasets hus. Jag trivs  väldigt bra där!

Aktivitetsarmbandet är nästan nöjd för dagen. De tiotusen stegen är tillryggalagda, de åtta kilometrarna likaså. Tog en kort promenad på banvallen i Limmared med C-E... ville visa honom "krigskyrkogården"  som jag upptäckte då jag gick där med Ava i barnvagnen i tisdags.
Det finns en geocache där. Ska försöka ta oss dit när det blir vår och någorlunda torrt i markerna, för att se vad det egentligen är. Någonting med järnvägen.... eller glasbruket?

Blev sedan långpromenad i solsken, nästan till järnvägen som år genom vår skog.

Glasets hus är en favorit. Blomsteraffären på stationen i Hestra en annan. Köpte en bukett olikfärgade nejlikor förra lördagen. Gillar verkligen nejlikor, de står vackra länge.

Skulle vilja ha en kruka med påskliljor på trappan ute, men det är knappast lönt. Nattkölden ska ju komma tillbaka. Tänkte på det, under dagens promenad bortom Kroken, att under de senaste åren så har det varit blåsippor i Karlas hage så här års. Längtar så efter riktig vår, även om denna dagens solsken och smältvatten ger en god  känsla. Men jag vill att snön ska bort, och det gör den inte så länge det är kalla nätter.

Huset är påskstädat, de få påskprydnaderna framställda. Skönt att vänta med påsklov till efter påsk, tycker jag.  Något att se fram emot, eftersom både Malmöbesök ( med teater) och Ulåsbesök finns med i planerna.

Två veckor är redovisade.

Fast det här måste också med.... tantlärarn blev intervjuad i lokalradion.

Hon tycker inte på något sätt att det är okul att få uppmärksamhet. Tvärtom! Tror att de är så med de flesta av oss. Även om det anses ofint att så tycka.

Det gäller att prioritera utevistelse, denna vackra dag, året kortaste dygn. Får bli en runda runt Flathult också. 

Apelsinen

Det låg en skrumpen apelsin i svalen,  En gammal apelsin  hade blivit kvarglömd, till förmån för alla de nyare, vackrare och fräschare.

- Dags att slänga den nu, tänkte jag. Den har legat där tillräckligt länge och ser inte ett dugg aptitlig ut. Det finns fem sex apelsiner som ser mycket godare ut.

Jag tog den gamla, i skalet torra,skrovliga, ojämna frukten i handen och öppnade skåpet till komposthinken.
Precis när apelsinen var på väg att lämna handen, färdig att sluta sin långa resa, från apelsinträdet vid medelhavet,  i vår komposthink,hejdade jag mig. Jag kunde ju kosta på mig att skära itu frukten och kolla hur den såg ut inuti.  Sagt och gjort!

Innanför det skrynkliga skalet fanns en helt perfekt frukt. Kraftigt orangefärgat fruktkött, fyllt med smakrik saft, en saft som innehöll både syra och sötma.
Jag drack färskpressad apelsinjuice till frukost. En och en halv dl juice blev det. En nyttig dryck,till smaken fulländad,  där jag njöt av varje droppe.

Jag drog parallellen till oss människor.  När vi blir gamla, grå, skrynkliga och oattraktiva, då förpassas vi till livets kompostplats.  En plats där man, tillsammans med andra skrynkliga människor förväntas fördriva den sista tiden, innan man återgår till kretsloppet. En plats där man inte är efterfrågad av de yngre, av dem som styr i samhälls-och arbetsliv.

Jag tror/vet att alla vi gamlingar har massor av kunskap och erfarenhet inom oss. Kunskaper och erfarenheter som borde efterfrågas och tas tillvara på ett helt annat sätt än vad som görs idag.

Naturligtvis ska man äta av de nyinköpta apelsinerna också. Oftast smakar de väldigt gott de också.
Naturligtvis vet och kan unga människor mycket också de, många av dem driver mängder av god utveckling.
Men det finns en del torra, helt smaklösa apelsiner, trots att de ser fina ut i skalet.
Ytan är bedräglig ibland.Innehållet är det som, i de allra flesta fall, är det viktiga.

Oförstått

Det är mycket som man inte riktigt förstår. Mer och mer blir det, ju flera dagar och år som man lägger bakom sej.

Vitsen med massor av snö, då vi trodde att vintern var över, och att våren väntade bakom februarislutet ... ja, den förstår jag inte alls.
Det är inget som vi kan påverka heller, någon av oss.... men att tycka hjärtligt illa om allt det vita, det har man all rätt att få göra.

Lite glädjande var det dock att hitta en plogad skogsväg att ge sig ut på, när det var dags för den dagliga promenaden.  Promenaden kunde på det sättet bli en runda på dryga sex kilometer, härligt att kunna gå runda i stället för att gå fram och tillbaka...

De där dagligen pockande tiotusen stegen, det är jag lite oförstående till,  hur olika de ter sig. Under en skoldag, så blir det upp emot femtusen steg... och de resterande lika många stegen, dem fixar man på en bra halvtimme på byvägen.
Men att få till tiotusen steg från schratch, det tar lång tid och sju och en halv kilometer ungefär.

Så idag var det bara att passera det egna hemmet efter genomförd runda och gå en dryg kilometer till, innan både jag och aktivitetsbandet var nöjda.

Tänkte på det, under det att jag gick förbi platsen på bild nummer två; Här cyklade jag flera gånger i somras och fick helt otroligt vackra bilder på mängder av blommande lupiner. Känns lite svårt att förstå att det ska komma en cykelnjutningstid och en blomsternjutningstid, inom kortare tid än vad som passerat sedan jul.

För att gå över till ett betydligt allvarligare ämne, så är det ett år sedan den förskräckliga bussolyckan i Härjedalen ägde rum .En fruktansvärd händelse, där (tror jag) fyra unga människor omkom.

Den stackars olycklige chauffören har varit misstänkt för vållande till annans död i ett år nu. Undrar hur han mår? Inte så bra, kan jag tro. Det jag inte för mitt liv kan förstå, det är hur man kan lägga ansvaret på en ensam chaufför! Bussbolaget har definitivt ett ansvar som inte såg till att man hade två chaufförer för en nattlig resa. Skolans reseansvariga bär också ett stort ansvar, då man påbörjade en lång resa klockan tio på kvällen. Hade man åkt på eftermiddagen, så hade man kommit fram före midnatt....
Nej, jag kan inte fatta varför den stackars chauffören ska bära hundhuvudet när det är andra som gjort fel! Kan någon förklara!

En annan sak som jag inte förstår, det är det där med rättegångar och domar vad det gäller grova förbrytare. I fallet med mannen som körde ihjäl människor på Drottninggatan i Stockholm i våras - eller Madsen med ubåten i Danmark... Jag begriper inte för mitt liv varför man ska kosta på dessa människor långdragna, svindyra rättegångar med FÖRSVAR. I min värld så behövs bara en sittning där man dömer dessa människor till livslånga straff.... och då inte i bekvämlighet, utan i sämsta möjliga miljö.
Men så får man väl inte tänka i ett civiliserat samhälle....

Börjar bli lite imponerad av den där Trumpen i Washington. Att få till ett möte med Nordkorea, det var inte väntat. Hur bar man sig åt? Och det där med tullar.... ja, han är ju affärsman så han bör väl förstå hur man bör tänka.

Nä, det där med världspolitik - eller politik överhuvudtaget- det är inte helt enkelt att förstå.
Inte heller vad som är rätt eller fel ... i andras ögon sett....

Får väl känna mig nöjd här i min lilla värld, där min stora fråga inför morgondagen är var jag ska gå för att få till mina tiotusen steg. Och undringen.... vart tog mina trogna kommenterare av bloggen vägen...

Tävling

Tävlingarna avlöser varann.
OS fyllde medierna under två veckor.
Idag var det Vasaloppet.  Under fem lördagar har det tävlats i  entertainment i melodifestivalsuttagningarna  i SvT.
Förra fredagen var jag del av team "Gretas vänner" på quiz i glasets hus. Dagen innan hade jag kollat hästhoppningstävlingar i Göteborg, I tisdags tog jag del av en underhållande kväll, där det till en (för) stor del handlade om att framstå som värst utsatt gay-person.

Sport intresserar mig mindre och mindre. När jag var ung kunde jag sitta timtals framför tvn för att följa ett skidlopp, en  ishockeymatch, en friidrottstävling. Idag har jag svårt att fokusera full tid på en allsvensk match, där favoritlaget sedan unga år, Elfsborg utgör ett av lagen.
Samtidigt som följandet av tävlingar via visuella medier blir allt mindre intressant, ( att lyssna på radio är fortfarande av visst intresse) blir jag mer och mer imponerad av dem som utövar olika slags idrott på elitnivå. Imponerad över all träning som man måste lägga ner år efter år, imponerad över det jäklar anamma som måste till för att genomföra densamma, imponerad över den träningsmoral som de unga, målinriktade människorna har.

Vi som jobbar i skolans yngre år/mellanår vet ju att många, många barn vill bli fotbollsproffs, ishockeyproffs, berömda hoppryttare, världsmästare i olika sporter, berömda sångartister eller berömda ,,, "you name it". Själv ville jag bli sångerska ( med min röst... haha) eller musiker som behärskade många instrument. ( kan nog få till 3-4 stycken på amatörnivå)....

Det ligger ju så mycket träning bakom att bli riktigt bra idrottsmänniska, det handlar mycket om tur att bli en berömd artist.
Jag imponeras mer av de förra än de senare, men kollar hellre på folk ur underhållningsbranschen än från sportvärlden.

Alla de 50 000 och mer, som tar sig de 9 milen, över myrar och genom skogar, mellan Sälen och Mora, de imponerar kanske ännu mer på mig än vad elitsportmänniskorna gör.  För mig, som har åkt någon/ett par mil åt gången som mest i yngre år, så är jag både imponerad och avundsjuk. Jag hade velat våga testa.... nu är det alldeles för sent.

Lånar en bild från C-Es kusin Ulrica. Det är en bild som hon lagt ut på Fb, på sin pappa, C-Es morbror. Han har åkt Vasaloppet några gånger, och hållit på mycket med orientering tillsammans med sina barn. I går åkte han en sträcka av stafettvasan, i ett lag där döttrar, son och ( tror jag)svärson också deltog.

Imponerande Bengt-Göran. Du är mycket mer framstående i mina ögon än dagens Vasaloppsvinnare, det ska du veta!  Liksom alla andra bekantingar som är ute i Vasaloppsspåren.

Hästhoppning är mest en show för mig. Även om jag förstås tycker att hästarna är helt enormt duktiga... liksom de modiga ryttarna. Jag skulle aldrig våga sitta på en hästrygg och hoppa över hinder.
En sak som jag ångrar ordentligt, det är att jag inte passade på att lära mig rida, då när jag var i 35-40-årsålder ( bästa åldern), då döttrarna under  många år, red på ridskola. Jag satt på läktaren och tittade på dem, varför i hela friden kunde jag inte  varit med i en nybörjargrupp jag också. Ridning är något man har med sig hela livet. Kommer med glädje ihåg vår 75-åriga vän från vandringsresan till Österrike i höstas. Under det att vi var ute på vår milslånga geocachingrunda i Kaprundalen, fick hon ett SMS.
- Aj då, jag hade glömt att avboka min ridlektion idag, konstaterade hon.

Melodifestivalen har pågått en månad nu. Jag har kollat alla de olika deltävlingarna. Det finns mycket som har blivit heltöntigt, som det där med ballonger och glitter och gay-stuket... och världens mesigaste programledare ( iår)... men jag tycker ändå att det är lite kul med de olika showerna. Samtidigt som jag ondgör mig över vad en del kostymer, speciellt till dansarna måste kosta. Liksom alla ljussättningar och digitala bakgrunder.
Det finns ju ganska många människor som påstår att de ALDRIG tittar på sådana dåliga program som melodifestivalen. ( Jag vägrar alla förkortningar som Mello....men det får vi ta en annan gång)  Folk som sätter prestige i att tala om hur DÅLIGT melodifestivalsprogrammet är, och ALDRIG skulle titta på det. Jag tycker allt att det är rätt så fånigt, det där att man ska vara emot, bara för..... Kollar man inte, så kan man ju knappast ha någon uppfattning.
Nu ska jag väl inte sitta här i glashuset och kasta sten... för jag är likadan vad det gäller Let´s Dance. Men jag har aldrig påstått att det är dåligt, för det vet jag inte. Jag har nog sett en kvart av något program för länge sedan, och insett att det inte ligger inom mitt intresseområde.
Ikväll börjar Mästarnas mästare. Det är ett av mina favoritprogram. Förklara det den som kan, jag som just förklarat mitt ointresse för sport i allmänhet.






I veckan har jag hört denna vackra sång, live. Han är duktig sångare Rickard Söderberg, och det visade sig att han dessutom var en framstående retoriker, en god underhållare överlag. Han blandade olika musikgenrer med (lite för) mycket prat om vad han fått utstå som "gay"-person. Hade en liknande stil i sitt prat, som Jonas Gardell brukar ha, fast med betydligt mera stil.
MEN..... man måste ju inte PRATA så mycket om sin sexuella läggning.... eller ickeläggning. Hur och vad folk gör, det är ju ganska ointressant. Det viktiga är ju att alla inblandade tycker att d et är OK!  Sen är det skrämmande att det finns mängder av länder där homosexualitet är ett brott, något som t.o,m kan leda till dödsstraff. Där är absolut något att jobba med, i stället för att hela tiden försöka försvara det man själv håller på med.... det som inte behöver försvaras i Sverige.  En gång var det så, men inte längre.

Besökte den här lilla killen igår.
Njöt av varje sekund tillsammans med "mammas och pappas lilla hjälpreda"

Tänkte på det att barn och barnbarn behöver inte tävla om bästa platsen i hjärtat på mamma/pappa -mor/farföräldrar.
Jag hoppas att det är så.... och tror att det egentligen är så.... men vet att det finns sådana som "bryter" med sina egna barn... och missar barnbarnen. Något jag inte kan FÖRSTÅ!

Mina döttrar är lika viktiga för mig båda två, detsamma gäller mina båda barnbarn.
Nu ligger det i sakens natur att jag träffar denna lilla livskvalitéhöjare mer än vad jag träffar den lilla barnbarnstjejen. Som förstås är en lika stor livskvalitéförhöjare... Det är skillnad på dryga 6 mils avstånd och på 25 mils avstånd till de båda.
Kan inte låta bli att fundera på hur deras liv ska bli, om det ska bli tävlingsmänniskor av dem, om de kommer att ha drömmar om ett liv i stjärnglans.
Ett är iallafall säkert, i mormors ögon, så vinner de tävlingen om störst stjärnan, långt före alla andra, hur duktiga de andra än är i sitt utövande i olika tävlingar.