Tidstrender

Läste en intressant insändare i  dagens BT.
En gymnasielärare hade skrivit ett debattinlägg om formativ bedömning.
Han redogjorde för olika teorier kring det som blivit tidens trend, han tog upp t.ex. synen på att det inte är eleverna som anses ansvariga för sina misslyckanden utan lärare och skola. Han skrev om den rådande inställningen, att man ska  utgå ifrån vad barnen inte kan, i stället för vad de kan, då man bedömer dem.  Han tog också upp vikten av idog  träning för att utveckla förmågor och kunskaper.

 Under mina drygt 38 år som mellanstadielärare har jag varit med om många trender. 

Har förträngt/glömt bort en del, men har fortfarande ett antal i gott minne.

Matte med mängdlära, i hej matematik.  Fattade inte mycket själv som ung pedagog, än mindre förstod eleverna. Det blev "folk" av dem ändå. Å andra sidan, så fanns det inga PISA, TIMMS eller andra undersökningar som tryckte ner både elever och lärare.

Länsskolnämnderna var de som härskade över oss. De ordnade fortbildning för lärare och de ordnade evenemang för elever. Kommer ihåg då jag åkte med en stor grupp musikelever till Vänersborg och framförde ett blandat drama och musikprogram i ett litet rum, enbart med uppraggad publik från en annan skola, vars förställning vi sedan bevistade. Tokigt men superkul!

Lärarjobbet hade på denna tid fortfarande hög status, eleverna fick till stor del den hjälp de behövde, från speciallärare, och i specialklasser för lite oroligare elever. 

Det var fortfarande ok att sluta skolan efter nian, att ta ett jobb och jobba sig "uppåt". 

Andra elever fortsatte på gymnasium, universitet och som doktorander. De var ok att vara olika.

Grupparbeten var populära. Antagligen var det som det alltid har varit, några gjorde jobbet några andra gjorde inte så mycket. Inte så konstigt, det blir ju bäst och går snabbast om de som har de bästa förmågorna tar det största ansvaret.
Nåja, det blev "folk" av dessa elever också. Jag har sannolikt haft bortåt 300 elever som "mina" egna under åren. De fåtal som "misslyckats"  har kommit från socialt belastade hem.
Vad kunde jag gjort för att hjälpa dem? Vad kunde skolan gjort? Tyvärr är det så att hemmiljö har större makt än skola, och anser man inte att skolan och samhällets normer och lagar är viktiga, ja, då är det svårt att göra något. Blev lite besviken då jag såg första delen av programserien "Skolan sviker".  Vad är det man vill? Att vi lärare ska gå ut på samhället och jaga elever som skolkar? Föräldrarna måste ta sitt ansvar och kan de inte det, ja, då behöver vi samarbeta med sociala myndigheter samt ha fler speciallärare/resurspersoner anställda.

Elever som vill lära sig och har väl utvecklade förmågor, de ska också få utmaningar och inte vara de som får stå tillbaka, då resurssvaga skolor i första hand måste reda i stök och bråk, istället för att undervisa.

Så småningom kom tiden då alla skulle forska. Jag var rent allergisk mot det ordet. "Nu ska mina elever forska om humlor". Näää, det ska de  inte, de ska fördjupa sig i ämnet. Forskning innebär att man ska ta reda på något som man tidigare inte vetat.

Mothuggen blev många. 

Mina elever fördjupade sig, andras elever forskade. Vi gick alla på den trenden. Förstås!

För de elever som hade lätt att läsa och att söka/sammanställa information, så var fördjupningsarbetena bra utmaningar. Fast även svagare elever blev nöjda. Jag kommer ihåg att jag träffade en elev många år efter det han slutat i min sexa. Det var en  extremt svag elev. Han var nygift och hade en lite baby, då jag för mer 12-14 år sedan träffade honom i hans barndomsby. Vi pratade lite och så frågade han plötsligt - Vet du var Belize ligger? Det kunde jag inte svara på. Den unge mannen redogjorde för den lilla mellanamerikanska republiken. Han hade gjort ett fördjupningsarbete i sexan och fått beröm för detta. Han hade inte glömt.

En högstadieskola i Borås lät eleverna till stor del jobba med egna arbeten.  Det kom till och med busslaster med pedagogisk personal från andra orter dit, för att se hur man jobbade. Eftersom jag fick en del information från en elev som gick i skolan, så fungerade inte arbetssättet. Lärarna gav en uppgift som eleverna hade en viss tid att slutföra. Naturligtvis fick de som sökte hjälp sådan, men de som inte hade intresse för uppgiften eller avsaknad av geist eller stod under kompispåverkan, de gjorde minsta möjliga, många  visste inte hur de skulle göra. Resultatet blev inte så bra.

Jag tror på intressestyrt arbete, men man måste jobba mycket med eleverna, ta tillvara deras förslag till hur arbetet ska utföras och hjälpa dem att hitta rätt i detta arbete.

Ett tag var det vnne med att göra specialinriktningar på varje skola. Då jobbade jag på min förra arbetsplats, och ville göra den till en skola med inriktning på kultur. Tyvärr fick min entusiastiska kollega och jag inte med oss alla. Kanske var det lika bra. Det förpliktigar att ha specialinriktning. Man orkar hänga i ett tag, men sedan tryter intresse och ork. Man måste leva upp till det utger sig för att stå för.

Elevers frågeställningar skulle ett tag vara utgångspunkt för fortsatt arbete. En trend som jag gillar. Liksom de tankar - som inte utförts i större skala - att man ska kunna göra fördjupningsval i vissa ämnen, och så småningom kunna välja bort en del ämnen, t.ex något av ämnena bild, musik, slöjd. Eller välja mer av något.

Matte, engelska, språk i olika svårighetsgrad, "allmän" och "särskild" kurs, tror jag också på. Alla har större möjlighet att få den undervisning som passar deras nivå. Testade att nivå-gruppera matte och engelska i en klass för bara ett decennium sedan, fast det redan då var på gränsen till otillåtet. Funkade jättebra. Alla kunde vara med i diskussioner, i så väl matte som på engelska. Ingen (få) kände sig i underläge, ingen ( få) kände att de inte fick tillräckliga utmaningar.

Så kom den senaste läroplanen, den sista i mitt lärarliv.
Tidigare läroplaner har varit ganska anonyma då de sjösatts, men här var alla med ombord på skeppet redan i ett tidigt skede. Ett skepp som det visade sig var svårt att styra, för styrverktygen var svårmanövrerade.

Vi läste inledningsdelen, övergripande mål och riktlinjer, och tyckte att det var jättebra. Det var viktigt med kreativitet, det var viktigt att fortsätta med det internationella samarbete som jag anammat sedan några år tillbaka.

Sedan kom kursplanerna, syfte, central innehåll och kunskapskriterier. Jag fattade inte så mycket av det sistnämnda. Jag gör fortfarande inte det. Skillnad mellan F och E, skillnad mellan C och A... nä, det är för mig synnerligen svårt att avgöra. Och så förstår jag inte alltid vad de luddiga skrivningarna i kunskapskriterierna egentligen betyder.
Har haft sexor under två år på raken och gjort massor av nationella prov. ( ca 40)  Där är väldigt ofta skillnaden mellan E, C och A ( mest so-no-ämnen) att man för att få ett E ska skriva en orsak, för att få C skriva två orsaker, eller en orsak och ett orsakssammanhang och för A skriva minst två orsaker och ett orsakssammanhang. Uppgiften skulle kunna handla om varför det ofta blir jordskred i vissa områden eller varför den norrländska skogsbygden är glesbefolkad....eller varför järn är bra att tillverka saker av.

Nationella prov som utgångspunkt visar ännu mer på svårigheten att skilja på bokstäver i bedömningen. Ska det verkligen vara så lite som skiljer...?

Till elevernas hjälp att uppnå de kunskapskrav som finns, så har vi under de senaste åren fått två  olika hjälper. En ny gud som heter Göran och som predikar om de fem stora. ( förmågorna). Som  så många andra, så har jag också tillbett honom, och jag säger inte att det är fel det han predikar om, jag bara ifrågasätter om hans väg är den enda och den rätta.

Den andra hjälpen, den kallas formativ bedömning. Här finns det en antal förespråkare, en heter Dylan Williams. Hans tankar gillar jag, då det handlar om att ge eleven dubbelt så mycket positiv respons som "behöva bli bättre på något"-respons. Two stars and a wish. Det köper eleverna, det köper vi vuxna.

Det märkliga är att i det bedömningsverktyg som kommunen använt, så finns det inga stjärnor, bara önskningar/krav. "Du kan utveckla ...." Du kan träna mera på...." för att nå nästa steg ska du....".
Inget positivt, bara nya krav. Aldrig få vara nöjd.
Helt i Skolinspektionens linje: Om ni möjligtvis gjort något bra, så är det inget att nämna. Men era brister, dom ska stötas och blötas och åtgärdas, även om det är brister som inte är ett dugg utvecklande för eleverna, utan bara står som krav på det formella papperet.

Det tycker jag är riktigt otäckt, just denna trend som är den för dagen rådande: Kräv på bara, bli aldrig nöjd. Se till att skolan/kommunen visar bra statistik och kan hävda sig i nationella och internationella jämförelser.

Hur skulle då den gamla lärarinnans önskeskola se ut?

Baskurser till åk 5-6, därefter möjlighet till att välja bort enstaka ämnen samt att fördjupa sig i andra. Matte, engelska, svenska, alla noämnen samt samhällskunskap är inte bortvalsbart.

Möjlighet att välja fler kreativa ämnen för dem som vill, och färre för dem som är mer teoretiska.

Elevens intresse styr till större del än idag.

En skola för alla är inte en likadan skola för alla, det är en skola där elevens färdigheter, förmågor, speciella talanger och intressen kan utvecklas optimalt.

Nivågruppering i matte och engelska, där man har med enkelhet har möjlighet att byta grupptillhörighet.

Speciallärare i varje skola, som är med i klass eller ger enskild undervisning, allt efter elevens behov och önskemål.

Tre lärare, med olika kompetenser, jobbar med två klasser, minst upp till åk 5-6. Slöjdlärare kan tillkomma. 

Bort med ämneslärartänket i lägre klasser. Kontinuitet och trygghet måste få råda.

Möjlighet att ta ut stökiga elever från klassen. De ska kunna få undervisning där de befinner sig, och hjälp att hitta sig själva, komma ifrån sitt utåtagerande sätt i en liten/enskild grupp. Ingen elev får heller stjäla värdefull undervisningstid för andra elever, genom att vara störande.

Våga ställa krav på föräldrarna. Inte att de ska fixa läxorna, för sådana är inte nödvändiga, men att de ska tycka att skolan är viktig och  ha krav på sina barn att de ska sköta sig i skolan.

Betyg tidigast i åk 8. 

Alla elever ska bedömas utifrån var de befinner sig, och alla som gör så gott de kan, de ska få  känna att de lyckas med sin skolgång.

En statlig skola, lika för alla, oberoende på om det är en liten eller stor skola. 

Privatskolor, som styrs av vinstintresse, ska bort. 

Fem år har jag kvar i mitt jobb, om jag får ha hälsan.  Antagligen kommer det att komma någon ny trend under dessa år. "En läsande klass" är ju det senaste.... naturligtvis har jag påverkats och anammat detta... och än så länge tror jag att tanken i trenden funkar. 

Visst har alla trender tillfört något, och när man är så gammal som jag, då har man fått med sig något av det mesta. Ja, utom hej matematik, då förstår. Fast... venndiagrammen hör ju hemma där. 

Viktigast av allt, vi måste se positivt på det våra elever gör, inte bara ställa en massa krav på att de ska bli bättre och bättre. Jag tror på att positivitet föder positivitet och att enbart krav är rent förödande. Vi utvecklas olika, så måste det får vara. Inget är hugget i sten, människor ( och framförallt unga människor) utvecklas under tid. Visar vuxenvärlden att de unga duger som de är och med vad de kan, då har de unga goda förutsättningar för att få ett fortsatt bra liv. Vi behöver alla slags människor i olika  yrken. Ett vård/städ/industri/lärarjobba är inte sämre än ett ingenjörs/ekonom/läkarjobb. Det måste vi vara bra på att tala om för våra elever. Att sedan alla kan få drömma om en proffskarriär inom en sport eller om ett kändisliv, det hör den tidiga ungdomen till. Det ska vi inte ta ifrån någon.

Vad jag ville med detta... Mest skriva av mig om min frustration gällande tidtrenden formativ bedömning, i dess negativa form.... och som vanligt, samla lite bilder på nätet.

C-E, cache coach

- Ska du inte testa din nya gps? sa C-E, då vi åt ( som vanligt, sen) lunch.
Nu hade jag faktiskt inte alls funderat på det. Jag hade kommit så långt så att den var uppackad, och försedd med batterier. Den hade inte ens blivit påslagen... hade väl fått lite kalla fötter efter ett haveri med gps nummer ett och ett annat med gps nummer två.

- Vart ska vi åka då? undrade jag. Kinna? Nej, jag vet, det finns en runda i Holsljunga som vi inte gått. Dit är det närmare. Ska vi ta den i morgon?
- Nej idag, svarade C-E. Idag  är det fint väder. Om morgondagens väderlek vet vi inget.

Helt plötsligt hade C-E blivit coach för hushållets caching. Vem kunde tro att något sådant skulle hända? Jag som tänkt sätta mig på altanen och läsa bok och sedan även blogga om den sjuka skola som Björklund lär vara coach för.
Nåja, antibetyg/provskolan har jag ju skrivit så mycket om tidigare.... kan nog bli roligare med en gecoachingrunda.
In med en PQ med Holsljunga som centrum, i nya gpsen. Funkade, nu vet jag att PQ måste in in GPX-mappen för att det ska funka.
Satte så äntligen på den nya satellitmottagaren. Den befann sig fortfarande i USA och den var inte speciellt intresserad av att ta kontakt med de satelliter som just befann sig över norra Europa. Det tog ett tag för den att hitta rätt.... och ännu längre tog det för oss att köra de drygt fyra milen till det lilla samhället med eget trafikljus, vid Holsjön.

Vi hade bestämt ( eller jag hade ju egentligen bestämt) att vi skulle gå Holsljungarundan. En runda på 4,5 km och med start vid Högelycke. Den fina hembygdsgården var byggd på 1700-talet, och den hade också en egen gömma. Den tog vi allra sist.... men att jag omnämner den först i betraktelsen kring rundan, det har ju mindre betydelse.

Vi gick en smal stig, kom ner på en gräsbevuxen väg och hittade gömma ett ( av elva-tretton).  Gps hade fortfarande inte helt ställt in sig på nordeuropeiska förhållanden, c:geo var den som var tillförlitligast. Det fanns en bonuscache på rundan, och för att lösa den, så behövde man klara fyra olika uppgifter. Här gällde det att lägga pussel. Kul!

Vi fortsatte stigen nerför backen och mötte en kvinna och en man, och tre kortbenta hundar. Det var inte geocachare, det var hundrastare. -Hej, sa vi till varann, det hör till att heja, när man möts på ensliga skogsvägar. Två hundar småskällde och fick ett hej de också och sedan fortsatte vi vår vandring, åt var sitt håll.

- Var det inte Lisbeth, kom jag att tänka, alldeles efter det vi skilts. Lisbeth och jag gick i Rångedala skola samtidigt, på sextiotalet. Lisbeth gick två klasser över mig, så nära vänner, det var vi aldrig. Min mamma var expert på att hålla reda på folk ( en förmåga som jag tyvärr ej alls ärvt), och jag kommer ihåg att hon en gång för väldigt, väldigt länge sedan ( min mamma har varit borta i 13 år) berättade att Lisbet i Falskog gift sig med en från Holsljunga. För egen del så kom jag just ihåg att jag vid några tillfällen, även det för väldigt länge sedan, träffat Lisbeth på hennes arbetsplats i landstingsförvaltning ( tror jag) i Svenljunga.

Cacherna låg relativt nära varann. Det var allt mellan 170 och 400 meter mellan gömmorna.
De flesta var lätta att finna. Några vållade oss lite mer besvär.
Det roligaste... ja, det är ju det som jag uppskattar mest med geocaching, det är att få se nya och gamla platser. Ödehus ger mig lite hjärtsnörp. Detta huset skulle kunnat ha varit en fin liten stuga om någon tagit hand om det.

Danska flaggan hittade jag på ett par ställen under vandringen.
Sannolikt hade någon dansk cachare lagt i dem i "burkarna", för att göra lite Danmarksreklam. Lite dumt bara, när de ligger i pet-rör. Dem vänder man ju oftast upp och ner... och vad händer då med Danebrogen? Jo, den blir halad ända nedanför fotknölarna.

Det var en riktigt bra runda, den som Vispen bjöd oss på. Naturen var varierande, stundtals var det väldigt vacker natur med blandade lövträd, något barrträd och många nyvaknade försommarblommor. Stundtals gick rundan på skogsvägar/körvägar i ren skogsterräng.
Ett ordentligt backpass fick vi också då vi vandrade ( tycktes det) från rundans lägsta punkt till dess högsta, genom att bestiga en enda lång backe.

Mitt drömhus, det är en enkel röd stuga i trä. Som denna. Taket är ju nylagt, så sannolikt är det någon som åtnjuter denna vackra plats under sommartiden.
Det fanns ytterligare någon plausibel sommarstuga precis i närheten.

Lupinerna  hade satt igång blomningen ordentligt, i det öppna landskapet på höjden.
Här fanns också en rundans inte-gillar-gömma, en gömma under en rot, mitt ute i en soptipp. Lite spännande att vandra omkring bland glas, plast, rostiga spänner, rostiga sågklingor, stövelsulor och allsköns annan bråte. Fast nää,det måste finnas bättre gömslen för en burk, en burk som skulle innehålla sista siffran till bonuscachen.

Dessutom läste tanten, inte C-E coachen, för han läser inte det småstilta utan de glasögon som han aldrig har med på cachingrundor, fel. Fick för mig att vi skulle leta under björkrot, och letade under fyra sådana, mitt i skräpet... och så fanns gömman ett par meter där ifrån, under roten till en rönn.
Tänkte skrivit en syrlig kommentar i loggen, men upptäckte då att det var jag som skulle ha den kommentaren. Två gånger under promenaden gjorde jag läsfel i hintkollen. Är det dyslexi på gamla dar... eller är det annalkande alzheimers? Sannolikt det senare.....

Så kom vi fram till en stor gård, med en  väldigt annorlunda trädgård. Det som borde vara gräsmatta, det var bestod av marktäckande växter som silverarv och mossflox. Även stenmurarna som omgärdade gården med sina tre bostadshus, var helt övervuxna av silverarv.
Inne i trädgården arbetade en liten smärt, mörkhårig kvinna.
Det var samma dam som vi tidigare mött, tillsammans med en man och tre hundar.

- Hej, sa vi igen.
- Hej, svarade damen. och tittade upp från sitt arbete med att rensa i den lilla, torra köksträdgården.
- Heter du Lisbeth, dryftade jag mig att fråga.
Jo, det gjorde hon.
Vem var du denna storvuxna dam, som kände till hennes namn?
-Anna-Lena. Från ditt barndomsort.
- Jaha, om du nu påstår det, så skulle det kunna vara så. Var bor du nu?
- I trakten av Grimsås.
- Men vad gör du/ni utanför mitt hus?
Coachen C-E visade henne gpsen och förklarade .
- Åka så långt för att leta reda på en burk? Vad gör ni med den sen?
- Inte så mycket, bara skriver in på nätet att vi hittat!
- Har aldrig hört talas om detta, sa Lisbet. Men min make, han gillade tekniska saker. Han köpte en gps och så lärde han sig flyga, men gpsen hjälpte honom inte då planet störtade.
Det visade sig att Lisbets make hade omkommit i en flygolycka för sju år sedan.
Tillsammans med två andra män, så skulle han flyga hem ett plan för Tyskland till Viared utanför Borås, och kraschade i Östersjön.
Då jag tänkte tillbaka, så kunde jag erinra mig tidningsrubrikerna.
Det var tydligt att min några år äldre skolkamrat fortfarande inte kommit över olyckan som tog hennes makes liv.

Vi sa adjö och fortsatte vår promenad.
I grannhuset fanns de tre hundarna vi mött och deras husse röt på dem att vara tysta. Lättare sagt än gjort att få tyst på upprörda kortbenta hundar.

Bonuscachen hittades och sedan var vi nästan tillbaka vid Högelycka och bilens parkeringsplats.
Coachen var trött efter vandring och letning. Tanten i hans sällskap hade lite ont i ryggen beroende på för hög vikt, en dryg timmas gräsklippning därhemma och burkletarpromenaden.
Men kul var det.... och ett intressant möte blev det.

Blomman, den är till Lisbet, den är till cacherundedesigners Vispen och den är till coachen C-E, för att han faktiskt var den som fick till den fina promenaden i den bästa av alla årstider, vår vackra försommartid.

Femfemman fotofirar forjois flerfyrsiffrorfynd.

Idag, den 25 maj, är det en stor dag.
Det är valdag, det är mors dag och det är forjois dag.
Till en ort i Småland begav vi oss, och för en gångs skull är det helt ok att visa vad vi fann.... cachebeskrivningarna hade inte en enda hint, men rubrikerna avslöjade vad vi skulle finna och några av lådorna var så stora, så att det var omöjligt att missa dem.

Denna soliga försommarsöndag fick jag vara med när forjoi -  Inga - fann sin 3000 cache. 

Visst har hon anledning att vara stolt, denna målinriktade kvinna, som har som mål att hitta 1000 cacher per år.

Tvillingbygge hette jubileumscachen.

En massa andra mål har hon också uppfyllt, som detta att fylla varje dag i geocachingkalendern med färg.

För egen del hade jag ingen aning om att man kunde få någon annat färg än grönt, för dagar med funna cacher. Forjois kalender hade många olika färger.... färger som visade mer än 50, 80, ja mer än 100 funna per dag.

Cachedesignern på rundan hade gjort ett gott jobb.
Gömmorna var lätthittade, men synnerligen genomarbetade.
Det tycktes som om cacheägarens barns alla leksaker hade förpassats till skogs.

Femfemman tackar för att hon fick vara med på den stora dagen.

Firarkaffe bjöd forjoi på vid denna gamla klenod till hembygdsgård, nära en göl som namngetts av Martin.
Konstigt nog fanns det ingen geocache gömd här. Platsen var väl värd att visa.

Årets första midsommarblomster ville också vara med och fira forjoi.

Vid det mäktiga berget fann vi ett par gömmor, under det att vi fick ytterligare lite motion.

Historiens vingslag kunde tydligt höras, trots att vattnet forsade ljudligt.

En sista utsikt mot berget innan hemfärd. Tittar man riktigt noga, så kan man se att man även firar forjoi från bergets högsta punkt, för där har man fyra firarflaggor i topp.

Kul att få vara med på tusentalsjubileet. Åker gärna med när det är dags för nästa tusenfirarrunda. Och så några gånger däremellan, förstås.  3000 hip hurra för Inga!

Lördagslunk

Naturligtvis går helgen i ännu snabbare lunk än vanligt, då man två dagar i rad vaknar på ett ställe och somnar på ett annat.
Det var helt nödvändigt att åka ner till Halmstad denna helg.
Har man en tomt, så får man ju sköta om den någorlunda... och nu var gräset i största behov av förkortning, då ingen kört över det med någon form av förkortningsredskap på mer än tre veckor.

Åkte så snabbt vi kunde efter det att skoldagen var slut och C-E nödvändighetstid på jobbet var klar.
Termometern visade på 28-30 grader under de tolv milen, som vi till stor del följde Nissan.
Vid kvart i fyra kunde vi lämna det ca 20 gradiga klimatet  i bilen och stiga ut i tio grader varmare luft.
Det kändes väldigt skönt!

Jag hade väntat mig att mötas av sommarstugeområdets alla syrenbuskar i full blom.
Men där blev jag lite snopen.... det mesta var överblommat, det var bara de förädlade sorterna som hade någorlunda fräscha blommor kvar.

 
Bytte till badkläder och begav mig till stranden, så fort vi packat in den lilla packning som vi hade med för en övernattning.
C-E fick ta hand om gräset.... jag gör min gräsklippning här hemma....

Gav mig ut i havet direkt... och det var riktigt skönt. Inte alls den där hisnande känslan i bröstet, som man kan få om det är för kallt vattnet.
Naturligtvis vet jag inte vilken temperatur vattnet hade, men jag tror inte att det var under 18 grader.... snarare över. Ett härligt premiärdopp blev det iallafall.

 
Så gott så att jag fick iväg C-E att ta ett dopp också.

Det är verkligen olika år det där när premiärdoppet blir.... det finns år då man gör baddebut i maj... men det finns också somrar, då det första doppet för anstå till efter midsommar.

Visst förstår jag att klimatförändringarna i grunden bara är till ondo..... men det finns stunder då man kan gotta sig i att medeltemperaturen blivit högre under senare år. För oss i kalla Norden är det än så länge helt ok.

Hade tänkt ta en cykeltur in till stan för att äta något fredagsgott, men när vi fick se Timmerstugans matsedel, så bestämde vi oss för att ta det lugnt och stanna på Östra Stranden.

Timmerstugan flyttades från sin ursprungliga plats, för ca tio år sedan.
Varje sommar har man haft restaurangverksamhet i den gamla stugan.
Menyn har bestått av pizza, sallad, bakpotatis samt olika kött och fiskrätter

 I år hade man ändrat en del på konceptet, och hade slutat med pizza-servering.
Femtio meter bort finns det nämligen en pizzeria, så den som gillar den typen av mat, kan välja att äta där,
På Timmerstugan serveras kött, fixk och grönsaksrätter, där råvaran alltid kommer från Sverige, och om det är möjligt, från producenter på nära håll.

Jag valde stekt sparris till förrätt och fjällröding med bl.a. granskott och fänkål till huvudrätt. Till detta serverades hembakt bröd med aioli gjord på ramslök.
Det var gott!
Det kan bli många besök på Timmerstugan i sommar.

Det regnande en stund i natt, men det var varken åska eller störtregn, som det tydligen varit här hemma.
Tog en liten fotopromenad på den  tidiga förmiddagen, då det var en hel del sol genom tunna moln.

Stranden förändras mer eller mindre från sommar till sommar.
I år var det mer.
Vår granne, som är ung pensionär, berättade om den storm som drog in över Halland i slutet av oktober.
Han hade stått uppe på dynerna och sett hur vattnet gjorde hans utsiktsplats mindre och mindre.
Östra stranden har plats för mycket bad/solgäster, nu när det blivit så här bred.

Sen är det väldigt synd att det finns strandgäster som inte kan städa upp efter sig.

Hittade en "ny " väg upp från stranden.
En ny ramp hade byggts.
Alla ramper går till offentliga toaletter.
Denna  hygienbyggnad låg mitt emot Timmerstugan.
Har aldrig lagt märke till.... eller rättare sagt inte registrerat.

Nyponrosorna blommar länge.
De doftar ljuvligt, och de finns överallt i sanddynerna.

När jag var liten, så hade vi ett litet "land" med iris.

Både mormor och mamma tyckte att de var"skräpväxter". 

Jag förstår absolut inte varför de inte gillade de vackra, ståtliga växterna.

Tyvärr saknas iris i vår trädgård.

Tänkte på det, då jag gick i den halländska försommaren, att vackrare än vad det är i södra Sverige just nu, det kan det aldrig vara på någon annan plats.
Lika vackert kanske, men inte vackrare.
Har ju sett lite andra platser, framförallt i Europa..... och just ett försommarklätt Sverige, nä, det går inte att slå.

Slå igen, det fick den välutrustade sommarserviceaffären på Östra Stranden göra, efter förra sommaren.
Inte för att den gick dåligt, utan för att ägarna började bli till åren komna, och ingen ville ta över.
Riktigt synd, det  är vi nog  många som tycker.
Sommaraffärens bäst-säljare, det var frukostfrallorna.
Kiosken vid Japans golfbanor, har tagit över frallförsäljningen. Det tackar vi för.
Färska frallor till frukost, det har vi blivit bortskämda med under många år.

Herr katt var också på förmiddagspromenad.
Dock ej njutande av alla vackra buskar.
Han hade ögonen på något mera marknära.

Tog Junivägen tillbaka mot Knipan, på min korta kort-runda.

Det finns  många året-runt-hus på flera av gatorna på Östra Stranden.
En del riktigt gamla hus skymtar i prunkande trädgårdar....

 ... en del gamla hus är renoverade, några helt nybyggda villor finns här och där... och så finns det trädgårdar som är rent parkliknande och som gör att jag avundsjukt suktar efter något liknande.

Mycket ögonfröjd och doftsinnesmums, bjöd den korta rundan på.

 Efter en kopp kaffe i solen på Knipan 15, så packade vi ihop igen och åkte in till stan.
Där vimlade det av folk, och även av kända Grimsåsbor, som tidigare kollegan Eva och hennes man Bjarne.
Trevligt att får en liten pratstund med dem.

Nu hör jag ju till dem som har kläder så det räcker och blir över....
Har dock ingen ståndaktighet då jag för ovanlighetens skull befinner mig i ett shoppingmecka.... så det blev lite nytt, trots avlagt löfte till mig själv att inte köpa några kläder denna sommar.

Har ingen ståndaktighet alls....  det är ett lite i-landsproblem som jag har...

Att hålla gångfart på vårt stugområde, det är det inte många som kan. Tror fortfarande att jag kan springa några hundra meter i anvisad fart. Tur att vi bor i ytteromårdet, om det skulle dyka upp en kontrollant (polis med fartkamera ?).

Har vi alla smittats av Narcissus tros, vi som lägger ut de vanligt förekommande exhibitionistiska bilderna, de som kallas selfies? Jag tycker egentligen inte att  en tant är så mycket att visa.... men min inneboende fotonörd gillar verkligen denna bild.

Den gamla stugan ser heller inte mycket ut för världen.
Kanske är det för att vi har passerat bäst före datum båda två, som jag gillar den, och som jag hoppas att den håller ihop än ett tag.

Katterna väntade på oss när vi kom hem till Stockremma.
På TV såg vi Elfsborg vinna över Örebro med ynka 1-0.
Biljetter till mötet med Malmö blev beställda.

Efter kvällsräkmacka, gick även C-E med på en liten längre lördagslunk.

En lantlig lördagslunk i Moghultsnatur. Här är det också fint så här års!

I morrn ska jag åka på Barnasinnesrunda i Norrhammar, tillsammans med Inga. Ska bli kul!