Röda Rångedala rosor

Rosenbusken växte vid förstugaveln i mitt barndomshem. Det var en växt som engagerade samtliga medlemmar i tregenerationshushållet. Mormor och morfar tittade till den varje dag på försommaren, pappa undersökte hur långt knopparna kommit och mamma tog in de doftande rosorna, så fort den första knoppen var utsprungen.

Minnet av sommarens nystädade fredagshus och doften av ROSOR, finns fortfarande i min känslofyllda luktsinne. Jag minns att rosorna blommade under en lång tid, ja, som jag kommer ihåg så var barndomens somrar långa, varma och rosendoftande.

Och så hö-kliande - men det är en annan historia.

Vi byggde vårt Stockremma-hus för trettio år sedan. Ganska snart tog vi ett litet skott från Rosenbusken och planerade vid vår gavel. Idag är den hög och bred, mycket större än Rångedala-busken.

I flera veckor har jag gått och spanat efter rosenknoppar. De har funnits några veckor, och nu har många slagit ut till väldoftande röda blomkronor. Det händer ofta att jag sticker näsan djupt ner i dem, och i minnet återupplever minnet av barndomen.

Men rosor kan också stickas. Det gör riktigt ont när man får in en tagg i fingret. Därför plockar jag sällan in de väldoftande blomstren - det gör för ont, och det blöder så ymnigt, när man blir stucken.

Idag blev jag stucken av en vass tagg i hjärtat. Det gör också ont. Speciellt när man inte förväntar sig att få höra något som gör ont. Jag har stuckit många också, under tider som varit. Säkert gör jag det än....

Min bästa kollega K, sa en gång till mig - Vad du är vass, Anna-Lena!

Jag är väldigt glad att hon talade om hur det var, för jag fick mig en verklig tankeställare. Samtidigt vet jag varför jag var "vass" - jag mådde inte alls bra psykiskt.

Och det är väl så man får tänka, när man blir stucken. Det är synd om personen som sticker, hon vill - mer eller mindre omedvetet - att någon annan ska må lika dåligt som hon/han själv.

Idag kom flera av mina gamla elever och hälsade på i skolan. De ska sluta nian nu! En del av dem hade det lite jobbigt under sin tid på mellanstadiet. De kunde glädja mig med att alla kommer att få godkänt i basämnena, så att de kan börja på gymnasiet.

Jag blir så GLAD att träffa gamla elever, få höra att de lyckats på högstadiet, trots att oddsen ( om man utgår från femmans nationella prov) inte var så bra.Och jag är så glad att jag aldrig tagit till mig pratet om godkänt eller inte godkänt - utan försökt hjälpa dem utifrån ders behov. De slapp bli knäckta - och därför var det mycket lättare för dem att växa sig starka.