Moghultsmotiv

Kameran kom för ovanlighetens skull med på dagens promenad.
Informerade C-E om den väg som jag tänkt ta på tidiga förmiddagens motionsrunda, och trots att det var en lång runda och promenadhastigheten inte skulle vara inlagd på högsta växel, så  bestämde han sig också för att gå med.  ( C-E gillar höghastighetspromenader på 3-5 km...tyvärr kan jag inte riktigt hänga med i den takten....för då säger den dumma ryggen ifrån.... + en fot som inte heller gillar alltför snabb gångtakt... det är inte lätt att vara gammal och tjock tant!)

Vedhögen  i centrala Moghult var inte så stor detta år.... funderade på vad man skulle ha den till. Vedhögsägaren har väl ingen nytta av  bio-bränsle längre.... tror att man hämtar energin direkt ur jorden numera.
Utveckling har skett vad det gäller energiutvinning.... Kom just på att vi är rätt mesiga som fortsätter med vårt pellets ( kombinerat med el).... Borde också ta tag i det där med energiutvecklingsmöjligheterna!

Det  är av stort värde att ha lite bönder i byn. Markerna hålls öppna, och så får man sig lite nostalgi till livs.
En vacker, men storbystad, kodam utgjorde frontfigur i koflocken.
Kom att tänka på en av mina barndomskossor. Hon hette Krona. Det var en ganska vresig och respektingivande kokvinna. Jag vågade aldrig gå nära. ( Kanske är det p.g.a. henne som jag har en släng av koskräck?) Maja däremot, hon var snäll. henne kunde jag t.o.m få mjölka.... om än med lite hjälp.

Det var innan mjölkmaskinernas tid, på den tid då man handmjölkade.
Den tidsbesparande och kraftbesparande Alfa Laval produkten tog över mjölkningen ganska tidigt på sextiotalet, vill jag minnas.  Fast mor och far drog alltid lite i spenarna före påsättning av apparat ändå. Kanske det var deras nostalgikänsla, kanske trodde de/visste de att det var behagligare för korna att få lite igångsättningsmassage....
Idag styrs sköts mjölkningen på många gårdar av robotar. Jag tror att bonden själv får vara robot på denna gård.

Granngården har granna djur. Tycker jag.
Djur som egentligen är rena produktionsenheterna.
På första gården så är man en produktionsenhet så länge man avger ordentligt med mjölk.

Här är det köttproduktion som gäller.
Tur att man inte tänker på detta, när man, som jag, VERKLIGEN njuter av anblicken av kreatur... bakom stängsel.
Även om de som vet bäst ofta påstår motsatsen, så har barndomen en stor betydelse för vuxenlivet. Eller kanske är det så att vi är olika, att  vi är olika påverkbara utifrån vår barndom.
Djur på bete är bland det finaste jag vet..... och det har jag med mig från min inre barndomsbild av småkalvarna, som glada kom skuttande då man besökte deras speciella lilla hage.

Visst blir man glad av folk som vågar bygga nytt!
Lite avundsjuk också.
Jag som mest tänker på gravplats, och känner att jag är gammal och eländig, skulle vilja våga också.
Nu är inte detta en stomme till ett boningshus, utan till en ladugård.  Egentligen ännu mer imponerande att våga satsa på det, efter sextio fyllda.

Blir lite öm bakom ögonen igen och försöker tänka framtid.
Vill jag bo här alltid? Tror inte det.
Tittade faktiskt på lägenhet i U-hamn i tidningen idag. En tvåa med sjöutsikt kostade drygt 800 000 kr. Får vi så mycket för vårt hus????
Fast U-hamn? Det har vi/ jag ingen direkt relation till. Lägenhet i Grimsås? Nej! Tranemo? Njaeee... Hestra? Kanske. Bygga nytt litet hus? För sent? Drömhuset vid Lagmanshaga? Ja!

Nytt imponerande initiativ. Fick denna inbjudan i postlådan i veckan.
Ett ungt par har köpt huset med tillhörande loge. En gång var jag initiativtagare till en återvändarträff för alla som kom från Moghultsbyn med omnejd, just på denna loge. Hade hjälp av en granndam... som jag numera aldrig ser till ....
Det var massor av folk som kom tillbaka till sina rötter. Det var en rolig dag.
Året därpå såg jag till att det blev en hemvändardag även i min egen hemby, i Finnekumla by, Rångedala.
Jag var jättedriftig förr! Undrar var den driften tog vägen ? Kanske berodde det delvis på att jag fick höra att jag bestämde för mycket..... Avundsjuka drabbar alla, inte bara mig.  Men man behöver ju inte vara så känslig för allt som sägs, som jag är.... ( Undrar hur barndomen påverkat detta... )

Nu är det inte riktigt läge att anmäla oss till denna fest. Går allt enligt planerna kommer C-E att befinna sig på SÄS då. Jag tror nog att jag smyger mig bort när augustimörkret faller och tjuvlyssnar till Uno.
Lär väl vara gråtmild då också, precis som jag så ofta är nu för tiden. Åldern?

Många hästar på sommarbete, fanns det på den forna hästgården. Undrar om någon är släkt till Tindra.
Ifrån denna gård har jag så otroligt många minnen, de allra flesta ljusa.
Ridkvällar för byborna, mockning, stallskötsel, döttrar som skjutsades och hämtades ( fast de egentligen kunnat cykla .... djädrans curlingsmorsa!), byfester, symöten, trevliga pratstunder..... och så det tråkiga som hände en av de godaste människor som någonsin funnits.....
Nä, det lämnar vi... annars blir tangentbordet alldeles vått....

Ja, det ändrar sig... och det har ändrat sig otroligt mycket under de 35 år som jag bott i byn.
Konstaterade att omgivningarna också förändrats.... ett nytt kalhygge syntes i  riktning mot Hällhult.

Fortsatte vägen rakt ner från Kroken. Det är ett tag sedan jag/vi gått just denna väg.
Här var det också kalhugget på ett ställe. Kom på att man behöver virke till en ladugård.
När vi byggde vårt hus, så tog man ner skog på en plats, långt från allfarvägarna. Numera växer det fin skog där... det är ju så det är, kretsloppet.

Fortsatte på andra sidan järnvägen.
Där förändrades landskapsbilden radikalt förra året. Då fälldes massor av skog.
Man gör så, när man köper skog. Tror att man kan betala halva köpeskillingen genom att ta ner skog. Tror dessutom att man slipper beskatttning. Så det är fördelaktigt.... men blir lite tråkigt för den som ser skogen som ett fint område att promenera i... och att leta svamp och bär i.

Var riktigt inombordsilsk, då jag insåg att den fina stigen mellan "Erlinga väg" och "Skraparebacken" var en del av kalhygget.
Gick genom rishögar och såg att mina vackert brunbrända ben ( som jag verkligen gillar.... det är inte så mycket man gillar på sig själv efter sextio...) fick nya revor och rispor.
Andades ut när vi kom fram till de välbekanta broarna och in i njutbar vegetation.

Banverket/trafikverket  har lagt  ner åtskilliga skattebetalarpengar på att friköpa mark och avverka denna, nära järnvägsspåren. Så här var de vanliga stigarna också borta. Tågtrafiken funkade iallafall denna varma dag. Det har varit många stopp, enligt vad man kunnat höra i medier.

Funderade på vad den livsfarliga ledning som vår politiska allians innebär, har för tankar med att bygga en ny järnväg från Göteborg till Stockholm, via Jönköping.  Eftersom det inte är tänkt att stanna på så många platser ( undrar om Borås får något stopp) så är det ju ingen transportmöjlighet för gemene man... bara för storstadsnissar.
Varför satsar man bara på storstäder? Fattar inte politiker att vi behövs alla... både landsbygd och tätort/storstad. Hoppas att den livsfarliga ledningen blir nedmonterad i september, och att den nya ledniingen vågar göra det som måste göras för att återställa ordningen. Trots att det kommer att svida en del för många av oss!

Här, vid Skraparebacken, så kunde man på 50-tal ( tidigt 60-tal) stiga på tåget som gick till Borås/Göteborg.
Helt otroligt, att tåget stannade vid de små skogshållplatserna. Det måste ha funnits mängder med påstigningsställen på vägen mellan Värnamo och Göteborg. På den tiden hade man ingen brådska. Fast å andra sidan så kanske man kom fram lika snabbt som man understundom gör i vår tågförsenade tid.

Skraparebacken är den högsta punkten på järnvägen mellan Göteborg och Kalmar. Lite häftigt, tycker jag. Tror att den ligger på ca 210 m.ö.h.

Tog oss över järnvägen på ett alldeles förbjudet sätt, det finns inte någon tillstymmelse till övergång på denna plats.  Nu hade ju tåget nyss passerat, så det var stensäkert att ta sig över det enda spår som tar sig genom Moghultsskogana.
Det blev ett nytt kalhygge att passera, även detta ett resultat av skogshandel.
Trodde att all el var nedgrävd i våra trakter. Undrar om detta är en extra ledning till järnvägen, eller om det är  ledningar som är tänkta att ge el till husens behov.

På nästa kalhygge finns denna torpruin.
Det finns många torpruiner ute i skogarna, torp som under förrförra århundrade lydde under den stora Moghultsgården.
Har tänkt lägga en cache här.... men tror inte att någon gör sig besväret att leta upp den, långt från allfarvägarna. Kan ju lägga en vid Skraparebacken också.... men tror ändå att de blir rätt ointressanta, utom för den som är ute för att hitta först. Men tanken finns....

Idag är det ett jättehygge, förr var det en fin ridstig, där jag ofta tog dagens motion då bara en av döttrarna satt till häst. När båda två var ute, så var jag med när de var yngre, men sällan då de hade kommit en bit upp i tonåren.
När man avverkade här för ett antal år sedan, så försökte kloka skogsavverkararbetare bevara den fina stigen. Det går fortfarande att följa den till stora delar. Nostalgin drabbade mig häftigt, under det att solen gassade ganska obarmhärtigt och svetten rann ner i ögonen.
Här har vi plockat mycket blåbär och här fanns flera fina kantarellställen. Och så kom tanken på lycklig (?) tidig medelålder, med  uppväxande och hemmavarande barn på ridtur.
Bygemenskap, framtidstro...
Shiit... nu börjar jag bli så där igen.

Förra året gick jag nästan vilse här på det stora kalhygget, då jag kom från ett helt annat håll... från en annan gammal ridstig.... numera nästan igenvuxen.
Det fanns en tid, på -70- 80-tal ( nä,  allt var inte bättre förr), då man fortfarande trodde på ett tredje världskrig, ett kärnvapenkrig, Efter det stora kriget så skulle darrgräset vara en av de växter som skulle överleva och som skulle breda ut sig.
Det har det redan gjort här på kalhygget.... och på många andra kalhyggen... och det utan att den hemska profetian gick i uppfyllelse. Förr så var det lingonriset som kom några år efter skogsavverkning. Inbillar mig att om man avverkar för stora områden, så blir det svårt för lingonen att etablera sig.

Det ser inte ut som om det skulle bli så mycket lingon i höst. Synd, tycker jag. Hemkokt lingonsylt är  bland det godaste som finns.

Får nog ladda ner Runkeeper-appen igen, även om jag avskyr den tjatiga, pådrivande app-rösten. Inte för att kolla hastigheten, men för att ha koll på hur långa rundorna som man går är. Inte för att  spelar någon roll... bara för att det är lite intressant. ( Gpsen bör väl funka också. Så slipper jag tjatkärringen) Gissar på dryga 7 svettiga kilometrar, vad det gäller denna runda.

Gårdagens var ungefär lika lång.
Då var det Älmåsrundan. ( Bild från mobilen/Instagram)

Nu tycks inte motion bita på tjock tant. Vore väl antagligen bättre för tjock tant att sitta på en stol och enbart äta sallad, än att ränna omkring i skogarna och äta lite av varje. Om nu tjock tant inte ville vara tjock tant mer. Men det kan också vara så att tjock tant får möjlighet att vara tjock tant längre om hon fortsätter med skogsrännande och cykeltrampande....

Hade all svett om C-E och jag avgett under promenaden hamnat i regnmätaren, så hade den nog varit full. Nu funkar det inte så, och mätaren visade lika mycket noll som den gjort under ett par veckor.
MEN under timmarna som gått, så har molnen dragit ihop sig, temperaturen sjunkit från 30 grader till 17 grader och så har det faktiskt kommit ett lagom stilla regn som ackumulerat 3 mm vattenmängd i mätglaset.
Hoppas att det blir en övergång till vanlig svensk sommar efter detta... för sommar och sol, det vill vi gärna ha kvar.... men det är mycket mer behagligt för tjock tant ( och för de flesta andra också) när temperaturen ligger runt 20-strecket.

Nostalgi, tårtillströmning, lite negativt kanske, blev detta inlägg.
Men bilderna, Moghultmotiven, dem är jag i stort sett nöjd med.