Höstigt

 

Från badväder till höstväder över en natt. Märkte skillnaden på gårdagens eftermiddagsrunda. Ännu mer höstigt och lite dystert, kändes det när man fick höra att drottning Elisabeth lämnat det jordiska. Jag är absolut ingen rojalist, tvärtom, men drottning Elisabeth har alltid ingett respekt och nästan känts som en bekant person. Hon har ju funnits med i hela ens liv. Hon var drottning redan då jag föddes. Helt otroligt att hon har kunnat hänga med så länge. Men det känns ändå lite konstigt och tomt att hon är borta, även för en svensk "anti-rojalist".

Lyssnade på partiledardebatten i TV4 i går. En sådan massa gapande och skrikande från en massa håll! Förstår inte att de personerna kan ha blivit LEDARE  för politiska partier. De ska ju vara föredömen och inte skrikande lögnare och häcklare.  

Känner mig orolig för valets utgång. Utifrån min synvinkel. Claes Eriksson ( Galenskaparna) skrev i en artikel/krönika, att han flyttar utomlands om ett visst parti får inflytande. Bara det att han inte vet vart han ska ta vägen. Jag delar hans känsla.....

Arbetsveckans fyra timmar klarades av i går. Dags att ta helg alltså.... varför inte en liten utflykt?

Höstväder på gång, men lite regn, det har ju inte skadat någon. Maken var på, det brukar han vara då jag förslår dagsutflykter,,...

Började med fika på anrika Göstas konditori, i Smålandsstenar.  "Helgledigt", då får man fira. Är så sällan som jag äter bakelse/tårta. Nu hade jag chansen. Äppelmaräng hette den här skapelsen. Vaniljkräm, sockerkaka, äppelmos och  maräng. Gott! Sötsurt.....

Men jistanes vilka priser det är på sötsaker numera. 52 kr för en bakelse. Tror aldrig jag betalat över 40 tidigare... men det var nog ett år sedan senast, förstås...

Anledningen till att vi tog vägen över Smålandsstenar, det var att det kommit ut en ny geocachingrunda där. en runda längs elljusspåret. Regnet kom, men det var helt ok. Regnjackan höll undan blötan från duggregnet...

Det var välarbetade cachegömmor som "GSK-nisse" utarbetat. Alla på temat tio, då han lade ut rundan för att han geocachat i tio år. 

Känns annars som geocaching har haft en ordentlig nedgång, sedan storhetstiden för bortåt tio år sedan. Men en del gamla geocachare håller i, nya tillkommer. Tacksamt för oss som tycker att det är kul att gå någon runda då och då. Tror dock inte att jag/vi kommer att lägga ut några fler rundor. Eller gömmor. Intresset har svalnat ganska mycket hos oss också.

Målet för dagens utflykt, det var den här platsen. Tiraholms fiskrestaurang.  4,5 mil från Smålandsstenar. 8 mil bort, om vi kört raka vägen hemifrån. Långt bortom "all ära och redlighet", beläget i "tassemarkerna" på Bolmens västsida. 

Vi brukar åka dit och äta lunch en gång varje sommar. Så det var hög tid att komma iväg. I slutet av säsongen har man bara öppet fre-sö. Konstigt att så många hittar dit, med tanke på läget. Det var en del folk i restaurangen idag också, men inte alls så mycket som det brukar vara under semestertid. 

Det gick snabbt att få den stekta gösfilén. Så otroligt gott! 

I samma hus som restaurangen finns också en fiskaffär, med ett utmärkt utbud av den fisk som kan fångas i Bolmen.  Vi köpte med fryst, vaccumpackad, gädda, gös och abborre hem. Samt en bit varmrökt regnbåge. Blir goda luncher framöver.

Det finns en badplats vid Tiraholm. Funderade på att ta med baddräkten. Men avstod. Den hade inte blivit använd. Tokig lär jag vara som tycker om att bada kallt.... men så tokig så att jag gillar  kallt regn då jag kommer upp ur badet, det är jag inte. Det ska finnas lite känsla av sommar kvar, inte vara så höstigt som det är idag. 

Prästavägen

 

Det där med geocaching, det har verkligen legat nere under detta år. Svalnat intresse och lite svårt att gå länge sträckor, det är väl två anledningar.  Man kan absolut leta geocacher billedes också, men jag/vi har egentligen aldrig varit intresserade av att hoppa ut och in i en bil och leta "burkar". Geocaching, det innebär för mig/oss, att man kommer ut och rör på benen en lite längre sträcka. 

Idag blev det äntligen av att leta upp de fem cacher som var utlagda utmed "Prästavägen", en gravt kulturbelastad väg mellan lilla byn Södra Säm och det lite större samhället utmed väg 157, Gällstad.

 157, tänker en del. Det är siffror som jag sett på köpcentrens ytterväggar. Jodå, Lager 157 har sitt ursprung och sin moderbutik i Gällstad.

Nu var det inte shopping som skulle avhandlas, utan en vandring där historiens vingslag ständigt var närvarande.

Lilla byn Södra Säm, den ligger vid ett vägskäl där svenska och danska kungar, svenska och danska trupper, passerat. Ja, det var liksom riksväg nummer ett i  det medeltida Sverige.

Här lär Valdemar och hans bror Erik ha slutit fredsavtal med den danske kungen, på 1300-talet,

Engelbrekt och hans mannar slog läger vid den närbelägna Sämsjön på 1400-talet. Fogden som huserade på Opensten , en knapp mil bort, träffade Engelbrekt i lägret och blev då tvingad att lämna ifrån sig borgen. Samma dag brändes borgen.

Danska trupper passerade 1520 Södra Säm på sin väg mot Sten Sture och hans trupper. Sten Sture och hans bondesoldater väntade vid Bogesund, nuvarande Ulricehamn. I slaget, som svenskarna förlorade mot Kristian II, blev Sten Sture träffad av en kula i benet. Den elaka inflammationen som blev följden, gjorde att riksföreståndaren dog på väg till Stockholm.

Vid knutpunkten Södra Säm fanns förstås en kyrka. I grannbyn Gällstad fanns också ett Guds hus. En och samma präst hade hand om de båda kyrkorna. Han fick traska den 2,5 km långa sträckan mellan de båda kyrkorna, varenda söndag.  Därav namnet Prästavägen....

På 1820-talet, så var Södra Säms storhetstid förbi och man tog kyrkan ur bruk. De värdefulla förmålen, flyttades till den alldeles nybyggda kyrkan i Gällstad. Nu fick byborna i lilla Säm traska till Gällstad för att höra Guds ord. Så benämningen "Körkevägen" finns också.

Ruinerna av Södra Säms kyrka finns kvar. Jag är lite besatt av kyrkoruiner. Anser att de förmedlar betydligt mer andlighet än en kyrkobyggnad.

Den invasiva balsaminen kantade en stor del av Prästavägen.  Jag tycker att det är en vacker blomma, som finns i flera röda och rosa nyanser, men jag inser att den breder ut sig allt för mycket på andra växters bekostnad. 

En bänk fanns på platsen för den första geocachen. Här skulle man kunna sitta och titta ut över ruinerna från den gamla kvarnen. Bara det att hela området var täckt av balsaminer. Och de fallna äpplena luktade höst...

Man känner till tjugotalet bostäder som funnits längs vägen. Små torp och ännu mindre backstugor.

Två  hus finns kvar idag.  Gissar att det här byggdes på 1800-talet....

Höstfärger! En vecka efter måndagen med bad och sensommarsol, så var det dubbla tröjor och jacka som gällde. Jätteskönt promenadväder, drygt 10 grader.

Vet ni vad ett "le" är? Gissar att det är typiskt västgötskt och småländskt uttryck. 

Detta är ett "le". Det finns säkert tio vackra "len" längs vägen. Gott att de var öppna! "Len" är ju till för att stänga in  boskapen, så att de håller sig på sina egna marker.

Tycker att "len" är vackra. Men de har absolut en "bäst före tid" - eller snarare ett utgångsdatum.

Till skillnad från den här "talande" stenen.....

Förr låg jag uti åkerjord

Jag var till besvär för oxar och plog

Nu står här till hägnad och gagn

Står här säker i seklerna mång.

Nödrim.... men helt ok!

"Pusta" kan också vara ett regionalt uttryck?  Här hade i alla fall prästen sin "Pustesten", där han kunde sätta sig ner och vila benen, i den ständiga uppförsbacken från en kyrka till en annan.

Hembygdsföreningen i S.Säm-Gällstad har ställt i ordning den fina lilla vandringsleden, Man ville skoja till det lite, och satte upp Prä-sten. 

Vad är en geocache? kanske någon undrar. Det är en behållare av något slag. Innehållet består av något som går att skriva på, för man ska, som ett bevis för att man hittat gömman, plita ner sitt alias. Vi "heter" alcel53.   

Hur man hittar gömman? Det finns flera olika appar att ladda ner i mobilen. Jag /Vi använder c:geo. 

Nu fungerar inte mobilens gps så jättebra överallt, så därför så använder vi oftast en gps. Cachebeskrivning med koordinater laddas ner från datorn, från geocaching.com. Där går man också in och loggar de cacher som man hittat. Eller öppnar ett konto. Gratis- eller till en kostnad av 30 dollar per år.   ( Genom att betala ca 300 kr per år, så har man tillgång till alla cacher i hela världen, annars är det lite begränsat)

Så här kan en enkel cache se ut, ett plaströr ( pet-rör) inborrat i en träbit. 

Tillbaka till Prästavägen. En eloge till hembygdsföreningen som tydligt markerat alla gamla boplatser.

Vid Liljas hade man foton på dem som en gång bott där.

"Drängastenen". För att få anställning som dräng på de större gårdarna, så påstås det att man var tvungen att bevisa att man kunde lyfta motsvarade en säck havrekorn eller rågkorns vikt. 120-130 kg!

Fast... nä, det tro jag inte riktigt på....

 

Karlsson löcka. Vet ni vad en "löcka" - eller som vi säger idag "lycka" - är?  Jo, det är en bit åkermark, där man kan odla foder till sina djur, och när den skörden var klar, så fick djuren beta där. 

Idag tar bönderna både en tredje och fjärde gräs-skörd på sina marker. Förr fick man nöja sig med en.

Karlsson och jag är kollegor. Delvis i alla fall. Han var både folkskollärare och organist. Jobb sju dagar i veckan, alltså. En del av hans lön, den bestod av att han fick en "löcka" i anslutning till sin bostad.

Det bäst bevarade huset, utmed Prästavägen. 

I ett liknande hus bodde jag, då jag var barn. Som ungdom ville jag bara bort från det gamla huset. Idag skulle jag ge mycket för att få bo i ett sådant hus igen. 

Konstigt.... eller kanske helt naturligt....

Vandringen börjar gå mot sitt slut. Vi har kommit till brukade marker i utkanten av Gällstad. 

Det speciella här, det är de vackert lagda stenmurarna. 

Snacka om hantverk! Med tyngd!

Varför nummer sju kom på efterkälken, ja, det är frågan. Obesvarad. Men kontakt med de nyfikna ungdjuren, det var det inte svårt att få.

 

Den snart 200 år gamla kyrkan i Gällstad, blir synlig. 

Stor, pampig  och nyrestaurerad ligger den alldeles utmed väg 157. Makens mormor ( och morfar som  han aldrig träffat) har sin grav på kyrkogården.

Och tänk, det är precis lika lång väg tillbaka till S. Säm. Bara en skillnad, tillbakavägen den går lite lätt nerför hela vägen. 

Fem cacher hittade vi och fick en riktigt fin promenad på sådär 8 500 alnar.

Svalka!

 Det var det som maken efterlyste. SVALKA!

En tur med elcykel svalkar. En sådan tur tog vi igår. Till vårt närmaste fikaställe- knappt en och en halv mil bort, i skogarna mellan Västergötland och Småland, Erikson Cottage. 

Idag fick det bli en biltur. 20 grader i bilen. Närmare 30 ute. Maken tycker att temperaturen i bilen är perfekt. För egen del, så börjar jag vänja mig vid lite högre temperaturer, och tycker att det är rätt OK, bara jag slipper vara i direkt sol.  I bilen känns det på gränsen till för kallt, sommarklädd som man är.

Maken hade bestämt målet. Jag fick i uppgift att bestämma några stopp på vägen.

Fika på förmiddagen är väldigt viktigt för maken. 

Jag klarar mig gott utan.

Men visst fikar även jag, om det bjuds på sådan.

I Dannäs, söder om Värnamo, så har man gjort den gamla skolan till ett våffelcafe, som drar folk från när och fjärran. 

Det fick bli dagens första stopp. 

Jättemysigt att sitta under ett parasoll i den stora trädgården, i det närmaste i total stillhet. 

När man befinner sig i den här delen av Småland, så är man långt från allfarvägarna. 

De vägar som leder till den gamla byn, de är smala och slingrande.

Idag blödde asfalten på sina ställen.'

Det finns hur många våfflor som helst att välja bland på  Dannäs våffelcafe. 

Våfflor med bär, sylt, grädde, glass- och matiga våfflor. lunchvåfflor.

Med tanke på att makens mål var en fiskrestaurang, som vi skulle komma till om ett par timmar, så fick det bli en helt vanlig våffla. Med hjortronsylt.

En sådan här service gillar jag. Ihop plock av olika kaffekoppar. Skulle dock sett att det fanns muggar också. I de små kopparna blev det både påtår och tretår. Och i makens fall - jag sa ju att han är tokig i sitt förmiddagskaffe- fyrtår.

En gång hade jag en riktigt god vän, Inga. Vi träffades via våra respektive bloggar, 2009.Vi träffades ett antal gånger, då hon bodde i Forsheda, bara 5-6 mil från Grimsås. 

Den första gången jag var hemma hos Inga, så hade hon en "kurs" i betongtillverkning. Ja, ni vet sådana där krukor och skålar som man kan göra av finbetong.  När vi var klara med gjutandet så tog hon med sig till ett av sina smultronställen, Slättö Sand.

Slättö Sand, det är det närmaste en öken man kan komma. Numera är det ett naturreservat.

Inga var den som lockade mig att börja geocacha.

Hon var helt såld, då hon började med den, för tio år sedan väldigt populära,  fritidsaktiviteten. Jag hängde på hennes geocachingrundor ibland, Riktigt kul att åka ut med henne, för hon hittade nästan alltid de gömda burkarna. Vilket jag inte alltid gjorde/gör.

När man är "geocachare" så lägger man också ut egna cacher. 

Det finns många olika typer av cacher, men det ska jag inte gå in på.

Här på Slättö Sand lade Inga ut en s.k. Earth Cache 2011.

Tyvärr finns inte Inga med oss längre. Hon fick blodcancer, myelom. Inga  genomgick cytostaikabehandlingar. De hjälpt inte. Stamcellsbyte gjorde heller ingen nytta. I september 2017 gick hon bort. Sista gången som jag var ute på en geocachingrunda med henne, det var i juni för fyya år sedan. Då var hon ordentligt märkt av sin sjukdom.

Jag saknar henne fortfarande Trots att vår vänskap bara blev en vänskapstid på 7-8 år.....

Idag loggade denna tanten Ingas cache, däruppe på "öknens" sanddyn.

Nostalgi! Tillbakablick! Insikt om att ett stelt knä inte är så mycket att gnälla över. ( Selfien tog jag för att man (helst)  ska bifoga en bild på sig själv då man loggar en Earth Cache. )

Maken ser ni i bakgrunden. Hade längtade efter svalka i den angränsande tallskogen- och allra mest till 20 grader i bilen. 

Makens "bestämda" mål, det var att vi skulle äta lunch på Tiraholms fiskrestaurang. 

Om vi befann oss långt från allfarvägarna då vi var vid våffelcafeet och då vi var vid Slättö Sand, så var det inget mot hur man känner sig då man fortsätter färden söderut. längs Bolmen västsida, till Tiraholm.

Några få byar,  lite sjöutsikt, krokiga vägar och skog, skog skog.

Nä, Tiraholm är inte nära. Men folk hittar dit ändå!  Färsk insjöfisk lockar. Samt läget vid Bolmen.

Vad som avses, det är att restaurangen ligger precis vid Bolmen. och i Bolmen fångas all den fisk som restaurangen bjuder på.

Vi har blivit bjudna på julbord på Tiraholm en gång. Den gången fanns all möjlig slags fisk i olika anrättningar, även "skräpfisk" som braxen och mört. 

I restaurangen erbjuds gös, gädda och regnbågslax. 

Samt en delikatesstallrik där bl.a. ål ingår.

Regnbågslaxen odlas i "bassängerna" en bit ute i sjön.

Idag valde både jag och maken stekt gös. Jättegott! Dyrt, förstås. Men god mat får man betala för.

I anslutning till restaurangen finns en liten affär. Ibland är det ganska urplockat, men idag fanns både fryst gör och fryst gädda, Och rökt regnbåge. Vi hade med oss kylväska, och faktum är att vi lyckade få med det inköpta, den knappa timslånga resan hem, utan att fisken alls börjat tina.

En rolig dag blev det! Fick ta en promenad fram till byn i den trettiogradiga värmen, för att få upp temperaturen lite efter den svalkande bilfärden. 

Nu ska jag ta mig upp till husets tv-rum, på andra våning. Där är det sannolikt allt annat än svalt.

Svängningar

 

Ett sådant otroligt väder det var i början av veckan. 

Sol och närmare tjugo grader varmt.

Utomhus var det som gällde både under helgen, under ledig måndagseftermiddag och under mormorstisdagen.

Det var ett tag sedan som vi tog den en och en halv kilometer långa promenaden till sjön med killarna. I tisdags ville båda gå med till sjön för att "pluppa sten".  (Vi hade kärror med och Karl-Petter använde sin  hela vägen hem, då det var dags för en liten tupplur) 

Hittar man en tillräckligt stor sten, då kan det bli ett ordentligt plask. Eller plupp...

Plupp igen, på ett lite "farligare " trilla- i -ställe.  Säkrats för "lilleman" att hålla morfar i handen och låta storebror sköta ploppandet.

Vårluft söker, det är ett som är säkert. Pojkarna somnade rekordtidigt och mormor var inte mycket sämre hon. Stålsatte mig för att inte gå och lägga mig direkt jag kom hem.... man kan väl inte gå till sängs före halv tio, om man är frisk... Eller? 

Den sömnighetsgörande vårluften drog österut under natten till onsdag.

Vårluften ersattes av blåst och nordostvindar. 

Gamla stugan i Halmstad har stått tillbommad sedan i höstas, så det var hög tid att ta en tur dit och kolla till den och sätta på el och vatten. 

Vi hade ändå tur med vädret, solen sken  och i lä, så var det rätt så gott. 

När vi tyckte att vi gjort vad som behövdes för denna gång, så drog de tunga molnen in. 

När vi åker ner till Halmstad, utan avsikt att stanna mer än nödvändigt, så brukar jag kolla upp om det finns någon lite geocachingrunda som vi kan ta på vägen hemåt.

Geocachingintresset har dalat ordentligt under de senaste åren, men är bra att ta till för att se nya platser.

Jag hade sett ut en runda på tre kilometer i ett naturreservat som heter Biskorpstorpet och som ligger i bokskogarna öster om Kvibille.

Det första stoppet, det var en utsiktsplats. Där blåste det ordentligt. Dubbla tröjor, fleece och vindjacka hade svårt att hålla den kalla nordanvinden ute. Lite disigt var det, så utsikten var inte jättebra. Men nu har vi sett den platsen och dessutom fått känna på hur det känns när det BLÅSER.

Rundan i bokskogen, förbi trollstenar, över rötter och snubbelstenar, backe upp och backe ner, var betydligt mera vindstillsam. Det är nog jättefint i naturreservatet under försommar, sommar och tidig höst.  Hoppas att vi får till att ta den vägen hemåt,  när bokarna är utslagna.  Bokskog är så vackert!

Från promenad längs havet till en runda kring en lugn insjö, blev det denna onsdag. Vatten är alltid lika fascinerande, tycker jag.

Jobbdag, idag. Vaknade vid sextiden och tittade ut. Våren hade ersatts av vinter. 

Naturligtvis så har snön smält bort under dagen. Men vårvädret, det lär inte komma tillbaka på ett tag.

Det är som det ska vara i april. Jag tycker faktiskt att det känns bra med alla vädersvängningar, att det är en helt normal aprilmånad.

I eftermiddags kom det efterlängtade Sms:et från vår vårdcentral. Det var äntligen femtiotreornas tur att boka vaccinationstid. Maken och jag bokade genast tiderna efter varandra, nästa onsdag.

För första gången känns det lite så där att gå och jobba i morgon ( vikariera). Det är  ordentlig smittspridning i vår kommun, men jag vet inte i vilket/vilka samhällen. I min vanliga skola, där jag varit idag, är det hellugnt. Kollade frånvaron i grannskolan, dit jag ska i morgon, och där är enbart ett fåtal barn frånvarande. Så det är bara att hoppas att det samma gäller i morgon. Nu när vaccinationen är så nära, så vill man ju hålla sig borta från viruset.

Rätt gott är det faktiskt att vara inomhus och att jobba. Faktum är, jag känner mig mycket piggare efter en jobbdag än efter en heldag utomhus, i  aprilvädrets alla svängningar.