Steg

Dagens tiotusen steg var tillryggalagda långt före lunchtid.
Härligt att det mesta av snön har försvunnit.
Synd om barnen, som har sportlov, säger en del.
Tror inte att det är så många barn som bryr sig. Tiderna har förändrats, och idag är det många, kanske majoriteten av barn, som saknar vintersportsattiraljer. De sitter hellre inne framför datorn.
Vilket inte är att föredra, nu när det är sportlov..... men som sagt, det är annorlunda nu än förr, de flesta barn skulle ha suttit kvar där, även om det hade varit massor av "inbjudande" snö utomhus.
Sen är det ju så att det finns barn i alla åldrar, liksom vuxna, som inte alls gillar snö och vinter.

Kanske är det dags för skolan och ta några steg framåt, och hänga med i utvecklingen.
Sportlovet infördes en gång i förra seklets första hälft av ett antal anledningar:
Stadsbarn behövde komma ut i friska luften, behövde komma ut och vintersporta.
Man slapp bränslekostnader för en vecka under vintern.
Barnen kom undan en del av alla de virusinfektioner, som även då, huserade som värst i februari.

Virusinfektionerna har vi fortfarande kvar, men i övrigt så finns det inget skäl att ha ett lov i februari - mars. Även om många tycker att det är gott med lite ledigt.

Få se vad som händer, om någon modig politiker vågar ta bort det lite otidsenliga lovet.

Funderade på det här med steg, medan jag stegade på, under förmiddagens sju och en halv kilometers runda. Det är den sträcka som behövs för att det ska bli de eftertraktade tiotusen stegen f.ö.

Kände ett visst självförakt för att jag inte vågat mig på så många steg i livstrappan.

Känner alltid den där misslyckandekänslan där inne i hjärtetrakten då jag läser om gamla skolkamrater/bekanta som LYCKATS.
Om man nu menar att man LYCKATS, då man har framträdande roller i samhället - politiker, högre tjänstemannabefattningar, statusyrken......

Känner också ett självförakt för att jag känner just så.

Mina steg  har gått inom samma  yrkesbefattning i 43 år. Inga karriärssteg där inte. För 43 år sedan, så var faktiskt lärarjobbet ett ganska så prestigefyllt arbete, idag är det ett lågstatusjobb. Trots att det är ett av de viktigaste jobb som finns. Och svåraste!

Även på det personliga planet, så har jag varit en fegis och varit rädd för att ta steg som sårar någon, som gör någon ledsen.
Självföraktet igen, varför kan jag inte ta för mig, bara vara den som ställer upp och aldrig vågar ta steget mot ett nej.

Dessutom är jag ju maniskt rädd för stegen till att inse att jag numera tillhör de "gamle", att ta steget mot ett avslutat arbetsliv.

Vart styr världen sina steg?
En psykopat i USA styr världen åt helt galet håll, en likasinnad i Ryssland hjälper till.
Här hemma i Sverige styr en en tonåring med autism sin omgivning, och har med kändisfamiljens hjälp ( eller inte) fått stort medialt utrymme för att visa att vi ska klä oss i gamla paltor, ta oss fram med tåg och sluta äta kött.

VARFÖR FINNS DET INGET FÖRNUFT NÅGONSTANS?
Visst, tösen har rätt i mycket, men trots allt, så måste det finnas en medelväg. Allt är inte svart och vitt.
Eller så har jag fel.

Ljuset har kommit tillbaka med stora steg. Det känns gott, Det känns rätt. Det känns hoppfullt.

Några steg till ska hinnas med idag. Det är dags att ta dem nu.