Trappor

 

Vissa dagar, så kan jag bli rent nostalgisk. Vissa dagar kan jag bli nostalgisk flera gånger om. Det är när jag går i den här trappan. En trappa som jag har gått upp och ner i, så många gånger. Under tjugofem års tid. Den "Bästa" tiden i livet. Mellan 25 och 50.

Den här trappan är egentligen det enda som känns riktigt bekant, från den "gamla goda tiden". Skolan byggdes om och byggdes ut för drygt tio år sedan. Trappan fick vara kvar. 

Den är så bekväm att gå i. Både upp och nerför. Eller så är det så att steg-känslan från  25 år, då man var ung och lite spänstigare, fortfarande sitter kvar i muskelminnet. 

Klassrummen på ovanvåningen är ombyggda. Men korridoren finns kvar. Den ser lite annorlunda ut, då  den leder till den nybyggda delen av skolan. Från nya delen går den här trappan. Den är så otrevlig att gå i. Brant, och med otrevlig steglängd. Flera, både barn och vuxna, har ramlat i trappan. Ett par benbrott har den orsakat.Fast den bara varit i bruk i drygt tio år.

Jag håller mig alltid krampartat i ledstången när jag går nerför denna trappa. Uppför funkar den bra.  Men nerför så är det  otäckt.

Det är skillnad på trappor och trappor. I mitt barndomshus var trappan riktigt brant. Den gick upp till mormor och morfar, på andra våning. Ändå klarade mormor att gå i den, ända tills den dag hon stilla avled, sittandes i sin kökssoffa. Idag skulle jag aldrig låta en nittioåring gå i en så brant trappa... Knappast en sjuttioåring. 

Spiraltrappor är lite läskiga. Det ser så otäckt ut, då man kan se hela vägen ner till bottenvåningen.

Offentliga lokaler har ofta trappor, som är trevliga att gå i. Gummifabriken i Värnamo, numera ortens kulturhus, har trappor som  känns bekväma , både upp och ner.  Favorittrappan, den allra vackraste, och mest lättgångna, den finns på Malmö Opera. Så pampig. Man känner sig som en riktig "VIP-are", då man går  i den breda trappan.

Ålderstrappor. Jo, det är ju något den här åldrings-nörden också tänker på. Letar lite på nätet, och begår , för ovanlighetens skull, två stölder där. 

Den här ser ju riktigt härlig ut. Bara uppför....

Gillar denna också. Sjuttioåringen går fortfarande med raska kliv. Lite höga trappsteg . Framförallt neråt. Det blir att sätta sig på ändan och hasa sig ner.

Viktiga små ord

 

Jag blev smått irriterad på min mamma många gånger.  Av hennes evinnerliga tackande. Hon tackade för allt. För mej var det som jag gjorde för henne, under hennes sista år, självklart. Hon behövde inte säga tack för allt.  För henne  kändes det som om jag verkligen gjorde något som hon uppskattade. Hon ville tacka. 

 Idag har jag omvärderat hennes tackande. Hellre tacka några gånger "för mycket", än att inte tacka alls. 

Nog känns det som om det har blivit allt svårare att få fram ett tack, nu för tiden. Många känner sig så "viktiga" att det är självklart att folk ställer upp för dem. Och då tycks det inte behövas något tack....

Ofta återkommer vi till samtalsämnet "tack" i skolans värld. Det hände att jag bjöd barnen på något, det händer att mina kollegor gör det samma. Det är alltid intressant att kolla hur många av eleverna som säger tack. Ett fåtal, brukar det vara. Mer förekommande är att man får frågan "Hur många får vi?", "Får jag mer?"

Tänker på hur det är med mina egna barnbarn. De säger tack. Alla tre. Skulle det inte ske direkt, så påminns de av föräldrarna. Hoppas och tror att den påminnelsen följer med dem ut i livet. Minstingen glömmer absolut aldrig att tacka. Han gör som sin mormorsmor, tackar för allt. Jag uppskattar det.

Erkänner att jag känner mig besviken, då tacket uteblir. Både från barn och vuxna. Från dem som jag inte känner så väl, lika väl som från de allra närmaste. 

Det kostar så lite att säga ett tack! Men det betyder så mycket och det känns så varmt om hjärtat, då man får den lilla uppskattningen. 

Jag är en riktig klantmaja. Ord bara flyger ut ur min mun, utan att jag tänkt mig för ett dugg. Det samma gäller skrivandet. Skrev ju om den där skriftliga varningen i går. Det är inte den enda klantigheten jag gjort. Tror att det blivit bättre på gamla dagar. Man lär sig väl lite av sina misstag..

Förr hade jag svårt för att säga förlåt. Det har jag absolut inte längre. Om jag gjort fel, och kanske inte  kan ställa förflugna ord tillrätta, så kan jag i alla fall be om förlåtelse. Oftast menar man inte så illa som det låter, eller uppfattas.  Det blir bara fel. 

En bön om förlåtelse måste komma från hjärtat. Har hört och sett elever/barn tvingas att säga förlåt. Funkar ju inte. Man måste mena det. Inte tvingas. Eller ... kanske får jag ändra uppfattning... Det är bättre med ett framtvingat förlåt, än inget alls. 

Men det  förlåt som jag fick höra för ett tag sedan: Förlåt för faan... det räknas inte dit.

Ja, det kostar på att säga förlåt. Men det gör gott när man fått fram det lilla ordet. Tyvärr finns det en del som inte tar ett förlåt. De som låter ett misstag ligga till grund för ovänskap i decennier. Ledsamt! Kanske mest synd om den som inte kan vara så ödmjuk, så att den kan förlåta.

Två viktiga ord! Tack och förlåt! Ord som jag hoppas fortsätter att användas av kommande generationer...

F.ö. vill jag meddela att min fina bloggvän Primerose numera har kommit tillbaka i bloggosfären, efter att ha blivit hackad och fått avsluta och radera sin tidigare blogg. Ni som tidigare följt henne kan hitta henne här:https://litenherre.blogspot.com/ 

"Ge inte upp" Det är också en viktig fras. Det har inte Primerose/Eva gjort!

Mina tankar återkommer ofta till en avlägsen väns ( ja, en som jag inte träffat på många år) dotter. Hon ger inte upp. Den som vill kan gå in på Instagram och följa https://www.instagram.com/palmerkarin/ Önskar så att allt ska ordna up sig för den fina tjejen! 

Blombilderna är, i vanlig ordning, dagsfärska. Vårblommor!

Lördag... igen

 

Det känns som om våren är extra tidig i år. Det är bara mitten av april, och blåsipporna har snart gjort sitt. Kollade på svärmors blåsippsplanta idag, då jag gick förbi. Förr fanns det flera plantor i sluttningen mot diket. Numera är det bara en kvar. Men den tycks livskraftig. Plantan har skugga nästan hela dagen, så därför är det en "sen bloomer". En av årets sista. Och ett fint minne av svärmor Ingrid.

Gräset har blivit grönt.  Snart dags för ansning/klippning. Inte här vid fågelbordet, förstås, för där är det fortfarande full aktivitet. Idag hade vi glädjen att ha herr och fru steglits på besök ( längst ner på bilden). Hopplöst att ta bra bilder med mobilen genom köksfönstret. Men bättre så, än att hämta systemkameran ( som kanske inte ens har batteriet laddat), för då kan de sällsynta gästerna ha hunnit försvinna. 

Bofink, gulsparv, de stannar kvar. Bergfinkar har vi haft på besök, hade fortfarande ett par kvar idag. Men de drar norrut, innan de slår sig till ro för häckning. 

Sädesärlan var framme lite senare. Dock inte för att picka frön. Nej, där är det animaliska produkter som efterfrågas.  En del sådana finns att tillgå. Årets första lilla fästing-nymf kröp över min hand idag.  Den fick inte chans att bita sig fast. Vet inte om den  duger till fågelmat....

Igår regnade det hela dagen. Blev ingen längre promenad, än en liten runda i närmaste omgivningen. Idag fick det bli dubbelt upp i stället. Långpromenad alltså. 

Reagerade på hur otroligt mycket vatten det är i  bäckar och diken.  Oftast brukar våren vara torr, och  grundvattennivån låg. Så är det inte detta år. På gott och ont. Mest på gott, inbillar jag mig....

 

Var i valet och kvalet om vägvalet på ett ställe. Vände först in på en stig, som skulle ge några kilometer kortare väg. Men där var så halt och slipprigt, så att jag insåg att det var betydligt säkrare och snabbare att hålla mig på skogsvägar hela tiden. 

Det är verkligen härligt att gå i rask takt. De gånger ryggen tillåter det. Man funderar så bra då. Nu när jag är tillbaka i skolans värld i högre grad än på länge, så funderade jag ut hur jag skulle lägga upp veckans båda no-lektioner. Kom på riktigt bra lektionsupplägg. 

Det är många lektioner som jag planerat gåendes, under årens lopp.

Funderade också en del kring Znogges blogginlägg idag, om vad man skriver och inte skriver på sin blogg. Eller visar. 

Det är naturligtvis upp till var och en.   Själv har jag varit ute på hal is flera gånger. Fick ju en skriftlig varning en gång i min bloggs "barndom". Det var 2009. Har flera gånger under senaste tiden läst i lokaltidningen om lärare som fått skriftliga varningar, och varför. Om min varning stod det ingen i tidningen. Varför jag blev varnad? för att jag skrev att det märktes tydligt på skolan, att två elever var sjuka. En sanning! 

Någon som inte gillade ( gör fortfarande inte) såg detta och skickade till skolchef... 

Själv fattade jag inte att det var så allvarligt att bli varnad...

Så visst kan det finnas skäl att vara lite mer anonym än vad jag varit under min bloggtid; det finns folk som vill en illa, och tar minsta chans. 

Samtidigt så är det svårt att vara anonym idag; man kan spåra upp alla via nätet, i alla fall alla vuxna som inte har skyddad identitet.  Nä, jag bjuder på mig själv både vad det gäller bild och text. Samt på dem som är viktiga för mig, i viss mån. Men visst finns det en hel del som jag aldrig skulle skriva om, och var den gränsen går, det är ju upp till var och en att bestämma. 

Tror att jag har full koll på vad ni heter och var ni bor, alla ni 15-20 bloggvänner som jag anser mig ha. De allra flesta har jag också fått se på bild. Men de fåtal som inte visat sig, de är jag förstås extra nyfiken på. Även om jag tror att ni ser ut som folk gör mest.

Skulle egentligen åkt till Jönköping ikväll och lyssnat på Fredrik Lindström och om svenska dialekter. Men det blev inställt. Förhoppningsvis återkommer föreställningen vid ett annat tillfälle. Nästan lite gott att få en "ledig" kväll. Det har varit otroligt mycket under flera veckor. Och kalendern är rätt fulltecknad framöver också.

En fin vårdag idag. Har trilskats lite med kirskål och knölklocka i rabatterna i eftermiddag. Det gäller att påbörja det kriget tidigt på våren. Då har man en chans att hålla de oinbjudna växterna i schack under sommaren.

Njuter av det gröna gräset utanför fönstret. I morgon ska det visst bli friska vindar. Gillar egentligen busväder, bara det inte är så busigt att  det blir farligt att vara ute. 

Dags att fixa en paj till kvällsmat. God lördagskväll.

Något förbaskad

 

Det var ett tag sedan jag gick rundan kring mossen, där torvbrytning ska ske. Visst blir man både ledsen och förbaskad, då man ser hur det vackra naturlandskapet har blivit helt ödelagt.  Den stora mossen, ja, den ser numera ut som en nyplöjd jätteåker.  Död. Jag blir så förbaskad, då jag tänker på att ett multinationellt företag, utan anknytning till vår trakt, kan komma och våldföra sig på ett värdefullt naturområde. Utan att någon i vår kommun kan göra något åt det.

Precis innan jag gick ut på dagens runda, så hörde jag nyheterna på radio.  Man informerade om att den dagliga promenaden inte alls var så nyttig, som det tidigare hade gjorts gällande. Ny forskningsrön, jojomän! Om promenaden skulle göra nytta, så måste det både flås och svettning till. Den vanliga "lunken" ansågs tämligen värdelös.

Tacka sjutton för att det är bättre att röra på sig i sin egen takt, än att sitta stilla. Jag är helt övertygad, att all rörelse är av godo. Både för kondition och rörelseförmåga. Kanske gick jag av ren ilska fortare än jag brukar. Varm blev jag iaf. Nej, all forskning är inte av godo. Tänk, om man skulle bry sig om detta dravel... och strunta i att  gå ut och röra på sig. Det vore inte nyttigt!

Är väl så dresserad av mobilsignalerna, att jag stannar till och kollar om det möjligen är något viktigt, när det piper till under promenaden. Så även idag. Hade bl.a. fått ett meddelande på Whatsup "Hej mamma. Jag har problem med mitt SIM-kort och har bytt det. Kan du vara snäll och lägga till mitt nya nummer" Inget undertecknade!

Skickade meddelande till döttrarna och kollade om de bytt nummer. Fick svar omedelbart. Inga problem där inte. Vilket jag heller inte trodde. Vad är det för idioter som försöker hitta vägar för att lura vanliga/ äldre människor? Nu vet jag inte vad avsikten var med att lägga till ett nytt telefonnummer i Whatsup-gruppen. Men naturligtvis låg det något "skit" bakom. Blir så förbaskad på dessa ( oftast unga) människor, som istället för att ta ett "hederligt" jobb håller på med ohederlighet. Såg ett "Uppdrag granskning"-program i ämnet. Vilka usla människor!

Gott att spy lite galla! Känns något bättre efter den "urladdningen".  

Något positivt bör också få vara med. Det är vårväder idag. Sol! Fåglarna sjunger! Får nog bli en liten runda till. Kanske jag t.o.m kan lura med maken.

Vattengympa

 

Nej, det var inte här vi "gympade". Hade varit lite för kallt... och sannolikt alldeles för  ojämn botten.

Bilderna är från i måndags, då vi gick runt Tranemosjön. Det som normalt är en liten sjö, med tillflöde av två olika åar, var en "ordentlig" sjö. Mycket vattenspegel. 

Vattengympan ägde rum ett stenkast från kyrkan, där på andra sidan sjön. I simhallen i Tranemo.

Väninnorna i byn hade redan varit på vattengympan ett par gånger. Jag hade inte haft tillfälle att åka med. Men igår, så var det ledigt i kalendern, och jag tog... men viss tveksamhet... chansen att hänga på.

Har varit med på vattengympa, då vi varit på solsemester. Bra att få röra sig lite. Men "så där" kul. Dessutom var jag med på vattengympa i Grimsåsbassängen, för att antal år sedan. ( Jo, lilla Grimsås har en tjugofem-meters utomhusbassäng, belägen utan för idrottshallen) Det var på sommaren, och då är man/jag ofta iväg på något. Så det rann ut i sanden. och var också "så där" kul.

En annan sak som gjorde mig lite tveksam, det är ju att man måste visa sin eländiga kropp i sin nakenhet, där i duschrummet. 

Men, men... visst måste jag testa.

Hann med några längder i bassängen, innan gympan startade. Gott att simma. Även inomhus. Varför gör jag bara det i insjöar, på sommaren? Sen var det ju lite förargligt att vana simmare i min ålder, simmade förbi mig. Fick trycka på lite mer med både armar och ben, för att ( nästan) hålla deras tempo.  

Ett trettiotal personer, i ålder från 30 till 80, samlade sig på en grunda delen av bassängen, strax före kl 18. Mest kvinnor, men även ett antal män. Var och en fick ett par hantlar, som skulle användas under det 45 minuter långa passet.

Det var superkul! En riktigt genomkörare för hela kroppen. Och skonsamt för den ömtåliga ryggen. Tiden gick väldigt snabbt.

Så var det duschen. Perfekta kroppar, de finns nog inte. Nyttigt för mej att se, att de allra flesta har lite "volanger" kring mage och rumpa. Inte bara jag. 

Nämnde min iakttagelse för väninnorna på väg till bilen.´

- Jag hade kusiner, som alltid sa att jag hade för stor mage, och behövde dra in den, sa den ena. Det sitter kvar än. 

Det är ju det det gör. Det vi fick höra som barn om våra för tjocka barnakroppar, det sitter som taggar i själen ännu. För där grundläggs synen på hur man ska se ut. Blev kallas tjockis... och en massa annat då jag var barn. Och visst var jag tjock. Men det har hängt kvar, och jag har alltid haft "komplex" för att jag är för tjock. Letade  f.ö. efter bilder på döttrarna, då de var i sjuårsåldern,  i samband med att Konrad fyllde år i veckan. Hittade även några bilder på mej. Jag var inte ett dugg tjock, då när jag var i trettiofemårsåldern. Fast jag inbillade mig att jag var... 

Vi fortsatte att prata om hur barndomens kroppsmobbning hänger kvar hela livet. En form av "kroppsmobbning",   det är  att en del barn för gå till skolsköterskan för att väga sig, med jämna mellanrum. Eller att barnhälsovården påpekar att man är för tunn eller för tjock.  Kommer ihåg när Konrad vägde "för lite" och man fick rådet att bland i olja i hans gröt . Åt han gröt efter det? NEJ! 

Det är ta mig tusan inte lätt att passa in i mallen! Tyvärr hänger det med livet ut. Undrar om det gör det även för dem som varit "för smala". 

Överhuvudtaget så anser jag att hälsovården behöver ta mer hänsyn till genetik än vad det gör. Och inte utgå från midjemått eller BMI. Det säger inte så mycket. 

Superkul med vattengympa. Får bli fler träningstillfällen där. 

Att röra på sig, det tror jag på. Åtminstone mår jag bra av det.  Var och en blir salig på sin ro. Men jag behöver inte längre tro, att min sjuttioårskropp är i större förfall än  andras.

Lite överraskande

 Jo, jag kände det så. Lite överraskande. Insåg i dag på morgonen, att jag inte besökt en enda blogg igår. Brukar göra ett svep varje dag. Oftast med mobilen. En del Blogger-bloggar kan jag sällan kommentera med mobilen. Men läsa kan jag ju. Igår blev det inte ens läst. 

Var fullt upp igår. Jobb, hela dagen. Brukar få lite paus, och sätta mig ner med jobbdatorn. Så icke igår. 

Väl hemma, så strålade solen fortfarande. Gällde att ge sig ut och njuta lite av den. 

Hade anmält mig till spinning-passet som började halv sex. Har inte varit med på spinning på ett år.  Nu hade jag lockat med mig en PRO-styrelsekompis. Känns lite bra att inte vara den enda gamlingen. Sen är det ju så att spinning är en bra ( men lite tråkig...den enda gruppträningen som erbjuds i samhället) träningsform. Passar alla, från ungdom till pensionär. Man bestämmer ju själv motstånd och hur ansträngande man vill ha det.

Maken hade gjort wok tills jag kom hem. Sedan satte jag mig framför TVn med den tröja som jag stickar till Karin. Hon såg sin systers tröja i julas, och ville ha en likadan. Fast i annan färg, denna är mörkgrå i grundfärgen. Kommer att bli riktigt snygg. 

Kollade på två avsnitt av "Lupin". Mästertjuven. Fransk serie på Netflix. Gillar Asanne Diops otroliga eskapader. 

"Quiz planet" kom jag ihåg. Brukar göra en runda på kvällen. Men bloggen, den glömde jag...

Blev överraskad på gårdagens promenad. Stötte på två hjärtan i snön, längs den lilla avtagsvägen till den lite större byvägen. Vem hade gjort dessa vackra figurer? Vi har inga barn boende i byn och de unga vuxna som bor här, ja, de kör bil förbi på byvägen. Dessutom jobbar de hela dagarna. Lade ut bilder på FB/Instagram och  fick ett svar. Antagligen "holländarna". Det medelålders  paret, som ofta är ute och går med sin hund. Kvinnan jobbar inte alls, mannen är gitarr/cello-lärare på kulturskolan. Det lät som en trolig förklaring. 

Ville ju inte vara sämre, så när jag tog vägen tillbaka, så bidrog även jag med ett hjärta. Dock väldigt långsmalt och inte allt så vackert som de första två.

Har inte gått den vägen på dagens lilla runda. Det har kommit ett par cm snö i natt, så jag gissar att hjärtana har fått andra konturer. Får kolla i morgon.

Denna dag inleddes med ett besök på gymmet, Känner att jag vill få till en "styrketräning" i veckan. Efter lite fika här hemma, så begav vi oss till Ulricehamn för att hämta ut mitt nya pass. Tyckte ju bilden var bedrövlig då jag såg den på skärmen, men när jag såg passbilden, så blev jag ganska överraskad över att en fotot såg nästan exakt likadant ut som på förra passet. Det är nog så att onödiga och för många kalorier gör att ansiktet inte förändras så mycket. Skinnet hålls rätt så spänt....  Synd att det inte gäller andra kroppsdelar också.

Passade på att besöka ICA Maxi. Inte för att storhandla, men för att komplettera lite. Såväl en bukett rosor som en bukett tulpaner fick komma med hem. Lunch på restaurang blev det förstås också. Brukar äta "ute" någon gång varje vecka. Idag åt vi en suveränt god fiskrätt, på populära "Emma och Andreas". Rekommenderas varmt för den som har vägarna förbi vackra Ulricehamn.

Väder och ( kalla) vindar

 Vinter är en rätt intressant årstid, faktiskt. Mycket mer spännande än andra årstider.  Idag har det varit oväder. Påstår man i media. Jag håller inte med. Det är vinterväder. Oväder, det är stormar och orkaner, åskväder och skyfall. Idag har det bara snöat och blåst lite. Inget väder som man ska ge sig ut på vägarna i, om man inte behöver. Men heller inget oväder. Alls. Beslöt mig för att gå ut en liten promenad i vintervädret. Oplogad väg. En dm nysnö. Men jätteskönt utomhusväder.

Snön yrde en del kring knutarna på  grannhuset. Fick dock inte med snövirvlarna på bild.

Vägen var helt "okörd". En del drivor. Vinterkänsla.

Undrar hur länge vi får vänta på plogen.  Trots att det nu är uppehåll, så är det oplogat. Men helt ok att ta sig fram. Även som bilist. Tyckte att det var så gott ute, att jag tog fram "snökälken" och skottade både ingång till huset och garageuppfarten. Gillar att skotta snö. Det blir så fint efteråt. Och faktum är att det bara kommit någon cm, efter skottningen. Kan få ligga kvar... eller så får maken hyfsa till det....

Vintervädret ändrar sig så snabbt. I går var det tjugo minusgrader på morgonen. Tio grader som lägst under dagen. Mormorstisdagens promenad, den fick jag ta utan sällskap. Konrad hade varit ute i skolan. Även på morgonen, i 20 graders kyla. Morfar och K-P gick ut en liten stund, men drog sig snart in i värmen igen.  Solen värmde. Vi njöt av solen samt frånvaron av vind, både jag och hästarna. 

Solen har brutit igenom även idag. Får nog bli en liten tur utomhus ytterligare.

Vinterväder. Kalla vindar. 

Inget mot vad det blåser i vårt land och den politik som förs just nu. 

Är livrädd för vad den här regeringen kan ställa till.

Krigshets och vapenskrammel och skrämselpropaganda. 

Ryssen kommer! Var beredda att offra livet för vårt land. Speciellt om du är invandrare. 

Men sådana ( invandrare) ska vi absolut inte ta hit. Och skulle inte gjort. Sossarnas fel. Man gör avbön för detta.

Klimatförändringar, klimatmål. Dom struntar vi i. För vi måste rusta upp. Istället. 

Vad är det för ett land vi lever i?

Jag anser:

Putin är ingen trevlig herre. Men jag förstår att han skrattar åt Sverige. (Liksom makthavare/folk i många länder. ) Som den maktgalne krigssjuke man han ( och hans anhang) är, så tror jag säkert att han vill ta tillbaka Ryssland till den stormakt det var före Sovjetunionens fall. Vi hörde inte till det riket. Dessutom var vi neutrala. Så bör det fortsätta. Absolut inte bjuda in Nato och amerikanarna till att använda svensk mark som bas för kärnvapen. Vilket inte de farliga människor som leder Sverige,  har motsatt sej! 

Snacka om iskalla vindar!

Klimatförändringen är vår största fiende. Hela planetens fiende. Självklart är det till att motverka dessa förändringar, som våra skattepengar ska gå. Inte till vapen och militär upprustning. Vilket också är klimatfientligt.

Människor flyr från svält och krig. Vart ska de ta vägen? Visst måste vi hjälpas åt att ta hand om dem. Gäller alla "rika" länder.  Summan som läggs på upprustningar  är svindlande . 23 000 000 000 000 dollar under 2023 är en siffra som jag hittar på nätet. 

Hur kan man vara så otroligt korkad, att man inte fattar att det är de pengar som man skulle satsa få drägliga livsförhållanden i vår värld i stället.  Och att hitta lösningar för att inte klimatförändringarna ska löpa helt amok.

Är medveten om att en del tycker att jag inte är klok i mina tankar. Jag hävdar motsatsen. Jag är klok. Vapenivrarna och krigshitsarna, det är de som inte är kloka. 

Var ute och kände på vinden. Rätt kall. Jag stannar inomhus.

Följande krönika fanns i dagens BT ( Borås Tidning) Så klok!'

Mats Palmquist: Varför har det blivit så provocerande att prata om fred?

Det är inte bara barnen som fått svårt att somna på kvällarna efter alla domedagsbasuner som tutas ut från höga militärer och politiker den senaste veckan.

KRÖNIKA Det gäller också oss lite till åren komna, som upplever ett krigshetsande värre än de värsta kallakrigetdagarna, som vi tydligt har i våra minnen.

Dessutom råder ett slags omvänt, rent orwellskt, språkbruk. Ett nyspråk där krig är fred, hårdare tag lika med frihet, en tystnad som får tala, där få invändningar mot maktspråket hörs. Ifrågasättande människor förnedras som naiva fredsromantiker, ja, rent fredsskadade. Som om fred och frihet vore något barnsligt.

Att tala om fred i dessa dagar anses vara rent provocerande.

Ja, jag tycker också att ryssen är skrämmande och att vi ska göra så mycket vi någonsin kan för att hjälpa Ukraina. Vi behöver absolut se över vad vi måste göra här hemma för att rusta oss mot både militära och virtuella angrepp på vårt land. Vi måste rusta landet på många sätt när det gäller infrastruktur, vård och utbildning – sådant som är av yttersta vikt i en större konflikt.

Då är det ju rent häpnadsväckande att man plötsligt kan trolla fram miljoners miljarder ur någon rockärm för att köpa kulor och krut, kanoner och tanks, som vore det värsta mellandagsrean. Utan upphandlingar och eftertanke. Vanvettsaffärer, som Emils pappa sa.

1894 invigdes järnvägen mellan Borås och Göteborg. På denna banvall rullar fortfarande tågen, dock inte så fort. I oändligt många år har man utrett en ny järnväg som motsvarar dagens krav på transporter på landets tredje största pendlingsstråk. Och man fortsätter att utreda. Och utreder igen. Men tummen verkar ha fastnat. Inget händer.

Att skaka fram många nya miljarder till försvaret gick däremot fort och helt utan utredningar och insyn. Inte heller fick vi vanliga medborgare möjlighet att påverka Nato-ansökandet. Att ge den amerikanska armén fri tillgång till stora delar av vårt land beslutades också bakom våra ryggar. Det är så man undrar varför vi ska ha ett försvar alls när vi helt frivilligt ger bort landet till främmande makt.

Vård och skolor har fått dra ner rejält på både material och personal. Det sparas i stort och smått. Vård och utbildning är väl inte mindre viktigt i orostider? Och som av en händelse sparar man in några hundra tusenlappar genom att dra in bidrag till organisationer som Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, en av världens äldsta fredsorganisationer, och bildningsförbunden. För att ett obildat och oupplyst folk inte protesterar?

Jag tillhör inte dem som tror att svenska militärer nödvändigtvis vill ha krig. De har precis som alla andra i detta land fått se så många hemskheter från krigen i vår omvärld att de nog inte trängtar efter ett liv i skyttegravarna. Men de vill känna hur respekten för dem ökar. Den man kan få genom att i kamouflageuniform på bästa sändningstid i TV tala om att vi kan hamna i krig.

När jag gjorde lumpen för femtio år sedan stod inte militäryrket högt i kurs. Vi värnpliktiga ville inte visa oss på stan uniform, om vi inte var tvungna. Det kändes skamligt. Och man blev hånad.

Det har hänt mycket sedan dess. Med avspänning, nedrustning och upprustning igen. Men det har aldrig varit tabu att tala om fred. Förrän nu.

Mats Palmquist

mats.palmquist@telia.com

Årsslutkänslor

 

Känns ungefär så här i mitt huvud, i dessa tider. Kaos! 

Bilden är från igår, då det var årets sista julklappsutdelning. Tre kusiner, som sliter upp julklappspapperen... och sedan går vidare till nästa paket. Egentligen helt sjukt... men jag ska inte säga så mycket, jag är absolut delaktig till att skapa detta kaos. 

Kommer inte ihåg om man fick så många paket, då man var barn. Tror inte det. Vad paketen innehöll, det kommer jag heller inte ihåg. Minns bara en jul, då jag gissningsvis var tolv-tretton år. Min bror är åtta år yngre, så tomten var den som levererade klapparna. Tomten kom bärandes på ett extra stort paket. Det var till mej. Innehållande en kassettbandspelare. Den användes flitigt, i många år.  Sannolikt mitt livs bästa och mest uppskattade julklapp.

En nypa luft och lite rörelse, det behövs varje dag. Men usch ett sådant underlag det var igår. Rena ångestkänslan  att ta sig fram på delar av den lilla rundan.  Känner mig så frustrerad av att inte våga gå normalt, att hela tiden ha känslan av att halka omkull. Känner mig så gammal..... 

En trevlig dag blev det i alla fall. Lutfisk till lunch ( stekt torsk till barnen) Döttrarna gillar lutfisk, så vi brukar passa på att äta det, den gång vi alla ses i juletid.  

Karin och Ava kommer vägen här förbi i morgon och stannar över natt. De planerar att fira nyår med Karins bästa vän, i hennes lilla stuga i skogen. Jag är lite tveksam till tilltaget... det förutspås mycket snö på nyårsnatten. Och Karin måste kunna ta sig tillbaka till Malmö under nyårsdagen. Jaja, jag vet! Jag oroar mig för mycket för mina nära. Inte konstigt att jag har kaos i huvudet......

Bara två dagar kvar av året. Avskyr denna tid. Ångesttid. Ångest över att bli gammal. Jodå, jag känner till alternativet.... och det ger mig också ångestkänslor. 

Oro över året som kommer. Vad ska hända? Hur ska man må? För visst märks det att kroppen blir sämre för varje år som går. Eller beror det mest på sinnesstämningen?

- Ryck upp dej! Carpe diem! Njut av det du har så länge du kan. Ja, jag vet! Men det funkar inte. Inte just nu. Jag vet att det blir bättre bara det blir ljusare. Och framförallt då det nya året har tagit över. Snart slipper vi jul och nyår ett helt år  framåt! Underbart!

Visst påverkas jag av att det är vi som ska hand om nyårsfirandet i år. Tolv personer, alla utom en 60+, ska trängas runt vårt matsalsbord. Iläggsskivan är på plats, duken är någorlunda slät struken. Huset städat. Tjugo blekrosa tulpaner just inköpta. ( Gillar inte vita blommor- amaryllis undantagen) Ska förbereda fläskfilegrytan i morgon.  Känns mindre stressigt då.  Värdfolket bjuder på huvudrätten och dryck till den. Resterande rätter kommer gästerna med. Låter smidigt. Är smidigt. Men skapar ändå oroskänslor hos mej. Jag är bara sådan.

Gissar att detta självutlämnade inlägg blir det sista för i år.  I morgon och på nyårsaftons förmiddag  vill jag gärna umgås med dotter och dotterdotter.  Förhoppningsvis blir det så pass bra väder att det blir ett besök vid byns traditionella lunchgrillning på nyårsafton. 

ÖNSKAR ALLA FINA ÅRSSLUTSDAGAR !

Kalt och kallt.

 Vissa dagar tycker jag att man hinner hur mycket som helst. Och ändå andas däremellan.

Idag tycker jag att jag inte hunnit "någonting". Dagen har bara gått. Nästan utan andningspaus.

Gick "långa" modsrundan, efter att ha ägnat förmiddagen med att i trevligt och effektivt sällskap skriva frågor inför nästa PRO-medlemsmöte. Vi ska ha en quiz, modell "Längs spåret" kombinerat med allsång. Gjorde något liknande i våras. Det slog väl ut. Tänker att vi kan upprepa en uppskattad aktivitet även i höst. Sen får det vänta minst ett år tills nästa gång.

Det är kul att fixa program till mötena. Speciellt när de uppskattas. Sen är det lite svårt att få till variation. Någon som har exempel på en bra aktivitet?

Tre timmar + en halvtimme i sammanlagd restid, tog frågefixandet. Vi var hemma hos en av styrelsemedlemmarna. Slås alltid av hur välstädat alla har det, då man kommer hem till någon. Sa till de andra att till mej kan ni inte komma, det ser aldrig så här städat ut hos oss. Jag tror att det ligger i husets och husinvånarnas karaktär.

Hemma, hade superförkylde maken, fixat lunch. 

Har tänkt "gubbfan" ett antal gånger. I detta fall inte om maken... även om jag tänkt så om honom också... utan om den gubb-f-n som hostade och nös rakt ut över oss, så att man bara såg hur det yrde av virusar, då vi var på Lisebergsteatern förrförra torsdagen. Förstod ju att en förkylning med största sannolikt skulle komma som ett brev på posten... eller, nej, där kommer inga brev längre... Som ett skräppost i mailboxen, menar jag.

Så blev det förstås. Maken till ihärdig förkylning, har jag sällan sett. Speciellt för makens del.Man är inte speciellt påverkad av den. Men den påverkar både stämband och bihålor. Jag är nästan bra, även om jag hostar en del ännu. Och om jag normalt sjunger hellre än bra, så sjunger jag nu inte ens hellre, för det funkar inte. Maken har hostat nätterna igenom i fyra-fem nätter. Dagarna är något bättre. Men nog har det gett mig anledning att tänka på den där gubbef-n i röd tröja, som inte hade vett att hålla för vare sig mun eller näsa då han hostade och nös!

Behövde ut och röra på mej, efter en sittande förmiddag. Skulle ju helst velat gå fyrakilometersrundan runt Mods, ( det gamla soldattorpet), men tror ni inte att vägen fortfarande är blockerad av kreatur. Var säker på att jag såg att stängslet var nere för någon vecka sedan, men där såg jag fel. När jag dagen efter tänkte gå rundan, så var det elstängsel i vägen. 

Skickade en fråga i "by-messengergruppen" om de möjligen glömt ta ner stängslet. Och att djuren var borta. Fick snabbt svar; djuren var kvar. Dock inget svar på frågan om de snart skulle flytta den knappa kilometern hem till sej....

Blir lite irriterad över att man bara kan blockera  en promenadrunda i ett halvår. Men... kanske är det bara byfånen, travaren, tanten här, som går där regelbundet. 

Jaja, nu blev det en sexkilometersrunda i stället. 
Jag tyckte att det var kallt. Kalt hade det också blivit. Det är inte så många löv kvar på merparten av träden.

Tänkte på min väg, att den tid som är just nu, det är den tid på året som jag tycker sämst om. Sommaren är över, den fina hösttiden likaså. Nu är det mest mörker och kyla, grådagar och ruskdagar, som väntar. En vilande natur. Isiga vägar. Snöskottning. Dåligt med fotoobjekt. 

Man har allt det vackra bakom sig. för denna gång.

Min favoritmånad, det är april. Då naturen vaknar igen. Då det blir ljusa kvällar och morgnar igen. Då man har allt framför sig.

Bara att se fram emot den tiden. Om tiden går lika snabbt som denna dag har gjort, så är vi snart där.

The worrying kind

Visst är jag en sådan! En riktigt ängslig en! Magfjärilar och en massa  andra  konstiga symptom. Men så har jag/vi inte varit utomlands sedan före pandemin.

Ängslig om jag får med rätt kläder, ängslig om kroppen ska hålla ( trots att jag testat den rätt mycket, och den har okejat), ängslig... ja, för allt....

Har ju egentligen sett fram emot den här resan i flera år. Vandringen i Devon och Cornwall. Hade beställt den från Jörns det året som pandemins stängde allt. Tre år sedan. Fyra år sedan som vi var ute och vandrade senast. Då var det i  mellersta delen av Italien. Med Rolfs buss och flyg. Förstod på Hannele, som reste med Jörns förra året, att det var krävande vandringar i Cornwall. Rolfs buss lovar lätta vandringar. Kändes bättre. 

Kvart över sju går flyget till Heathrow. Har åkt morgonflyg till London många gånger. Men det var länge sedan. Och nu ska vi inte alls besöka favoritstaden. Hoppas att vi kan vi till en sådan resa när det blir vår och parkträden står i blom. I morgon blir det bussfärd i sydlig riktning, från London sett. Fjorton personer från Landvetter lär vi vara.... och minst lika många som kommer från Arlanda.

Nu ska jag gå och packa. Väderutsikterna ser lovande ut. Så det får mest bli shorts, knälånga byxor, kortärmat, klänning... och något som är varmt...för tänk om nu väderlekesprognosen är fel. Absolut resfeber... 
 

Energi.... och grå kalufs

 

Nej, det har inte ett dugg med varann att göra; energi och gråa hår. Men det är nog mest det jag tänkerr skriva om... tror jag... då jag sätter ner en blöt bakdel på en katt-avhårad kontorsstol. 

Varför jag är blöt om baken? Jo, fylld av energi, denna regniga dag, beslöt jag mig för att städa huset. C-E meddelade att han inte kunde vara behjälplig, då han har fått ont i ryggen . ( Vilket jag haft i tjugofem år... men det är nog skillnad på att ha ny-ont och ha vane-ont. Ska f.ö. inte klaga; har inte haft några sömnlösa ... eller ens  sömnglesa nätter... det onda går snart över, bara jag fått göra mig av med mitt sällan sinade energiflöde)

Tillbaka till blöta baken. Såg en fläck i en fåtölj under städningen, och beslöt mig för att försöka få bort den. Med hjälp av vatten och såpa. Jag hade glömt den lilla städåtgärden, då jag satte mig i fåtöljen, efter det att jag var färdigstädad och färdigmatlagad och färdigäten... 

Men nu tycks jag ha spårat ur en del utifrån rubriken väl... 

Som jag skrev i förra inlägget, så är musik en pålitlig energikälla för mej. Men det måste vara i irl. Får sällan energi av att lyssna på musik bara, måste uppleva den. 

Första skoldagen för gravt överåriga läraren igår. Musiklektionerna gav en del energi, även om de också tog en del. 

Ett par timmar i solen på altanen... ja, där började uppladdningen av batterierna. Nivån steg sedan till, i det närmaste, max-nivå då jag begav mig på gratiskonsert i en av de närliggande kyrkorna. Länghems kyrka, halvvägs till Borås, från vår by sett.

Borås salongsorkester och en kör, bjöd på konsert, tillsammans med Göran Fristorp.  Klart  jag bara "måste" åka dit. Ingen i byn var intresserad, men jag hade några dalstorpsvänner som skulle dit, så  jag behövde inte känna mig ett dugg ensam. ( Vilket jag väl inte gjort, även om jag varit där "ensam")

På tredje bänk, med några gråa  kalufser framför mig, kunde jag avnjuta en superbra konsert. 

Kör och orkester framförde sommarsånger, orkestern hade några solonummer, Göran Fristorp spelade och sjöng tillsammans med orkester ( och kör i någon sång), men framförde de flesta låtarna till eget gitarrackompanjemang.

Han är en mycket duktig gitarrist, den gode Göran.  Riktigt snygga komp och mellanspel. Och sjunger bra, det gör han förstås också... men det är det många andra som också gör. Är ju mycket mer benägen att favorisera artister som BÅDE kan sjunga och spela. 

Om svalorna som häckar, det fick vi inte höra. Häckningstiden är f.ö. definitivt över. Många fina tolkningar, av så väl egna, som andras låtar bjöds vi däremot på. "Ge mig en dag". "Nu är det gott att leva" ( Olle Adolphsson) och Fristorps tonsättning av Beppe Wolgers text "Jag var en vandrare" hörde till de verkliga höjdpunkterna.

Det var många gråa hår, i så väl orkester och kör, som i publiken. Jag tycker att det är rätt gott att folk numera väljer att behålla sina gråa kalufser, i stället för att  färga in dem i en massa onaturliga nyanser. För egen del, så har jag gjort slingor i många år. Mest för att jag haft en så ojämnt grått hår... tror jag. Under sommaren har det gråa  tagit över ganska bra. Jag trivs jättebra i den ljusgråa färgen... så jag tror att det är färdig-slingat för min del.....

Göran Fristorp hade eftertänksamma mellansnack, där han understundom var lite smårolig. Han ansåg sig också jobba på övertid.... och visst gör han det, vid en ålder av 75 år... och med  en del gråa hår.  Rösten, fingerfärdigheten på gitarren  och de vackra ögonen, det har inte förändrats. 

Ett enda aber bara, mer än två timmar ( själva konserten var 1 tim och 45 min) på hårda träbänkar. Ajaj, i madrasserad bak och i känslig rygg!  Hade man tänkt efter och tänkt rätt, så hade man uppmanat publiken att resa sig vid några tillfällen.

Ser ni den  gråa kalufsen i vänster nederkant? 

Sådana fanns det gott om, då PRO hade höstupptakt i onsdags och inbjöd till tipspromenad kring vackra Mörksjön i grannsamhället Ljungsarp. Vår frågemakare, Margareta,  hade satt ihop kluriga frågor om händelser på 50. 60 och 70-tal. Jag tyckte att det var svårt... men lyckades ändå komma på tredje plats med närmast på skiljefrågan,  av alla dem som hade tio rätt.  Två elvor fanns det.

Och vackert väder hade vi! Härligt!

Energi fanns över till att fixa de tio sista  naturpasskontrollerna också. Sista dagen för att skicka in stämpelkortet är den 1 sept, så det var hög tid. Man fick helt enkelt passa på, då väderleksprogosen lovade uppehåll.

Är glad och tacksam över att, trots att de sjuttio åren närmar sig snabbt, orka och klara att röra mig i ganska utmanande ( åtminstone för mig) terräng. Sjuttio kontroller sammanlagt. Den gråhåriga tanten kan klappa sig på axeln!

Energi kan sparas... eller kanske nybildas... även i en amaryllislök,  Köpte en ganska dyr amaryllis i november. Den blommade i två omgångar, både före jul och efter. Jag satte ner den i pannrummet, (husets svalaste rum, sedan vi installerade jordvärme,) i februari. Helt plötsligt fanns en stängel med knopp i krukan. Den fick komma upp en våning, och har nu  slagit ut två av de sex knoppar som finns på stängeln. Häftigt att ha en amaryllis, som blommar fyra månader före jul....

Sista bilden för idag är från "mormorstisdagen", den andra för säsongen. Hämtade Konrad på skolan klockan ett. Så kul att ha en skolpojke ( förskoleklasspojke) och dessutom en skolflicka

 ( förskoleklassflicka) i Malmö, för den gamla grå skolfröken-mormor!

Säsongens andra ridlektion genomfördes på seneftermiddagen. Ingen av killarna behöver  hjälp att hålla i hästarna i skritt. Konrad klarar även trav alldeles utmärkt. Nu hade K-P "shettisen" med mest energi. Då kändes det tryggt att någon ( mamma) sprang bredvid i trav....

Gick text och rubrik ihop? Någorlunda, tror jag...

Dags att omvandla lite energi till rörelse och värme.... Nu får det bli ryggträning! 

Minnet på FB

 För 12 år sedan

Aktiv

Anna-Lena Larsson

  · 

Delat med Dina vänner

Fick just ett telefonsamtal från maken till en av mina allra älsta vänner. Vi har varit brevvänner i 42 år - och träffats vid tre tillfällen, senast i somras. Maken meddelade att cancern vunnit över Britt. Själv sitter jag klädd för ett zumbapass. Livet är inte ett dugg rättvist!

5

Dela

5 kommentarer

• xxxx
  

  Nej, livet är en gåva som vi har här och nu. Vi får en dag i sänder och vet egentligen ingenting om framtiden. Så bra att du går på zumba när du kan göra det!

  

  • Gilla
  • 12 år
• xxxx
  

  Nej, livet är inte rättvist...så gör det du kan när du kan göra det 

  • Gilla
  • 12 år
• Inga Johansson

  Vi får ta vara på varandra och den tid vi har, göra det vi kan och vill.

  • Gilla
  • 12 år
• xxxx
  

  "Det enda vi har det är stunden just nu, och den ska vi använda väl kära du", en sång av Göte Strandsjö. Den har jag sjungit många gånger.

  Nu är det vår iluften här!! Underbart med Talgoxesång och lite ljumt i luften. Plötsligt had man för mycket på sig på promenaden.

  • Gilla
  • 12 år
• Inger Henriksson

  Nej, livet är inte alls rättvist. Det gäller i allra högsta grad att ta vara på tiden man har. Kram

  

  • Gilla
  • 12 år

Öppnade Facebook-sidan och såg att det fanns "MINNEN" att titta på. Jag har väl under många, många år varit ganska aktiv på det stundtals hånade och utskällda sociala mediet ...så det är inte många dagar som jag inte har ett eller flera MINNEN med i flödet. Jag brukar alltid kolla igenom minnena, nicka ( iaf inombords) igenkännade och kanske le en smula. Möjligen bli lite nostalgisk.

När jag öppnade dagens tolvåriga MINNE, så steg tårar upp i ögonen. Ett väldigt berörande minne. 

Min brevvän Britt hade alltså gått bort. Fem kommentarer fanns, ang. de tankar som jag delat med mej av. Vackra och kloka kommentarer. 

Två av dem som kommenterade är också borta. 

Inger hade redan haft besök av cancern, då för tolv år sedan. Men vid denna tid ansågs hon som cancerfri och hade börjat jobba igen. Vi hade varit kollegor, under ganska många år. Dessutom var vi årsbarn. Hon bytte skola, och var nog den som inspirerade många av oss att testa en ny arbetsplats. 

Cancern kom tillbaka. I slutet av november 2012 gick hon bort.  Ett och ett halvt är efter kommentaren ovan.

Inga, henne träffade jag via bloggen. Hon bodde en bit utanför Värnamo och var också lärare på mellanstadiet. Ett år äldre än jag. Vi träffades ofta, jag inspirerades av hennes kreativitet och hennes nyfikenhet på nya saker. Geocaching, det var hon som fick mej/oss att börja med den hobbyn.

Det är nog ungefär tolv år sedan, knappast det, som hon fick veta att hon hade en latent blodcancersjukdom i kroppen. Hon gick på koll varje år, och den höll sig om schack.  

Vid juletid 2015 hade hon ett geocachingevent, ett mellandagsevent. Det hade hon haft varje år, mellan jul och nyår sedan hon började med geocaching. Hon hade fått så ont i ryggen. Det tog dock ett tag innan hon sökte upp läkare, och då visade det sig att myelomet tagit fart och börjat ta över hennes kropp. Hon fick flera olika behandlingar, även stamcellsbyten, men sjukdomen tog över allt mer.  I september 2017 lämnade hon det jordiska. 

Minnen och känslor översköljde mej då jag fann detta MINNE.

Livet är allt en konstig tilldragelse. Så olika det ter sig. Och inte är det ett dugg rättvist. Men att man ska ta vara på sina dagar, under det att man har ett liv, det  fick jag en påminnelse om.