Tranorna har landat

 

Som vi väntat och längtat. Längtat efter den mest anskrämliga av fågelsång. Och att få se den stora, ståtliga fågeln!

Talgoxarnas ti-ti har piggat upp oss under den ovälkomna snöperioden i mars. Domherrens gnisslande, likaså. Idag var det massor av bofinkar vid fågelbordet. De hade fullt upp att äta upp sej efter sin resa från snöfria områden. Inget kvittrande "Snälla mamma kan jag få gå på bio ikväll" där inte. Men det kommer....

Tranan, den enda, hörde jag på långt håll. Blev riktigt glad av olåten.  Den, kan inte avgöra om det var hona eller hane, gissar på hane, var törstig och stod och drack av smältvattnet på åkern. Sen promenerade den iväg, utan att bry sig om flocken av kajor, över byvägen och upp på nästa stubbåker.

Blev riktigt orolig för tranan. Den verkade trött och vilsen. "Skrek" för full hals, och verkade för trött för att ta till vingarna. Övergiven? Änkling? Tranor har den egenskapen att de lever i par hela livet. Om en av de två i paret skulle duka under på färden norrut, till den tidigare häckningsplatsen, så är klart att man blir alldeles förtvivlad.

Efter en stund bredde tranan ut sina vingar och flög iväg mellan träden, samma väg som jag tänkt mej på dagens promenad. Det var ingen tyst färd, det ihållande skriandet hördes långt efter det att tranan försvunnit bakom trädtopparna.

För egen del, så hade jag tänkt mig en ny runda skogsväg som grannen berättat om. Men antingen hade hon inte riktigt koll, eller så gick jag in på fel väg... eller ... nej.... inte ville hon lura in mig i snåriga skogen? För det var där jag hamnade, vid vägs ände och efter  ha tagit mig över ett dike. Ingen större fara, jag visste exakt var jag befann mig, och kom genom lite snirklande mellan granar och buskar och genom  områden av snö som finns kvar, fram till den väg jag tänkt mig komma fram till.

Och se, där på det stora fältet, där gick TVÅ tranor och pickade korn som blivit kvar sedan höstens skörd. 

Hoppas och tror att den stora tranan var den skriande tranan. Och att han nu träffat på sin fru... 

Klagosången hade tystnat och nu verkade paret tillfreds med att åter vandra på kända marker. Tillsammans.

Välkommen årets första tranor! Vet att det kommer flera. Vi har gissningsvis 4-5 par som häckar i byn. Vet också att det är en del av byborna, som kommer att bli rätt trötta på den morgontidiga oharmoniska "sången",  under de kommande månaderna....

Tänkte att jag skulle gå till "Karlas lilla hage" och se om någon första blåsippa hade stuckit upp sin blåa knopp. Nu var det ju bara en vecka sedan som snön låg halvmetertjock, så chansen var inte stor. Kände mig som lilla sex-sjuåriga Anna-Lena, som gick och petade bland blåsippsbladen vid det bottenlösa kärret ( som fortfarande var fruset) för att kunna hitta en liten ,liten blå luden knopp. Fanns ingen då...fanns inget här heller...  men det fanns gott om blåsippsblad. Får återvända om en vecka....

Gick genom hagar och våtmarker på min väg hemåt. Det fanns en del, ännu frusna tuvor, att sätta fötterna på. Hade stavarna med, och då kan man ta sig fram på de flesta ställen.  Man får passa på, för när marken blir mjuk och när sedan den låga vegetationen sätter löv... och jag dessutom kanske är barbent... då gör man bäst i att välja andra vägar.

Och om jag förväntat mig att träffa på årets första tranor på promenaden, ja, då hade jag förstås tagit med en lite bättre kamera än den ( i och för sig alldeles utmärkta) som finns i mobiltelefonen.