Gamla godingar

- Det är nog viktigare att ha arbetskamrater som man trivs med och tycker om, än hade ha ett fullständigt lyckligt äktenskap, sa en av mina gamla goda kollegor en gång.

-Det är ju på arbetet man är den största delen av tiden och dem man måste umgås tätast med, fortsatte hon. Hemma kan ju gubben och jag gå in i olika rum.

Det är säkert nämare femton år sedan som denna mindre brandfackla slängdes ut i skolans rökrum. En ständigt igenpyrd skrubb, som låg i direkt anslutning till lärarrum och kapprum. Det var andra tider det....

Jag har många gånger funderat på det min vän och kollega sa. Jag kan inte annat än hålla med. Arbetskamraterna är superviktiga för att man ska må väl och trivas på sitt jobb.

Igår var fem av mina forna vänner från Dalstorpsskolan på besök. Vi brukar träffas två gånger om året, och vid denna sommarträff tyckte jag att det var min tur att stå för fägnaden. Sex av oss åtta kollegor hade möjlighet att komma och hade trevligt ihop under en härlig eftermiddag med både allvar och skratt ... mest av det sistnämnda.

När alla hade åkt hem, så tog jag en promenad. Hårddisken under det grånade hårsvallet började jobba, precis som den alltid gör när man rör på sig, och jag kom att tänka på speciella stunder med mina atrbetskamrater. Även om jag tog bilder, som jag ska skicka till våra båda absent friends, så försäkrade sig alla om att jag inte skulle lägga ut dem på blogg eller på FB. Så i stället får mina vänner representeras av var sin blomma.

Pionen har alltid varit vacker och är så fortfarande, sina sextio år till trots. Hon har alltid synts framför alla andra och hon har alltid haft kloka och tänkvärda saker att framföra. Pionen kom till skolan när jag skulle vara mammaledig med lilla dottern. När jag började jobba igen, efter mindre än ett år, så jobbade jag två dagar i veckan. Vi delade på den ganska stora klassen, jag och pionen. Vid varje överlämningstillfälle ringde och pratade om skolarbete och elever. För mej känns det dom om det var det optimala sättet att jobba, två personer som verkligen hade koll på varje elev och som tillsammans kunde arbeta för varje elevs bästa. Vi delade ju också basämnena, vilken man sällan gör idag. På det sättet hade man insyn i allt....

Min optimala arbetssituation i min tankevärld, är att man är tre pedagoger på två klasser. Möjlighet till "specialundervisning", enskilt eller i grupp under längre eller kortare tid skulle ges, liksom stora möjligheter till laborativt/praktiskt arbete. .....Just nu är vi så långt ifrån detta arbetsförhållande som vi kan bli.

Rosen mötte mej i dörren, den första dagen som jag besökte Dalstorpsskolan

- Är du rektor här? undrade jag.

- Nej, jag är kanslist, blev svaret.

Tjugofyra år gammal visste jag inte vad en kanslist var, men det fick jag möjlighet att förstå under de tjugofem år som vi jobbade tillsammans. I julas var det avtackning av Rosen. Hon hade valt att gå i pension. Jag tog chansen och höll ett "tal" till henne och kunde då de räkna upp tjugotalet olika yrken som ingick i den övergripande benämningen kanslist. -Lärare, rektor, sjuksköterska, kurator, bagare ...... Jag anser att Rosen skulle fått mycket fler rosor under sin verksamma tid.... Hon var guld värd!

Jättedaggkåpan är liten till växten, men har kontakter åt alla håll och på alla kontinenter. Dessutom gör hon som daggkåpan gör med daggdropparna, tar till vara alla kontakter och kunskaper. En dag stod det en riksdagsman i skolan, den hade hon ordnat dit.... En annan gång kom någon och berättade om apartheiden i Sydafrika.... Jag vet att jag ställde frågan: - Tror du att det någonsin blir något slut på den orättvisa behandlingen. Det trodde han, och visst blev det så.

När jag kom till skolan så hade vi var sin fyra, jag och daggkåpan. Vi bestämde att vi skulle åka till Öland med de båda klasserna på skolresa. Så vi såg till att föräldrar engagerade sig för att åka med och för att betala in den summa pengar som behövdes. Vi övernattade i ett vandarhem vid "Långe Erik". Fullt med myggor var det överallt. Men kul hade vi, och kul hade barnen.... trots att de bara gick i fyran.

Pensén klarar de mesta och står där lika vacker, trots att vintern varit hård. Vi hade en gång fem-sexa tillsammans, och tillsammans med dem gjorde vi väldens bästa skolresa. Det var precis vid terminsstart på hösten och vädret var fantastiskt, när vi tillsammans med eleverna bestämde oss för att göra en cykelresa till Lagmanhagasjön. Pensén och jag var ute och rekade och gjorde olika stationer som handlade om växter. Vi tog reda på mer om de fornlämningar som finns vid sjön och vi bestämde tid för brännbollsmatch med eleverna i L-pskolan. Två nätters tältande, mycket bad, massor av sol, föräldrar som kom med mat, cykeltipspromenad ... ja, det är den klart bästa resa jag gjort, och då har jag varit i Stockholm och Göteborg, på Gotland och på Öland.

Den ståtliga, lugnande salvian var slöjdlärare. Alltid lugn och graceful. Under åttitalets senare del, kanske en bit in på 90-talet, förekom något som kallades oä-slöjd. Det var riktat till treor och fyror ( iallafall fick fyrorna vara med någon gång när jag hade en sådan klass). Teori och praktik tillsammans. En extra resurs från slöjden, det var verklighen kvalitét på den undervisningen. Jag vet att man jobbade under epitetet att hand och hjärna hade ett nära samspel, och det man gjorde med handen var lättare för hjärnan att förstå. Vart tog den tanken/ vart tog den resursen vägen. Åts den upp av Lpo 94, tros? Varför låter man inte det som verkligen är av godo, få vara kvar i skolans värld?

Två av kollegorna var inte med denna gång. En av dem har flyttat till Halmstad i och med pensioneringen. Gjorde en kort visit hos henne i det alldeles nya huset, på väg hem i midsomras. Så igår bestämde vi, att nästa år så åker vi till henne på vår sommarträff.

Vår vallmo var under många år tillsynslärare. Det försvann också och ersattes... ja, av ingenting. Tillsynslärarjobbet var också bra, man hade stort inflytande- var någonstans i hierarkin mellan skolledning och lärarperonal- och man visste vad man pratade om, eftersom man fortfarande jobbade i verksamheten.

Det märks att jag börjar bli gammal, när man ser fler fördelar med det gamla, än vad man ser med dagens skolorganisation. Genom tillsynsläraren kunde alla få inflytande, hon var väldigt duktig på att se allas framstående sidor. Idag tycker jag, som jag framfört så många gånger tidigare, att vi "fotfolk" har alldeles för lite påverkansmöjlighet. Detta trots att det är vi som sitter inne med kunskaper och erfarenheter. Det gör inte skolledarna, eftersom de har lämnat det verkliga skolvardagen bakom sig.

Den andra absent vännen ska också få bli en ros. Hon har under många år varit en god vän, funnits där när livet gjort ont och talat om för mig när jag varit för odräglig. Förhoppningsvis har hon tid att gå den härliga promenade runt Dalstorpssjön tillsammans med mej, någon gång nästa vecka.

Ja, detta blev bara en massa nostalgi. Men 25 år i Dalstorp satte allt sina spår. Och gav vänner för livet.
Gamla goda vänner......Härligt att ha!

God blev också maten som matoraklet, grannen min, gav recept till. Hoppas att det är OK att publicera det här, Gerd. Vore synd om inte denna goda maträtt kunde få tillredas av alla som så vill:

Till ca 15 biffar:
1. Rör ner 3 ägg i ett kg blandfärs. Salta och peppra ordentligt!
2. Lägg en stor skiva rökt skinka ( eller två stycken mindre som ligger omlott) på en skärbräda. Froma en biff av köttfärs, lägg mitt på skinskivan.
3. Gör ett hål i mitten av biffen och tryck ner en ordentlig klick örtkryddad Phiadelphiaost. Lägg lite köttfärs över osten, gör ett knyte kring biffen med skinksivan. Lägg i eldfast form.
4. Grädda i ca 175 grader 30 min. Ta ut formen.
5. Blanda grädde ( till två formar m sammanlagt 16 biffar tog jag 9 dl vispgrädde) och chilisås ( jag tog ca 1 dl) och ev. lite majsenamjöl och häll över biffarna. Täck med riven ost. Gratinera i 225 rade ca 10 min.
6. Servera med potatis, ris - eller potatismos. Och en sallad förstås.
Gott och rikligt!