Bantning i betraktande

För den lilla flickan var det alldeles naturligt att vara tjock.
Hon hade varit sådan så länge hon kunde minnas.
- En sån tjock och grann och välmående tös, hade varit en kommentar hon hört. Den hade fällts av en  äldre herre.
- I er familj är ju alla tjocka, t.o.m hunden, hade någon annan sagt.

Att bli kallas "Tjockis", ja, det gjorde förstås lite ont, men det var ju så det var.
Det hände ju lite då och då under de tidiga skolåren.
När hon var bland de äldsta på skolan, så hade hennes storlek och hennes skolprestationer gett henne status och styrka.

Det var först när hon började högstadiet och fick höra det föraktfulla ordet "Tjocken" som hon förstod att det inte var ok att var tjock.
Men vad kunde man göra åt det?
Hemma serverades mycket mat, kaloririk mat och dessutom var ju mat gott.

Under nian så promenade hon ofta de två gånger tre kilometrarna ner till samhället för att "hänga" med de andra tonåringarna.
En dag sade någon -Oj, vad smal du blivit.
Det var så man gjorde för att inte vara så tjock längre, man rörde på sig, man åt mindre .... man började smygröka (?).

Tiden gick och tjockheten gick upp och ner.
Det var dock inte förrän ett tag efter det hon träffat sin livskamrat, som hon på allvar började tänka på det här med att banta. Inte för att han direkt påverkade, hon dög ju som hon var... men hon blev ju ännu "snyggare" genom att bli lite fastare i hullet.
Det var inte så svårt att gå ner i vikt då man var ung.
Det var bara att äta lite mindre, och då framförallt att undvika godis, och att försöka röra på sig regelbundet.

Så kom barnen.
Det var lite svårt  att komma tillbaka till ungflickskroppen efter två graviditeter.
Men det fanns ju massor av bantningsmedel.
Det annonserades flitigt i alla slags tidningar.
Hon testade medel som skulle intas med vatten före maten.
Hon gillade inte det. Det smakade äckligt.
Bättre var blandningen av olika fibrer som man skulle ta efter avslutad måltid.
De fungerade verkligen.
När man sköljt ner matskeden med fibrer med ett glas vatten, så kände man sig mätt och belåten länge.
Försäljningen av medlet fick ett abrupt slut.
Det visade sig att det som hon använt som ett fungerande bantningsmedel, det var mat för grisar.

"Mat för piggham, långa och slanka grisar" ja, det var en replik som var med i ett egethändigt skrivet nummer som hon framförde i den lokalrevy som hon var del av under ett antal år.

Något år senare kom hon i kontakt med en kvinna som sålde ett pulver som man blandade ut med filmjölk eller yoghurt och som kunde ersätta ett eller flera mål mat per dag.
Hon började använda det som lunchmat på arbetsplatsen.
Kollegorna undrade vad det var, hon berättade och snart åt hälften av alla på arbetsplatsen pulver till lunch.
Bantningsmedlet fungerade.
Ett tag så var hon återförsäljare för märket, som byggde på att man tjänade pengar på alla försäljningar som gjordes av dem som man själv värvat som säljare.
Nu var hon inte alls intresserad av detta sätt att tjäna pengar, hon bara förmedlade varorna till inköpspris.
En dag kom en man hem till henne och ville att hon skulle ha försäljningsträffar och att hon skulle värva egna säljare. Hon värvade en.
Sedan lade hon ner hela verksamheten, även inköpen av pulvret, hon gillade inte detta försäljningssätt.
Eller kanske var det så att godis och kakor lockade så mycket att effekten av pulverlunchen blev mindre och mindre.

En period var Viktväktarna makthavare på arbetsplatsen. 

Med avundsjuka såg hon hur kollegor och även andra bekanta, med hjälp av rätt sorts mat, förvandlades till oigenkännliga slankheter.

Hon hade varken orken eller viljan att vara med i klubben.

Kanske för att hon inte ville väga sig offentligt.

I stället försökte hon med olika tabletter....höll på några veckor....insåg att de inte funkade.... ställde in dem längst in i skåpet och åt lite mer ... och blev ännu lite tjockare.

Fast rörde på sig, det gjorde hon. 

Flera gånger hade hon läst att det kunde vara bättre att vara överviktig och ha bra kondition än att vara smal och ha dålig kondition. De orden kändes tillfredsställande.

Det fanns tider då livet gjorde mer eller mindre ont.
Då hon mådde så dåligt att hon tappade aptiten.
Följden av detta blev automatikbantning.
Hellre må bra och vilja äta än att må dåligt och bli "smal", det insåg hon snart.

Gång efter annan försökte hon låta bli kakor och godis... eller att låta bli att ta mer än en portion av den mat som serverades.
Det funkade några dagar.
Konstigt att mat, godis, fikabröd och gott vin skulle smaka bättre och bättre ju äldre man blev.
Smaksinnet skulle ju försämras, det hade hon också läst om.
Detta stämde inte alls....
Att hon slutade röka kanske påverkade smaklökarna, så att allt smakade bättre....

-Nu är jag så gammal, så jag struntar i allt. Jag unnar mig livets goda. De finns inte så många glädjeämnen kvar.
Så tänkte hon ofta, under det att storlek 44 fick bytas ut mot storlek 46.
Hon fortsatte dock att kolla annonser om bantningsmedel.
Och att beställa.
Tills slut så hittade hon ett piller som hon tyckte funkade.
Det funkade på det sättet, att trots att hon åt både godis och kakor flera gånger i veckan, så blev hon iallafall  inte tjockare. Dessutom tyckte hon att hon mådde väldigt bra av de två tabletterna dagligen,Hon var nöjd med det.
Hon undrade bara varför det inte kom fler tabletter på posten, vilket hade utlovats.
Hon hade ju tänkt fortsätta med dessa kapslar ett bra tag.

Igår köpte hon Aftonbladet.
Där kunde man läsa om anmälda bantningsmedel, medel som inte höll vad de lovade...
Grismaten var inte med... men den var preskriberad.

Hon ögnade igenom den långa spalten och kunde inte komma ihåg vilka hon testat under de senaste åren.
Längst ner i spalten hittade hon ett varumärke som hon kände igen. "Chiliburner".
Hon ände sig lite lurad.
Igen.

Dags för  ganska så gammal tant, som inte varit nöjd med sin för stora kropp sedan tonårstiden, att fundera på  späkning ... eller att fortsätta vara tjockis.
De är låga odds på det senare.

(Bilderna tog på den tunga tantens promenad denna ganska så bistra lördag. De har fått lite glättade färger genom Photo Filter)