Julkort

Dåligt samvete blir det. Fast egentligen behöver jag inte ha det. Vet inte hur länge sedan det är som jag slutade skicka julkort. Fem år sedan kanske..
Förr var det roligt att få julkort. vi hade en särskild julkortstavla med korthållare i, på en central plats i köket. Det var ju så det var då...
Men så kom jag på... man tittar på de där korten en gång och sedan slänger man dem. Till vilken nytta är då ett julkort? Dessutom var/är det mycket som ska göras i tiden runt jul, att fixa och skriva julkort, det glömdes bort... och när man väl kom på att det skulle göras, så blev det nästan lite panik att skaffa kort och frimärken... ett litet extra påhäng.

Det var i den negativa julkortskänslan, som jag kom på att jag kunde döva lite samvete och dessutom spara lite tid och arbete genom att istället för att skriva julkort, skänka en summa pengar till dem som behöver medel till en bra tillvaro.
Läkare utan gränser har fått bidrag under tidigare julkortskickarfria år. I år gick i stället bidraget
till denna initiativrika Grimsåstjej, vars Facebookinlägg finns längst ner i inlägget.
Jag önskar att flera av er ville var med och se till att barnen på Hope for home skulle få en riktigt bra tillvaro, och är glad och stolt över mig själv som valt att göra något bra istället för att skicka snart slängda kort.  

MEN de som gillar julkort, de som outtröttligen fortsätter att skicka år efter år, dem har jag fortfarande dåligt samvete mot. Hoppas att alla förstår! Jag är inte otacksam mot era julkort, men de gläder inte speciellt mycket heller.  Tyvärr.... Mycket mer glädjande skulle det vara att få veta att jag inspirerat någon att skippa julkorten, och i stället skicka en gåva till något bra ändamål. 

Nu behöver ju inte det ena utesluta det andra.  Jag skulle förstås både kunna ge en gåva till dem som har andra behov än att få ett julkort, och skicka ett kort till dem som uppskattar den skriftliga julhälsningen.
Tyvärr så har bekvämligheten samt möjligheten till att önska God Jul via sociala medier, gjort att det sannolikt inte kommer att bli några mer julkort skickade från mig/oss. Och faktum är, jag skulle bli otroligt nöjd i det dåliga samvetet, om jag heller inte fick några.... trots att jag vet att de som skickar gör det med glädje och av ren godhet.

Här kommer Facebook-klippet från Jennifer. Passa gärna på att swisha en lite summa. GOD JUL!

Såhär i juletid skulle jag vilja slå ett slag för de människor som är lite mindre lyckligt lottade och göra en insamling. I snart tre veckor har jag varit på Home for Hope här i Ghana och namnet gör denna plats mer än rättvist. Aldrig har jag mött barn och ungdomar som har så lite men ändå är lyckliga för det lilla, och aldrig har jag heller mött människor som haft så stora drömmar om vad de vill bli.

När jag först kom hit var allt lite av en kulturkrock, fattigdomen som präglar hela barnhemmet (och landet generellt sett) var något jag läst om på papper men att se det i verkligheten var lite av en käftsmäll. Att försöka förstå att mycket av sakerna som för mig var en självklarhet som barn aldrig någonsin kommer kunna vara en självklarhet här. Ta bara detta med leksaker till exempel, barnen här har en boll. Det är allt, inga gungor, rutschkanor eller klätterställningar. Och om bollen är borta är det en plastflaska som gäller när de vill spela fotboll. Det finns inte heller resurser nog för att barnen att kunna få tillgång till papper och pennor utanför lektionerna, utan om de vill rita sker det för det mesta i sanden. Inget som är bestående då de alltid sköljs bort av regnet. De kan alltså aldrig visa upp vad de gjort som barn senare i livet, för de har inget sätt att visa det.

Det finns inte heller något riktigt skydd för barnen i form av grindar. I och med att barnhemmet är belägen precis bredvid en väg är det hur lätt som helst för vem som helst att valsa in i barnens korridor om nätterna där de inte ens kan låsa sina dörrar. Senast i förrgår åkte en okänd bil in på området när det mörknat (det visade sig senare vara en taxibil som ville använda brunnen för att tvätta bilen) men det är inte en självklarhet att det alltid är personer som är vänligt sinnade som besöker barnhemmet.

Jag vill låta barnen ha möjlighet att vara barn och inte behöva oroa sig att de bara har plastflaskor att leka med om bollen de har nu försvinner. Jag vill att de ska kunna spara teckningar de är stolta över och förhoppningsvis kunna visa sina egna barn en vacker dag. Jag vill att de ska kunna sova tryggt om nätterna utan att risken finns att okända människor kan valsa rakt in på området.

Om ni skulle vilja hjälpa mig med att ge barnen leksaker och bygga en grind får ni mer än gärna swisha en slant som går oavkortat till de 36 fantastiska barn jag fått priviligeret att lära känna; 0761854646

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något” ❤️