Jul

 

Toarpskrona, tror att det är en ganska lokal variant av ljushållare. 

Dagens inlägg på fina wiolettans blogg, fick mig att fundera. Över två  saker.

Hur många funderar i dessa dagar över varför vi firar jul?

Barndomens jular, hur var dom?

Den första frågan är nog ganska enkelt besvarad. Anledningen till julfirandet, det blir lätt bortglömt i alla bestyr med mat, klappar och tomteprydnader. Tur att Boney M påminner om vad som hände, i sin Mary´s boychild. 

Eller lyssnar vi bara, utan att tänka på innebörden.

Ja, jag vet, det finns en hel del som inte tror på det som hände.... MEN hur jag än tänker och tror, så måste det varit något speciellt som hände den gången.... Vad det sedan betyder i vår tid, jag det har jag svårt att riktigt förstå.... Jag avundas alla som har en trygg och fast kristen tro.

Tomten längst fram till höger, den fick jag av min morfar i julklapp på tidigt sextiotal.

Barndomens jular, därhemma på bondgården, den var fylld av förväntan.  Precis som det är för många barn även i denna tid. Sen vet jag att det finns barn som har det riktigt dåligt i juletid. Som tur är, så har jag ingen referens till ett sådant liv....så dem glömmer jag lätt bort, och tänker att julen är en förväntanstid för alla barn, precis som det var för mig, för våra barn och är för våra barnbarn. Och även var för min mamma under hennes barndom..

Tomten användes till att skrämmas med. Han såg allt.  Han ser allt ännu, och det är det väldigt bra att påminna lite stökiga barn om. De blir snabbt  betydligt beskedligare.

Ett minne som bitit sig fast från barndomen, det är minnet  då min mor och far ska sätta upp julgransbelysningen. Jag förstår inte varför min mamma var tvungen att trassla in den så förskräckligt, då hon plockade ner den i  ett iskallt "fina-rum" långt efter jul. ( Fina -rummet användes bara till jul- och då det kom gäster. ) Varje jul var det ett väldigt hallå, då julgranen skulle kläs på julaftonens förmiddag. Pappa svor så det osade( vilket han ofta gjorde) för att inte ljusslingan  låg snyggt i kartongen, och mamma grät, för att pappa skällde.  ( Där har ni förresten min barndom i ett nötskal, pappas vresiga ilska och mammas gråt... Det  fanns ingen form av våld dem emellan dock... så det kunde varit betydligt värre.  Däremot fick jag en tjolablängare ibland.... det var väl så barn skulle uppfostras...)

På en bondgård fanns det gott om mat. Fett och salt skinkspad, där  sedan rimmat kött från gris och ungnöt och hemmastoppad korv kokades. Naturligtvis doppades det i grytan. 

Mormor och morfar  bodde på ovanvåningen i det lilla   huset. De skötte normalt sin egen kosthållning, men på julafton kom de ner till vår familj. På nyårsaftonen bjöd sedan mormor upp till andravåning, och då vankades det lutfisk.

Lutfisk åts även på julaftonskvällen, tillsammans med Janssons frestelse, sillsallad, inlagd sill, omelett, prinskorv och köttbullar... och rödkål... Dessutom bjöds det på risgrynsgröt. En skål sattes ut till tomten, och jag kunde inte förstå hur han kunde sätta i sig en stor tallrik gröt på varje ställe som han besökte.

Knäck kokades på julaftonseftermiddagen, före det att alla bänkade sig framför den svartvita tvn för att se på Kalle Anka. 

Ja, jistanes vad mat det var.... och visst finns julaftonsfrosseriet kvar ännu, men det är mindre mängd av av varje rätt.

På kvällen, efter all julmat, så kom tomten.  Grannen var tomte i många år, och när min åtta år yngre bror var liten, så var det mamma som klädde ut sig. Hon sa väl att hon skulle till ladugården för att se till något djur. 

Julklappen som jag kommer ihåg allra mest, den måste jag fått då jag var i tolvårsåldern. En alldeles nymodern kassettbandspelare  var det. Så överlycklig jag blev! Bandspelaren  hade jag glädje av i många år. 

Julotta, det var en självklarhet. Under de år som jag sjöng i barnkör eller senare kyrkokör, så  förmodades man att vara på plats vid fyra -halv fem för att sjunga upp sig. Pappa fick skjutsa mig i den grå Volvon innan han själv  gick till ladugården och mjölkade. Han var aldrig i kyrkan, men han hjälpte resten av hushållet att ta sig de dryga tre kilometrarna dit... och hämtade oss sedan utanför kyrkan i gryningsljuset. 

Nej, nu får jag inte försjunka mer i barndomsminnen. I alla fall inte utformade i härstädes skrivna ord.

Jo, jag saknar granen. Denna furukvast har blivit ersättning för granen under minst fem års jular....

Önskar er, mina bloggvänner, EN FIN OCH FRISK JUL!