Igår

 Igår åkte jag till "stan". Borås, alltså. Fem mil bort. 

Eller rättare sagt till stadens utkant, till Källbäcksryd, som ligger i nära anslutning till den lite mera fashionabla stadsdelen Brämhult.   Källsbäcksryd skulle också kunna sägas ligga i nära anslutning till stadsdelen Hässleholmen. Där är det allt annat än fashionabelt....

Hade fått tips om den här butiken. http://fotriktigt.se/  Fotriktigt. Tänkte att där kunde finnas något som kunde vara bra för hälen, så att jag skulle kunna gå som "folk" igen. 

Snacka om bra service. Jag fick gå på "löpband" och blev filmad, så att de sakkunniga expediterna kunde plocka fram rätt skor till mig. Det gjorde de. Hittade en riktigt skön sko, som verkligen gav hela foten stöd, en sko från Haglöfs. Dubbelt så dyr som de normala "märkesskor" som jag brukar  köpa. Men om det är något man inte ska pruta på, så är det skor. Att ha välmående fötter det är ju  A och O, för ett aktivt (pensionärs)liv.

Ville gärna ha en bra inläggssula, som jag kan ha i vanliga skor. Man kollade på foten och såg vilken typ av sula jag var betjänt av, och sen fick jag prova flera olika varianter. Tjocka, tunna, mittemellan. Den tunna sula som jag valde har jag haft under dagens arbete. VILKEN SKILLNAD! Jag har inte haft ont på hela dagen. Bytte till Haglöfs-skorna och gick ut på 2-3 km promenad, innan mörkret föll.  Vilken känsla att kunna promenera i god fart, utan smärta! 

En sådan grej, att det finns så bra butiker som kan hjälpa dåliga fötter. Har skickat efter ett "fotkit" för hälsporre ifrån Skobutiken, men blev jättebesviken, då det gjorde ännu ondare med alldeles för hårda inlägg  i skorna. Köpte från en annonsör på nätet, strumpor som påstås ha koppartråd i sig, en slags stödstrumpa för fot... de funkar också bra  att ha i innetofflorna ...

 Vägg i vägg med Fotriktigt låg Nordic Wellness  gym.  Blev förvånad att det var öppet i dessa tider. Och nästan full i skratt blev jag, då jag såg två personer, en kvinna i yngre medelåldern och en man i medelåldern GÅ på var sitt löpband, innanför de stora fönstren. Kvinnan gick och kollade i sin mobil! MEN, tänkte jag.... vore det inte sundare att ta den promenaden utomhus? Fast en gammal tant, som dessutom är utomhusnörd, fattar väl inte.....

När jag var i trakterna av Brämhult, såg tog jag mig en extra runda, en liten sväng för att återuppliva tidiga barndomsminnen. 

Min mormor bodde i detta huset när hon var ung. Delar av huset måste vara jättegammalt, då min mormor var född 1880. Mormor gifte sig vid mogen ålder och flyttade med morfar till Finnekumla, Rångedala,  ( ja bröderna Rongedal lär härstamma där ifrån), medan hennes båda ogifta systrar bodde kvar i Främgärde. Den ena systern Jenny, har jag inget minne av, men jag kommer ihåg besöken hos moster Gerda. Tror att jag bara var sex år då hon gick bort, men ändå har jag tydliga minnen från både moster Gerda och huset, både utvändigt och invändigt, Dessutom fanns det en granntjej, Ann-Marie, som jag brukade få leka med då jag, tillsammans med mamma och mormor, besökte Gerda.

När moster Gerda dog, såldes gården. Antagligen så såldes den till ett underpris, för jag vet hur arg och irriterad min mamma var på den man som köpte gården och som sedan sålde de tillhörande åkermarkerna, en bit från huset, för miljonbelopp. ( Jättesummor på i början på 60-talet)  Minns också hennes kommentar då mannen plötsligt avled i hjärtinfarkt. Den var inte speciellt trevlig... Men hon var sådan min mamma.... 

Huset är ialla fall jättefint, och läget extremt bra. En halvmil ca, till Borås Centrum, men ändå mitt på landet. 

Ellos startade sin verksamhet i en lokal bara några hundra meter från moster Gerdas hus. Har minnen om att jag var med min mamma, då hon gick till det barackliknande huset och  handlade direkt på det lager, som var starten postorderverksamheten i Borås. 

Körde fram till kyrkan i Brämhult. På den kyrkogården var vi ofta, eftersom mormor ville sköta om sina systrars grav. Jag tror också att föräldrarna låg begravda i samma vilorum alldeles utanför sakristian. 

Mormor blev gammal, nästan 92, och dog alldeles innan min artonårsdag. Pappa var den som fick ta oss alla till Brämhults kyrkogård med jämna mellanrum. Mamma hade inget körkort ännu.  Det tog hon, efter många övningskörningar och uppkörningar, efter att hon fyllt femtio. Det var tufft av henne, men hon var en rätt tuff  kvinna. 

Hur mostrarnas grav blev skötta efter mormors bortgång, det kommer jag inte ihåg, men jag minns så väl när jag och mamma skulle besöka den gamla graven, inte alltför många år efter mormors bortgång. . Snacka om att vi blev långa i ansiktet, för där den välbekanta graven brukade vara, där fanns en annan grav, en nyanlagd grav. Mormors systrars grav var nerlagd.... och mamma hade inte fått veta något om det.... Väldigt konstigt!

Tog en liten promenad runt kyrkan, Det fanns en vacker minneslund  i backen, bakom kyrkan. 

Påminde mig också om kusinens bröllop som gick av stapeln i Brämhults kyrka. Det var nog bara jag och farmor som var inbjudna, från vår släkt. Kommer inte ihåg så mycket, trots att jag var 15-16 år gammal. Minns att brudparet stod på "brudstenen" utanför kyrkan och att jag hade uppsatt hår med korkskruvar vid öronen och en helplisserad, blommig klänning. 

Det är spännande att återvända till platser som man  känner sedan förr. Det händer så mycket i hjärnan då.....

Torsdagar är jobbdag. Jag känner mig glad och nöjd efter min dag i skolan. Det är luciatider och det är julsångstider. Härligt med så välsjungande och så sångpositiva elever som vi har i vår skola. 

Jultiden, det är sångernas tid. Liksom våren. Däremellan får vi jobba  med att spela instrument, att prata om genrer och instrument och om eget och andras musicerande. 
På måndag är det filminspelning  av luciaframträdandet i kyrkan.  Hoppas att jag får ta del av det färdigklippta resultatet, från det stora företagets egen fotograf.