Värt att fira!

 

I fredags fyllde min ende bror, mitt enda syskon, sextio år. Värt att  uppmärksammas, förstås!

När han föddes , så gick jag i andra klass i skolan, och skulle snart fylla åtta år. 

Jag kommer så väl ihåg den sommardag, då mamma Lilly, med allvarlig röst förkunnade att jag skulle få ett syskon.

- Hur vet du det? frågade jag.  - Det har Gud sagt till mej, blev svaret. 

Nu tror jag inte att min bror är Jesu lillebror, därtill är han alldeles för lik sin far till utseendet.

Jag hade ju varit ensambarn i alla år. Det fanns inga jämnåriga grannbarn, så jag hade levt till stor del i min fantasivärld.  Där hade jag en låtsaskompis som hette Gunilla.

Naturligtvis skulle den baby som skulle komma till Backgården vara en tjej, och naturligtvis skulle hon heta Gunilla.

När jag var barn, så sov jag i samma rum som mina föräldrar. Där fanns också TVn. Radion stod i köket. Det var de två rum som användes. Det stora finrummet, det värmdes bara upp då det kom främmande. På andra våningen i det lilla huset bodde mormor och morfar. 

Delar av huset användes inte alls, det var oisolerade ytor. Det fanns inre vind och yttre vind och ett gammalt vedförråd, som som så småningom byggdes upp till ett rum till mig. 

Kommer ännu ihåg hur jag vaknade "mitt i natten" av att min mamma hade ont. Mormor hade kommit ner och pratade med mamma och pappa.

- Hjälp mig att knyta skorna, sa mamma, och höll fram sin nubucksprydda fot till pappa.

Så for mor och far iväg i den grå Volvon. Mamma blev avlämnad på BB. pappa kom hem och tog i tu med den försenade morgonmjölkningen. Jag kunde inte sova, jag väntade så på att höra att Gunilla hade kommit.

Telefonen ringde medan det ännu var söndagsmorgon.  Pappa hade kommit in från ladugården och svarade. Han hade fått en son. Han blev glad, riktigt , riktigt glad. Jag blev besviken.

Numera är jag väldigt glad över att ha min bror. Inte för att vi umgås jättemycket, men han och hans fru finns där alltid om man behöver dem. Riktigt glad är jag över att ha kvar mitt barndomshem. Delar av det ursprungliga huset finns kvar. När Roger och Annki bestämde sig för att lämna stan och flytta till landet, så byggdes det om och ut. Idag är det ett riktigt trivsamt hus.  Och nog är det en förmån för mig att kunna återvända "hem".

Det där med att fira har väl aldrig varit någon stor sak, vare sig hos Roger eller mej. Så det var helt ok med ett enkelt uppvaktande, som fick ske utomhus, eftersom vi haft hand om två småförkylda killar under några dagar. 

Presenten, det var biljetter till Sven-Ingvars konsert i Jönköpings konserthus, i mitten av november. 

Vi har förstås också biljetter till konserten, så då passar vi på att ses en stund innan och äta något gott tillsammans. 

Ser fram emot det!

Nog är det värt att fira, att man kan gå på konserter, teater och sportevenemang igen!

Jag var fylld av förväntan då jag tillsammans med Johanna och hennes granne Maria, gick in genom dörrarna till Gummifabrikens stora sal, för att lyssna på musikalmusik i nästan två timmar.

Vi har sett flera uppsättningar av "Från Broadway till Duvemåla" under årens lopp. Rena julaftonen för den som lite av musikalnörd.  Och inte blev man besviken av  post-pandemi-uppsättningen heller! 

Jag njuter verkligen av att höra välkända- och några okända- musikalmelodier framförda av duktiga sångare och musiker.

Uppskattar också när musikerna får vara med på scenen. Anser att de oftast får för lite kredit för sitt jobb, att det är sångarna som hyllas. Nog är det så att goda sångare har en stor medfödd talang, och inte har behövt lägga ner lika mycket tid och kraft på att utveckla sina röster, som musikerna har behövt lägga ner för att bli riktigt duktiga på sina respektive instrument. Och vad vore en musikalkonsert utan ett bra komp? Ganska ointressant.

Jättebra, att musikerna fick vara framträdande och att de också fick ta del av applåderna. 

Anledningar att känna "firarglädje", det kan behövas nu när höstmörkret tagit greppet, och de härligt ljusa och ljumma sommardagarna och kvällarna är ett minne blott....