Besatt

 

Som jag skrev på Instagram/Facebookkontona: "Inser att jag är besatt av sippor".

Det är tredje gången den här veckan som jag lägger upp sipp-bilder på sociala medier.  Kan bara inte låta bli, är helt betagen av de, i det närmaste, marktäckande  sipporna.

Idag har det varit en stor dag i vårt närområde. Gölingstoprs marknad. En vår och höst-marknad som har anor tillbaka till 1700-talet, och som under årens lopp bara varit inställd vid två tillfällen, ända tills för två år sedan. Pandemin har gjort att det blivit ytterligare fyra inställda marknadstillfällen. Idag var det dags igen.

Jag gillar vare sig marknadsutbudet eller den trängsel som hör en välbesökt marknad till. Så jag åkte till sipp-backarna i Månstad i stället. 

Ett utmärkt val. Alldeles ensam var jag i det stora området, där marken lyste i blått och vitt.

Där strosade jag alldeles ensam, tog en massa bilder med mobilkameran, satte mig på en sten mitt bland alla blommor och bara tittade, luktade och njöt.

Funderade över min besatthet vad det gäller sippor, och kom fram till att det är något som jag har med mej från barndomen.

Så snart snön var borta på våren, så ville jag gå nerför den branta backen, ner till det närmaste blåsippsstället.

-Akta dej för det bottenlösa kärret, förmanade mamma. 

Det gjorde jag....

Egentligen fattar jag inte hur mor vågade släppa iväg en fem-sexåring på egen hand till det ( tror jag) bottenlösa kärret. Men det fanns lite torrmark precis där blåsipporna växte, och där klängde jag mig fast. Hittade blåsippsblad och i det närmaste våldförde mig på de allra första ulliga knopparna. Bröt av någon outvecklad knopp och skyndande glädjefull uppför backen för att visa mitt fynd.

- Du måste vänta tills de blommar, sa mor. Det kunde jag inte!  Det blev dagliga besök i blåsippsbacken, och så småningom kunde jag komma hem med en utslagen blomma. Den fick plats i en äggkopp... och tappade snabbt sina kronblad, där inne i stugvärmen.

Blåsippor, dem är det inte mycket idé att plocka. De "fallnar" nästan direkt.

Blåsippor ska avnjutas på plats. 

Vitsipporna blommar oftast någon vecka senare än blåsipporna. Dessutom är de mycket mera vanliga, och mycket mera tacksamma att plocka en bukett utav.

Vitsipporna vid barndomshemmet, de växte i den branta backen bakom ladugården. Vid en alldeles speciell sten, där solen låg på, brukade de första vitsipporna slå ut. 

Men även dessa blev skövlade av lilla Anna-Lena, medan de var i tidig knopp.  

Jag kan fortfarande förnimma den jublande känslan av att hitta den första blåsippan som visade lite blåa kronblad eller den första rangliga vitsippan med sin gulgröna slutna knopp.

Några gulsippor har jag inte fått njuta av i år. De är inte vanliga i vårt område, men det finns några bestånd. Kanske kan bli en tur dit under de närmaste dagarna. 

Köpte plantor av tovsippa, då jag besökte en handelsträdgård i veckan. Ska bli intressant att se om det blir några blommor i år.   Annars får jag vara nöjd med de senare dagarnas sipp-frosseri.

 Förhoppningsvis blir det ytterligare ett "sipp-bad" i morgon. Då ska jag till barndomens trakter. Aktar mig nog för det bottenlösa kärret, och uppsöker de blåsippshagar som jag, mamma och mormor brukade söndagspromenera till, flera gånger varje vår.