Bortbyggt barndomsbo

Ja, i allafall på god väg. Har inte varit "hemma" i Rångedala sedan mitten av sommaren och sedan dess har mycket hänt med mitt gamla hem. Total ombyggnad är på gång, väggar har rivits, en del inne i huset och en del yttervägg. Nya takstolar är uppsatta, övervåningens låga tak ska höjas rejält. Stugans mer än hundraåriga stomme står till stor del kvar - och det känns bra - allt det som tidigare "suttit i väggarna" får nu bli bevarat i husets hjärta.

Det är väl fantastiskt att under nästan 56 år ha haft egen nyckel till sitt barndomshem. Nu kan jag kasta den, och jag har blivit lovad en ny, men jag tror inte att jag behöver den, för när huset är klart, så kommer min bror och hans fru att bosätta sig där, och då kan man ju passa på att åka dit när de är hemma.

Det är inte huset som är det viktiga för mig, nej, det bästa med att alltid kunna åka tillbaka till Backgården, det är att komma tillbaka till sin barndoms stenar och att vandra på de välbekanta vägarna och stigarna.

Efter den sedvanliga dryga halvmilspromenaden längs Viskan, så åkte jag hemåt, och hade bestämt mig för att passa på att hälsa på Svea (89) i hennes servicelägenhet i Dalstorp. Med mina prunknade azaleor, orkidéer och cyklamen i åtanke, stannade jag till vid handelsträdgården i Rångedala, för att ta med lite blomsterglädje också till Svea.

På disken låg en lotterilista "Lotteri vid Rångedala kyrkliga Missionsauktion". Oj, finns dessa auktioner kvar! Jag fick en riktig back flash och mindes hur jag, mamma och mormor åkte till missionsauktionen i skolans församlingssal. Först var det aftonbön, sedan var det kaffe och TÅRTA och sedan såldes en massa olika handarbeten och en massa olika lotterier. Vi barn satt längst fram och turades om att bära ut det som sålts, och ta med pengar till kassören, som tillsammans med utroparen satt längst fram. Min mormor brukade skänka stickade sockar och vantar, och hon och mamma diskuterade på hemvägen om det blivit rätt pris på det sålda eller ej.

Under min första tid här i Stockremma, så var jag med svärmor på handarbetsauktioner både i Grimsås och i Nittorp. Inte riktigt samma goa känsla som barndomens varma, trygga, ombonade, lätt upphetsande känsla - men ganska så trivsamt. Det är säkert femton år sedan auktionerna upphörde - om det berodde på att de gamla flitiga handarbetarna dog ut eller om det berodde på att kundkretsen blev för liten, det vet jag inte.

Men det kändes gott i hjärtat att se att barndomens missionsauktioner fortfarande lever kvar. Jag köpte fyra lotter - tänk vad kul om jag skulle vinna - och om någon gammal dam i Rångedala skulle komma ihåg Anna-Lena i Backagår´n. Lillys och Ejnara tös.....

Nä, nu blev jag för nostalgisk...

Vädret har iallafall varit underbart denna lovdag. Svea blev glad för azalean, den passade så bra på hennes köksbord. På TVn ska BlåVitt spela för guld. Jag håller på AIK, jag, nu när Elfsborg inte har guldchans längre. Blå Vitt vann förrförra året - så det är faktiskt AIKs tur att vinna! Jag tycks vara ensam i hela södra Sverige att ( i Elfsborgs, Malmös och Halmstads omöjlighet att vinna) hålla på ett Stockholmslag ..... och framförallt då AIK.