Radioreflektion

Gillar radio. Den kan man ha på vad man än sysslar med och man kan välja att slölyssna eller att lyssna aktivt.

För det mesta är lokalradion på i vårt hus, dvs Radio Sju. Deras morgonpratare är förskräckligt dåliga, förstår inte att man kan få leda morgonprogrammet år efter år, med olika slags tramserier och meningslöst snack. Ledningen borde göra något åt detta, försöka få till stånd lite utveckling, men de kanske inte lyssnar på radio så tidigt på morgonen. Eller också är det jag som är en morgonsur gammal kärring som inte tillåter mig att förstå underhållningvärdet.

Idag har det varit mycket prat om äldrevården i Borås på de lokala nyheterna. De har åkt på konferensresor till Europas olika storstäder på skattebetalarnas bekostnad. Från början var det bara ett ( i övrigt prisat äldreboende) som gjorde dessa resor, men flera har tagit efter. Nu senast var man i Rom.

Cheferna har fått åka på betalt arbetstid, de anställda på sin fritid. Men alla får sina resor betalda.

Man har ägnat ca en halvdag av resan till någon form av studiebesök, resten har varit sighthseeing och fritid.

I intervjuer med personer i ledande ställning, så försvarar alla dessa resor.

- De är till för att personalen ska lära känna varann, skapa gemenskap, alla ska veta vad alla heter, sa en man i senaste nyhetssändnigen.

Nys, säger jag. Visst kan man åka på trivselkonferens, men det finns många konferensanläggningar i såväl Borås kommun som Väastra Götalands län. De fungerar säkerligen lika bra och blir hundratusentals kronor billigare.

Jag kan bara inte förstå att man inte kan erkänna att misstag har begåtts, istället för att försvara och skylla på något/någon. Kanske är det för att man inte kan se på saken från flera sidor .... det räcker att gå till sig själv för att inse att man inte ser saker på alls samma sätt som andra. Och det tycker jag är bra. Hur skulle annars utveckling ske?Men det finns ändå gränser - och en sådan är att använda skattemedel på ett ansvarsfullt sätt.

Lyssnade alladeles nyss på en intervju med Claes Eriksson, Galenskaparna. Han berättade att han inte äger en mobiltelefon. Först tänkte jag - Karln är ju helknäpp .... men när han kommenterade det hela med att han aldrig känt behovet att ringa någon när han gått på Göteborgs gator, så kan man se det hela ur en annan vinkel. Han ringer hemma .... och det är väl bara att konstatera att det är en sund själ som ser på mobiltelefonandet på det sättet.

Men jag tänker inte sälla mig till hans lilla mobilvägrande skara .... det vore ju förskräckligt att inte ha telefontillgänglighet hela tiden. Hur klarade man sig ända fram till mitten av 90-talet? :)

Fast nog var livet enklare då, mindre tillgänglighet, mindre kontrollsamhälle. ( Även om en del tyckte att det var förskräckligt att i vissa sammanhang behöva uppge personnumret, det var verkligen att kränka intrigeteten på den tiden.....)

Claes Eriksson var även han inne på den ansvarlöshet som råder bland många personer i ledande position.

- Jag gjorde så gott jag kunde, brukar man försvara sig med, sa den skicklige ordvrängaren.

Istället för att säga det som ligger närmare sanningen:

- Jag kunde inte det jag gjorde.

Bra sagt tycker jag... och det stämmer ju definitivt in på alla av oss. Erkänna att det blev fel, be om ursäkt om det behövs och sedan inte älta det hela.... det är nog något vi alla behöver träna på lite mera.