Enbart egoism?

Förstår att en del blir upprörda av det jag nu kommer att skriva.
Men märk väl, i rubriken finns ett frågetecken. Jag har inte sagt att det är så.... för här finns varken rätt eller fel... och här är min åsikt.

Min åsikt är att studentfirande är det mest egostiska som finns.

Läste i en dagstidning under veckan att den genomsnittliga kostnaden för ett studentfirande ligger på 15 500 kr.

Man kan ju fråga sig vad ungdomen i fråga har gjort för att förtjäna denna enorma utgift. 

(Ja, det är pengamässig småpotatis för en del förstås, men jättemycket pengar för andra. För föräldrar som vill ge sitt barn det bästa, men som får försaka egna nödvändiga utgifter för att det ska gå ihop.)

Det enda ungdomen har gjort, det är att gå tolv år i skolan.

Det gör nästan alla. 

Alla gymnasieelever klarar dock inte att få godkända betyg i så många ämnen, så att de har möjlighet att söka vidare till universitet/högskola. Men de kommer ändå ut som studenter, med mössa på huvudet, skrikande,gapande och åkande i inhyrd bil/vagn och med "krav" på presenter.

Andra ungdomar kräver utlandsresor som avslutningsresor. Ännu mer pengar krävs av de stackars föräldrarna.

Nu vet jag att det finns ungdomar ( om än ett fåtal) som jobbar ihop till sina studentresor, studentfester och studentbal. De är värda att firas. Liksom de elever som verkligen fått kämpa och som lyckas klara sig till 

( oftast) en yrkesutbildning och kanske t.o.m löfte om ett arbete. 

(Synd att man inte kan utse ett lastbilsflak värdiga studentfirare!)

Nej, jag tycker bara att det är alldeles sjukt, detta överdimensionerande, egoistiska gymnasieavslut.

Är glad att jag aldrig mer behöver gå på en hysterisk tillställning då skrikande, gapande ungdomar- i fina dyra kläder - beter sig som om de var sex år och på ett uppsluppet barnkalas. under det att de springer ut genom skoldörrarna.

Fast det kanske är det det är,  det sista barnkalaset?

De stackars föräldrarna borde vara klyvbara för de ska både fixa mat, dukning, skjutsa hit och dit och stå i kyla och regn och vänta på sitt  barn.

Sen ska man vänta på att barnet kommer hem till det ballongsmyckade hemmet, dit man försökt få kreti och pleti att komma, så att barnet får så stor fest som möjligt, och när barnet sen kommit hem och alla lämnat sina  presenter och ätit av pajerna och salladerna, ja, då måste barnet skynda sig i väg, för då ska det på fest.

Egoismens egoism! Inte ens kunna stanna hemma när föräldrar, släkt och mer eller mindre avlägsna bekanta, gjort sig besvär med både inköp av present och egen närvaro.

Fest skulle man ju kunna ha en annan dag. Dagen efter kanske.....

För fyrtio år sedan tog jag studenten.

På den tiden fick man också komma ut som student, även om man hade ett betyg som var för lågt för att komma in på vidare utbildning. Under den femgradiga betygsskalans tid, så skulle man ha ett medelbetyg på minst 2,3 för att få söka. Det var ju inte många som låg under denna poäng, och jag vet faktiskt inte vad som hände med dem. Men jobb fanns ju för alla, 1972.

Det var lite "fult" att köpa studentmössa, bara hälften av mina klasskamrater hade sådan. Inget hysteriskt utsläpp, men många hade fest därhemma. Vet att min mamma alltid sa att det var hennes roligaste dag, den då hon fick fixa studentfest och massor av människor från hennes sociala nätverk kom och uppvaktade. Jag minns att jag kände det lite pinsamt,  så mycket folk, jag hade väl inte gjort något särskilt, hade inte ens  särskilt bra betyg ... och en osäker framtid låg och väntade.

Men studentmössa hade jag.

Bal hade vi också, på  Stadshotellet i Borås, som så tragiskt blev en dödsfälla för tjugotalet ungdomar på en studentbal fem år senare.  Kommer ihåg balen som en lång tråkig tillställning, där många andra tycktes roa sig, de som var snygga och inne. Jag skriver inte denna mening av bitterhet, utan för att jag, då jag ser de balklädda ungdomarna på tidningssidorna, ofta stannar med blicken på de ensamma tjejerna/killarna som inte är de utseendemässigt allra vackraste.

Jag hoppas verkligen att alla, och då menar jag alla, ser till att alla får en kul balkväll. Man kan dansa/prata med någon, som kanske inte varit den populäraste/snyggaste på gymnasiet. Hoppas att dagens ungdomar klarar att ta det ansvaret.

För i så fall så är inte examen enbart egoistisk, utan man visar att man blivit vuxen nog att kunna ta ett ansvar för både sig  själv och för sina medmänniskor. Det kan vara värt att fira.

Sen finns det ju något som verkligen är värt att fira, men som allt som oftast kommer i skymundan. 

Det är när man kämpat sig till en yrkesutbildning - via högskola, universitet, KY-utbildning .. you name it. Eller när man gjort så bra i från sig  på en arbetsplats, så man ges en fast anställning.

Det är värt uppvaktning och presenter, det tycker jag absolut. 

I morgon ska jag åka till Torpa och se när C-Es systerdotter och en del av mina gamla elever gjort sig fina för att gå på bal. Det är fint och värdigt! Men utsläppet på onsdag, det är inte ( brukar inte ) ha någon värdighet i sig. Men jag slipper gå dit, och det bortvalet är jag glad för att kunna ha.