50 år

 

Ett halvt sekel! 50 år! Kom på det för några dagar sedan... det är femtio år sedan som jag gick ur gymnasiet. Man tog inte studenten på den tiden, man avslutade sina tre år på gymnasiet. Inte så konstigt att det var så, eftersom man bara några år tidigare tagit studentexamen genom att avlägga kunskapsprov på studentdagen. Tack och lov att man slapp det!

Mössa eller ej? Det var frågan bland oss som slutade gymnasiet 1972.  Jag valde studentmössa. tror att mer än halva klassen avstod. 

Utspring? Inte då. Vår klass gick till Immanuelskyrkans restaurang och åt en landgång. Sen tog vi våra egna bilar ( om vi hade sådana) hem. 

Jag tycker att det var hur bra som helst. Enkelt, men ändå lite festligt. 

Väl hemkommen, så var det uppvaktning kvällen lång. Min mamma sa alltid att det var det roligaste dagen i hennes liv. 

Bal hade vi, någon vecka för avslutningsdagen. På Statt i Borås. Hotellet som började brinna under en studentfest sex år senare. Tror att det var närmare tjugotalet ungdomar som omkom i branden.

Långklänning ( sydd av mammas kusin) gällde förstås på balen, men vita kläder på avslutningsdagen, det var inte vanligt.

Måste få tycka att dagens studentfiranden är alldeles för storslagna. För de alla flesta. Och en sak är säker; att ta studenten det är inte det bästa i livet, så som dagens studenter får det att låta,  Oj, vad mycket kul man hade under gymnasietiden. 

Igår hade jag och en av mina allra bästa vänner genom livet, från högstadiet och tills nu... 53 år... bestämt att träffas för att äta lunch på Åsundsholms golfrestaurang. ( Om någon läst Birgit Th Sparres "Gårdarna runt sjön"-serie, så är det just i det huset hon skrev sina böcker. En av gårdarna runt yttre Åsunden, Ingemar Stenmark ägde granngården, Sjörred, under ett antal år. Hofsnäs, ytterligare en sommarrestaurang som vi ofta besöker, är en annan av gårdarna)

Vi brukar ofta prata om våra vänner från gymnasiet, då vi ses. Vi blev en lite sammansvetsad grupp bestående av Adele och mej, samt tre killar, under våra tre gymnasieår. Efter gymnasiet hade vi ett par träffar, den senaste för 35 år sedan. Sen har vi inte träffat våra gamla gymnasiekompisar,

Så fick jag av en händelse veta att en av killarna bor bara några hundra meter från Åsundsholm.  Skickade ett meddelande till Adele i början av veckan; " Ska vi messa Ingvar och fråga om han vill träffa oss?" En superbra idé, tyckte väninnan. Varvid jag skickade ett SMS... telefonnummer är enkla att fåå fram idag....och ställde frågan till vår gamla kompis, Han ringde upp direkt, och svarade "Jag kommer".

Ett sådant trevligt möte det blev! Vi hade så otroligt mycket att prata om, både gammalt och nytt!

Fyra timmar satt vi på restaurangen. Ingvars sambo jobbar dessutom där, så vi blev väldigt väl omhändertagna.  Efter det åkte vi till Ingvars  vackra timmerstuga och fick en visning av hus och trädgård. 

Så otroligt kul att ses efter alla år. 

Messade vår båda "absent friends" i går kväll. Undrade om de ville komma med när vis ses igen, framåt hösten. Den ene killen svarade direkt "Jag kommer". Den andre tackade för hälsningen. Tror inte att han är intresserad av att prata gamla minnen..... 

 Vi pratade lite om att försöka fixa en träff för hela klassen. Vi var inte så många, då vi slutade trean. Många hade hoppat av, gått om eller bytt klass. Och några, som gått om en klass, hade tillkommit.

Få se vad vi känner för, då vi ( förhoppningsvis)  träffas i höst igen. Skulle vara kul att träffa alla ... men allra roligast är det ju att träffa dem som tillhörde vår lilla kvintett.

Soundtrack

Det började så smått ljuda i morse, då jag läste dagens BT ( Borås Tidning). Soundtracket till mitt liv.
Varje dag från midsommar och fram till i mitten av augusti, så publicerar tidningen en krönika, som någon läsare skickat in.
Jodå, jag har skickat in ett  par gånger jag också, och till min glädje blivit utvald varje gång.
Detta år ska min krönika komma i tryck i början av augusti.
Idag var det ett bekant namn och ansikte som dök upp som krönikör. En personlig återblick vars rubrik och text satte igång  mitt eget soundtrack.

Krönikören och jag gick på högstadiet tillsammans.  På den tiden, så kunde man gör ett antal val inför sjuan. Man kunde välja särskild och allmän kurs i matte och engelska, man kunde välja ett antal inriktningar som sedan mer eller mindre ledde till vilken "linje" man valde i åk 9. Och så kunde man välja mellan slöjd och musik.
Yes, yes, yes- jag kunde välja bort den förhatliga slöjden till förmån till favoritämnet musik.
Jag skulle gissa att vi var ca 150 elever i åk 7. Sex av oss hade valt musik. Däribland denne kille.
Vilken ynnest för mig att få tillbringa en hel lektion varje vecka, med denne kille, som alla tjejer var förälskade i.
Jag förstår absolut inte varför, han var för all del ganska trevlig, med han drev rätt mycket med mig, den tjocka bondungen... och han var inte speciellt snygg. Hade ett utseende som alla andra....
Men vissa personer har väl DET.
Tror att han blev mindre glorifierad allt eftersom, under högstadietiden. Jag kommer inte ens i håg om vi gick i samma 9g, eller om han gick i den klass som var sammanslagen med 9h.

Skolvalen som fanns i grundskolans barndom,  var ju bara så bra. Det var en tid då man kunde välja inriktning efter intresse och förmåga. Visst fanns det en viss segregering- vi som gick i 9 g, vi tyckte väl att vi var lite bättre än tjejerna i 9 ht och killarna i 9 tp. Och det var vi ju, på våra teoretiskt inriktade studier - medan de var mycket bättre än vi på att jobba praktiskt.
Idag ska alla välja likartat, och det mest förödande med vår tids skola, det är allt att alla ska mätas efter samma måttstock.

Tillbaka till mitt soundtrack!
Maken tyckte att vi skulle ta en promenad runt Tranemosjön idag, och sedan åka till Limmared och äta den berömda snitseln som serveras på värdshuset där,

Lät väl som ett helt ok förslag, speciellt som det var en perfekt sommardag för promenad. 20 -22 grader och små vita ullmoln på en turkos himmel. Bästa vädret som finns, om ni frågar mej.

Parkerade på kyrkparkeringen, bästa parkeringsutsikten i hela samhället.
Parkuddens gula hus syntes på avstånd. Vi valde att gå medsols, vilket skulle betyda att soundtracket hade kommit att spelas ganska många gånger innan vi nådde den gamla festplatsen.

I Tranemo håller man på att färdigställa ett nytt kulturhus, innehållande bibliotek, scen, cafe och faktiskt en hotelldel. Många förfasar sig över färgen. Jag tycker att det blir supersnyggt.

Här ska jag börja låna böcker igen. Får nog skaffa mig ett nytt lånekort, för mitt gamla är borta - och sannolikt utgånget. Slutade låna på det gamla biblioteket då jag anmodades betala böter för att jag glömt att lämna tillbaka en kulturtidskrift. Det var någon artikel som jag skulle läsa i samband med någon kurs, för snart tjugo år sedan...
 Jag blev så förbaskad för boten, för att jag visste att det var en tidskrift som var helt otummad innan jag bläddrat i den,  och att det var en tidskrift som man "ska" ha i ett bibliotek. Inte för att den läses, utan för att det hör till. Tyckte ju att det var superlöjligt att jag skulle betala lika mycket som tidningen på den tiden kostade, för att jag glömt lämna tillbaka i tid.
Ett typiskt Anna-Lena ( fem-femma) soundtrack- att bli förargad och sedan i princip straffa sig själv, genom att bestämma... nej. jag slutar att låna på biblioteket om det ska vara på det sättet.

Tjugo år senare ska soundtracket få en ny stämning och harmoni.

Vandringen gick förbi reningsverket. Vi var där på studiebesök för ett par tre år sedan, med våra elever på mellanstadiet.
- Det är dags att se till att få till ett nytt besök detta läsår, kom jag att tänka.
Tills det tog stopp på tanken, och jag kom på att soundtracket som lärare, det är slutspelat.
I allafall i större sammanhang. Jag ska nog få köra mitt musikaliska soundtrack även nästa läsår, visstidsanställningen på 15 % är påskriven och inskickad, men någon annan påverkan kan jag inte räkna med att kunna ha.

Vandrade längs den gamla banvallen och njöt av blomsterprakten. Getväppling är inte så vanligt just i våra trakter, men här på sandjorden trivs den utmärkt.
1986, det är jag säker på att det var, så åkte mina döttrar och deras jämngamla kompisar tillsammans med oss mammor, rälsbuss från Limmared till Sjötofta, på järnvägen som gick här.
Vi klev av i Sjötofta, fikade medhavd fika utanför järnvägsmagasinet och väntade tills rälsbussen kom tillbaka från ändhållplatsen i Landeryd. Sen var det dags för hemresa, samma väg.

Hagatorpet, det är samhällets, kommunens största fritidsanläggning. Iallafall vintertid. Man gör konstsnö och man får betala en avgift för att åka i spåren. Tror att det är så, även om det finns natursnö.
När vi bodde i Tranemo, i slutet av 1970-talet, då var det snörika vintrar. Det blev många rundor i skidspåren. Gratisrundor, förstås. Det finns en ganska brant backe med en kraftig sväng längst ner. Jag kan tänka mig att jag förstörde en del fint uppkörda spår, då jag plogade mig genom den backen.

Under några år, så hade man 12-timmarsåkning i spåret. Man fick anmäla sig lagvis. Då jobbade jag i Dalstorp och ville gärna vara med då man skulle bilda ett skollag. En timme, på kvällstid fick jag köra runt på 3-kmslingan. Kan högst ha hunnit med tre varv, kanske bara två.... jag var ju ändå  gravid i åttonde månaden.

Ungefär halvvägs på den 5,5 km långa rundan så har man en utmärkt utsikt över Tranemo vackra kyrka.

Soundtracket började ljuda igen och påminde om mitt livs första julavslutning som färdig lärare.
Jag hade jobbat i den stora skolan i Tranemo under min första termin med egen klass. 23 år gammal.
Vi var många unga som jobbade på skolan på den tiden. Någon ordnade en fest, kvällen före avslutningen, en fest på hotellet som den som ville kunde anmäla sig till. Det är klart man ville. Det var både förfest, fest och efterfest och ljudspåret  berättade om en avslutning då vi unga lärare var ordentligt bakis där i kyrkan. Minnesbilden av en andedräkt som man ville skydda barnen ifrån, den är väldigt tydlig.

Några vänner har jag också tagit avsked av i den vackra kyrkan. En kollega som var årsgammal med mig, men som gick bort då hon bara var 59 år. Tänker på henne ibland och undrar varför en del får så korta liv, medan vi andra får leva vidare ett tag till.

Hängbron leder över till andra sidan sjön,

och där berättade soundtracket om när alla vi gamla kollegor från Dalstorpsskolan, hade börjat skingras för vinden, men fortfarande träffades varje sommar. Flera somrar sågs vi här vid grill och fikaplatsen längs Assman.  Två av kollegorna är borta sedan många år, och nu är vi alla pensionärer. Det är nog minst fem år sedan som alla vi som finns kvar träffades.



Tänker att jag, den yngsta av alla, ska försöka få till ett möte i höst. Men först måste de som känner att de är "riskgrupp", bli trygga i att våga mötas igen.

Som bondunge, så hör förstås kreaturens råmande och speciella lukt till mitt soundtrack. Bara det att jag har "koskräck". Inte panisk... men nära nog. Ska nog skriva om det i nästa års sommarkrönika...

Så har vår vandring tagit oss till den del av rundan där lundkovallen växer.

Eller som den också kallas "natt och dag".

Den är nära släkt till skogkovallen och ängskovallen, de arter av kovall som är vanliga i hela landet.

Och där kom "fröken"-soundtracket fram. Kan vara jobbigt för en del, att jag har ovanan att gärna vilja förklara och tillrättavisa.

Men blomnörd, det är jag. Det är något som finns i bakgrunden på hela soundtracket om mitt liv.

Snart är vi tillbaka till startpunkten, men först passerar vi Parkudden. Det är en festplats, som förr var mest berömd för de årliga "Kräftfesterna", en fest som höll på en hel helg och som bjöd på uppträdanden och dansmusik.
Några kräftor åt jag aldrig på kräftfesten. Men festade det gjorde jag tillsammans med C-E och hans kompisar under några år, då vi bodde i Tranemo. Även då, innan husbygge och barn, så var det fråga om både förfest, fest och efterfest. Festen var den minst roliga. Förfesten oftast den roligaste.

Ljudspåret spelade också ett kort spår från ungdomen, då när jag var arton, då jag var nitton och vi tjejer från Rångedala åkte till Tranemo med omnejd för att åka på dans. Då var det inget festade, inte för någon av oss. Jag körde min gamla Folkvagn 1600. Mina något år yngre kompisar, de hade inte heller vana av att det behövde drickas alkohol för att man skulle ha roligt. Någon liten ljuv förälskelse, som varade ett tag... det hördes också där från parkudden, in the soundtrack of my life.

En halvmil med bil, så var vi vid värdshuset i Limmared. Beställde en medium snitsel. Insåg att det räcker med en small nästa gång. Mätt blev man iallafall.

Och lite starstruck också. Snitsel passar tydligen en f.d. partiledare och blivande Italienambassadör. Jan Björklund och hans båda söner placerade sig med social distansering från vårt bord.  Tog inte upp kamera, för det kunde jag inte med. Och faktum är, även om man nått framgång inom ett visst område och blivit ett känt ansikte, så har han sannolikt sitt alldeles egna soundtrack, som genljuder så man upplever speciella platser, hör speciella ljud eller känner speciella dofter.

Vad vill du berätta om ditt eget soundtrack?

Minnen

Kollade, i vanlig ordning, på Skavlan i går kväll.
Som så många gånger tidigare, så hade han samlat några intressanta gäster hos sig, i studion i London. Den sista inspelningen i den studion, på ett bra tag, sannolikt.
En ung trevlig operasångerska var "huvudgäst". Hon framförde en Grieg- sång i slutet av programmet, och jag kan bara konstatera: Jag har väldigt svårt för sopraner.
Boris Johnsons far var en stundtals skrattframkallande  man, dock ingen jag skulle vilja i min bekantskapskrets.
En ung komiker, vars namn jag glömt, var riktigt rolig i sin torra humor.
Sista gästen var en psykolog  ( professor) som forskade på minnen. Hon var  kvällens stora behållning.

Det finns riktiga minnen och det finns falska minnen. Kanske många minnen till delar är falska. Man har i  sina tankar och genom samtal, förfalskat det riktiga minnet, till ett minne som man hellre vill ha.
Naturligtvis är det jättesvårt att veta vad som är delvis förfalskade minnen, man har ju den minnesbild man har.

En annan intressant fråga var: Från vilken ålder kan man ha sina första minnen?
Från omkring två och ett halvt års ålder, var det professionella svaret. Då är hjärnan tillräckligt utvecklad för att kunna lagra minnen.

Varvid jag genast började fundera: Vad minns jag från min tidiga barndom?
Kommer jag ihåg någonting före det att jag började skolan?

Rotande i hjärnans mest avlägsna vindlingar kom minne efter minne fram.
Att få någon kronologisk ordning på dem, det var omöjligt men visst minns jag....

• När jag åkte på pappas pakethållare till farmor och farfar ( pappa fick körkort det året jag fyllde sju, så det var tidigare än så)
• Lek med Bengt och Lars ( När vi skulle börja skolan, sa Bengt till mig: - Vi kanske inte ska leka i skolan, för då tror dom att vi är ihop....)
• Osämja om några pärlor med två år yngre Britt
• När jag med mamma hälsade på vid Kerstin och Mariannes sommarstuga ( De flyttade till hus i Rångedala före skolstart, så det var somrar innan skolålder som jag lekte där)'
• När faster, farbror och kusinerna sov på golvet i storarummet. De skulle hjälpa till med slåttern.
• När pappa, på söndagar, kom hemcyklande efter att ha sett på fotboll i Rångedala och hade köpt en valnötschoklad till mig, i automaten som fanns utanför affären.

Märker att när jag börjar tänka, så kommer det ena minnet efter det andra fram.
Ett som jag aldrig glömmer, det är när jag hade öppnat pappas blå brylcremesburk och mamma blev så jättearg. Jag måste ha kletat ner något, kanske mig själv. Hon skulle hämta jultomten, så han fick se hur elak jag var. Jag satt i min pappas knä, när tomten kom gående uppför slänten vid stora stenen. Hu, vad rädd jag var. Och tänk, jag satt i pappas knä. Jag kommer inte ihåg att jag gjort det någon mer gång, jag var rädd för min pappa, vågade varken prata med honom eller komma när honom.
Så det är ett konstigt minne, men ett levande minne. Jag tror inte att det är falskt.

Vilka minnen kommer man då ihåg?
Enligt professors-kvinnan, så är det de goda minnena man kommer ihåg. De "dåliga" minnen försöker man förtränga, eller göra till mer positiva minnen.
Det är mycket möjligt att det är positiva minnen från barndomen man kommer ihåg, men från skolålder och ändå upp till i dag, så har jag en absolut benägenhet att minnas det negativa. Jobbiga händelser. Gånger då livet strulat. Och så  minns jag de gånger jag har gjort bort mig, fått skämmas, blivit utskälld eller blivit orättvist behandlad.
Kanske har det med en viss personlighet att göra. Men visst vore det kul att frossa i bara positiva minnen. Kanske man skulle kunna, bara man försökte....

Idag tog jag med C-E på en promenad vid Lagmanshagasjön. Tog bilen den dryga milen dit och parkerade vid badplatsen. Från badplatsen, längs sjön, upp till Lindås och tillbaka till  den parkerade bilen vandrade vi.  Härligt väder och varierande natur var det, på den sex kilometer långa rundan.

Från Lagmanshagasjön har jag många minnen:.

• Cykelturer, med eller utan bad, runt sjön, Det har det blivit nästan varje sommar. En av sommarens absoluta höjdpunkter.
• Många badtillfällen i sjön, då barnen var små.
• På den tiden då vår familj var en stor familj och höll ihop, så åkte vi dit och fikade med farmor och farfar, deras barn och barnbarn.
• Två skolresor med cykel, under den tiden jag jobbade i Dalstorpsskolan. Vaktmästare och föräldrar kom med mat, och så övernattade vi en eller två nätter i tält. De roligaste skolresor jag gjort. 

Jag vill gärna få fler minnen från vandringar  och cykelturer längs denna fina sjö. Liksom från andra platser. Sa till C-E, att i morgon skulle vi kunna köra den dryga halvmilen till Nittorp och vandra en bit längs vandringsleden och sedan upp mot byn, med utsikt över sjön.

Fortsätter det fina vädret, så är det  extra roligt att ta dagens promenad. där det finns njutbara vyer. De vanliga  promenadstråken, de som man påbörjar här hemifrån, de går mest på skogsvägar.

Området kring Lagmanshagasjön, det ruvar på minnen från tider som sträcker sig långt tillbaka. Där finns en hällkista från stenåldern, där finns bronsåldersrösen och där finns ett antal minnesmärken från järnåldern. Som denna treudd, där den höga stenen också är del av en domarring.

Hur är det med dina minnen? Vilka minnesbilder är det som dyker upp, då du tänker tillbaka på tidig barndom?
Och.... vilka minnen kommer du mest ihåg, de negativa eller de positiva?

Runda

Rundor, det tror jag att många av oss halvgamla ( kanske även yngre) promenadberoende individer  gillar. Helst ska det vara en varierad runda på 4 -8 km, helst ska den delvis gå utmed vatten.
Hemma här, så finns det inga sådana rundor. Eller, ja, det finns några fina dammar och
 några porlande bäckar som man kan passera, men i övrigt är det renons på vattendrag.
Variation på terräng, det har vi hemma här. Rundor i varierande längd mellan 3 och 8 km finns också, så två av kriterierna är ju ändå uppfyllda.

Man blir lite trött på de vanliga rundorna, och igår kom det för mig en sådan utmärkt idé.
Jag hade frissatid klockan nio i dag, på lediga fredagen.
På landet är frissor lite mobila och har salonger på flera orter. Tranemofrissan hade för dagen sin mottagning ( heter det så) i sin Ljungsarpssalong.
Lagmanshagasjön, ligger ett par kilometer från samhället, och där kände jag ju till en bra runda, som skulle passa superbra för dagens promenad.

Sagt och gjort; parkerade bilen vid badplatsen, tog på mössa och drog upp jackans dragkedja till hakan.Åtta-nio plusgrader, de blir inte alls så ljumma som gradtalet anger, då det blåser sådär femton sekundmeter,

Brukar cykla den här rundan, ja, inte bara rundan, utan hela rundan hemifrån, på ca 3 mil  på somrarna.
I backarna upp till Lindås, så brukar jag kliva av cykeln och gå en bit, de är riktigt tunga.
Ja, om jag inte har elcykeln då. Köpte en sådan, då C-E skulle köpa en, för tre-fyra år sedan. I somras var den inte ute alls. Tycker att elcykel är lite fusk, lite onödigt, det är så gott att trampa omkring på en gammal treväxlad hoj. Inte för att elcykeln går av sig själv, den måste ju trampas framåt den också, men man kan få rejäl hjälp i uppförsbackar med den, och då mister backarna sin tjusning, tycker jag.

Uppför backarna kom jag lite lätt andfådd, och passerade Erikson cottage. 
Den är en bakstuga, ett fik,  en restaurang, ett bed and breakfast, en eventplats, som vuxit fram under senaste året.
Ska absolut ta med C-E dit på söndag, då de serverar adventskaffe.
Har inte besökt stället, och känner mig väldigt nyfiken på den lilla landsbygdsoasen.

Lindås består av några gårdar, och det tycks som alla har rustats upp och bebos av en ny generation. Det är gamla fina hus, och det är så positivt att man bevarad de ursprungliga exteriörerna.

Kommer ihåg att det för något decennium sedan bodde en ensam man i detta huset.
Sedan han lämnade sin gård, så har huset fräschats upp och stället har numera förvandlats till en hästgård.
Så värdefullt att någon vill flytta långt ut på landet, och hålla markerna öppna och gårdarna levande.

Detta sätt att jaga på, det kan jag inte gilla.
Ett gömsle på ena sidan grusvägen,

....en utfordringsplats för vilt/rådjur på andra sidan.
Har väl inte så mycket till övers för jakt, men jag kan absolut förstå spänningen av att gå ut i skogen och jaga, och jag förstår ännu mer njutningen av att vistas mycket  i skog och mark.
Men att sitta på pass vid gillrad fälla, det är inte OK.
Fusk!

Historiens vingslag märks då man rör sig i trakterna av Ljungsarp/ Dalstorp.
Närheten till sjöarna gjorde att människor bosatte sig här för ett flera tusen år sedan.
Det finns en hällkista, från stenåldern, utmed sjön.
På min runda fanns denna väl bevarade treudd, samt en domarring med en högsten.
Denna gravplats/kultplats är sannolikt från senare delen av  järnåldern, ungefär tusen år gammal.
Heder till dem som ser till att hålla platsen öppen.

Historiens vingslag kan anas även här.
Sommarens roddturer är över och sommaren gick till historien som en väldigt normal sommar.
Det tycks som om ekan i förgrunden varit med ett tag, den behöver nog lite omvårdnad innan den tas i bruk igen.

Jag valde att ta rundan så att jag  fick gå sjönära den sista biten.
Det finns ett antal sommarbostäder i olika storlek och i olika skick, längs sjön.
Ett  par året runt hus finns där också, alldeles sjönära.

Funderade på om jag vill bor så nära sjön.

På sommaren, absolut. På vintern, nja.... det är ju rått, blåsigt, ödsligt....men det kan säkert vara alldeles fantastiskt fint en gnistrande vinterdag, med snö och istäckt sjö.

Men en liten sommarstuga vid sjön, det skulle jag inte tacka nej till. Trots att den bara ligger ungefär 1,5 mil från hemma här. Och trots att vi har en liten stuga vid havet.

Passerade ett antal flottar som låg uppdragna vid stranden, och flera bryggor med trappa ner till sjön.
Ser lite sorgligt ut så här i gråmörkertiden, men man vet ju, det kommer alltid en ny sommar, och då måste den här bryggan vara guld att äga. Tillsammans med ett lagom stort sommarhus.

Men vad har hänt här då?

Något riktigt tragiskt är det, då man vare sig kunnat ta hand om sitt sommarhus eller haft möjlighet att riva ner det. 

Promenaden längs sjökanten gjorde att den, i skogslandskapet avtagna mössan ... jag gillar inte mössa.... kom på igen.
Tillbaka på badplatsen slog vinden mot mig med kraft igen.

Den långgrunda sjön varierar verkligen i hur mycket strand som erbjuds. Idag fanns det ingen strand alls, i somras så var det ganska mycket strand... för att inte tala om hur där såg under under torksommaren 2018.

När jag kommer till badplatsen vid Lagmanshagasjön, så slås jag alltid av två minnesbilder:

Sommaren då hela Holger och Ingrids familj, barn och barnbarn cyklade eller tog bilen till badplatsen och fikade och badade tillsammans. Idag är den samhörigheten död, sedan många år tillbaka.

Höstterminsstarterna då vi förlade en eller två övernattningar med  min klass till området vid badplatsen. Vi sov i tält och lägerelden flammade långt in på natten.
Det är mina bästa skolresor, absolut.... och då har jag resor till Stockholm, Gotland och Öland att jämföra med. Men inget går upp mot  det två cykelskolresorna till Lagmanshagasjön.

En härlig runda, med många minnen, många tankar och en ren njutning av att kunna promenera utan halkrisk,  och en absolut njutning av att vandra vid sjökanten och lyssna till vågornas kluckande. Den  drygt halvmilslånga rundan, den kan jag kosta på mig en biltur för att komma till igen.

Minnen

Det där med minnen är lite knepigt, kan jag tycka.
Jag kommer mest ihåg negativa saker. När jag gjort något dumt eller när jag sagt något dumt. Ja, jag kommer inte ihåg allt då förstås, för så många dumheter som jag sagt, det har min hjärna inte lagringsutrymme till. Och jag vet inte hur jag ska göra för att defragmentera hårddisken min, det skulle ju annars kunna underlätta,  jag tror att det finns mycket vita fläckar emellan de använda utrymmena, nämligen.
Länge sedan man hörde om defragmentering, förresten. Fixar datorn det på egen hand numera? Sannolikt!

Minnen var det, minnesbilder. Negativa, absolut. Framförallt när någon sagt något till mig, som jag blivit ledsen av. De minnesbilderna sitter stenhårt kvar, och kan tas fram direkt om det behövs.

Minnen av jobbiga tider och situationer i livet, de finns också kvar, men de har bleknat på ett helt annat sätt, än vad de där orden som sas, och som jag inte ansåg mig förtjänt av, har gjort.

En del förmaningar, tillsägelser, repressalier,  de har jag gjort mig förtjänt av.... och de är helt raderade ur minnesbanken.

Visst finns det positiva minnen också. Minnen, där man kan säga var man befann sig precis i den situationen.

Något som är ännu mer knepigt, det är andra slags minnen än själva minnes-minnena.
En doft, t.ex, kan få en att komma ihåg sådant man inte har haft framme i det arbetande minnet på många, många år.
Sångtexter, de som man lärde sig som ung... de sitter där, trots att man inte hört låten på decennier. Att lära sig en ny text, när man är 64, det är skitsvårt. Men texten till "When I´m 64" den sitter där....

Allra knepigast är "kroppsminnena".
Jag spelar inte så ofta piano - eller gitarr- nu när jag inte längre undervisar i musik. Men luciaövningarna, dem har jag hand om, och vill ha så länge jag jobbar. Trots att jag försöker få in någon ny låt varje år, men samtidigt idkar elevinflytande,  så är eleverna så traditionsbundna, så att det blir nästan samma program varje år.
Det konstigaste är, att så fort jag börjar klinka mig igenom lucialåtarna, så sitter dom där, och spelas på samma sätt som de alltid brukar. Det är som om fingrarna rör sig själva. Muskelminne, kallas väl det?
Likadant är det med ackorden på gitarren... Fascinerande, tycker jag.

Finns det ett hudminne också? Sannolikt! Upptäckte detta i veckan, då jag köpte nya jeans på  "tantbutiken" i Gällstad. Vet inte vad butiken heter numera, tidigare var 2xXL - om jag inte MINNS fel.
Så här var det:
Förra hösten när vi var i London, så köpte jag ett par mörkgråa jeans på Marks and Spencers. Jag hade dom mycket förra vintern, riktigt goa byxor.  Under sommaren använder jag sällan långbyxor, och i så fall aldrig mörka sådana. För några månader tog jag fram de mörka byxorna, och har använt de mörkgrå jeansen en hel del.
Behövde ett par nya,lite mörkare blå jeans, då de gamla sådana var utslitna. ( Utslitna jeans tycks ju vara populära, även bland dem so är lite äldre, men jag tror fortfarande inte att jeans som har hål på insidan av låren har blivit en mode grej)
När jag ändå passerade Gällstad, kunde jag ju kolla om det fanns några byxor som passade mej. Jodå, jag fick med mig ett några par och gick in i provrummet, Började med de mjukaste jeansen. När jag drog på mig dem, då kändes det som om jag var tillbaka i provrummet, där på Oxford Street. Samma mjuka känsla mot huden. Som ett extra skinn. Det var då jag insåg att det inte alls var jeansen från M&S som jag använt i höst.
Naturligtvis kom hudminnesjenasen med hem. I garderoben, långt in, fann jag byxorna som inköptes för dryga året sedan. Fortfarande i fin form. Helt plötsligt så var jag ägare av en rikedom i jeansbyxor! Jag som är klänningsmänniska! Också!

Jag har absolut inget minne av någon av de julgranar som funnits i Stockremma. Borde vara 36 -37 stycken. ( När jag just tänkte på första julen här, kom en minnesbild i form av en doft av färskt furu för mig...)
Däremot har jag starka minnen från min barndom, då "fina rummet" värmdes upp, då granen bars in av pappa och sedan det alltid återkommande grälet, då pappa skulle reda ut den trassliga härvan av den elektriska ljusslingan. Alltid samma sak, alltid samma gräl, alltid samma härva. Hur svårt kunde det vara att lägga tillbaka ljusen i ordning? Kanske berodde det på att när granen skulle kläs av, då var "finrummet" utkylt igen, det var ingen trevlig plats att vistas på...
Jg kommer dessutom ihåg granen som mormor och morfar hade i sitt lilla krypin på andravåningen. Den lilla granen stod bakom "buffén" och den hade levande ljus. Ljus. som man andaktsfullt såg brinna, en stund på julaftonen.

I år har vi ingen julgran. Tyckte att vi kunde testa känslan av att ha lite vackert fururis med en ljusslinga i i stället.  När jag tänker, och minns, ja då saknar jag en gran. När jag inte inte går så djupt in i hjärnans minnen av grandoft, ja, då tycker jag att vår lilla furubukett är nog så fin..... även om granen, huggen i egna skogen, hos Konrad är finare. Den får vi förhoppningsvis titta på i morgon!

Med denna lilla minneskrönika, eftermiddagen före dopparedagen, en tid då det stökas som mest hos många... önskar jag alla en riktigt GOD JUL!