Hemmahändelser

Började dagen vid Stockremmamossen.
Blåbärsplockning på hemmaplan var målet med den korta turen ut i den skog och den mossmark, som bär samma fastighetsnamn som vi har på vår tomt.
Tog med kameran.
Tänkte,  att nu är det myrliljetid.
Det var inte så mycket med myrliljorna. Förra året var hela mossen översållad av de gula liljorna. I år så är det inte alls lika mycket. Kan det vara så att det finns myrliljeår och inte myrliljeår?

Spanade ut över mossen och där var det inte alls samma gula färg som förra året....men det var vackert ändå.

Tuvullen står kvar förvånansvärt länge denna sommar. Också lite knepigt, tuvull är ju en försommarblomma. Nu tycker jag att vi just gått in i sensommaren. En ganska behaglig tid, faktiskt... varmt och gott.... och snart får vi börja skolan igen.....

Lite pockande är dock denna sköna tid....åtminstone om man är fostrad att att ta till vara det som naturen ger.  Blåbärens lockrop är synnerligen högljudda denna sensommar. Men så är dom ju många också, blåbären, så det blir en jättekör som vi skogsmänniskor inte kan värja oss emot.

I vår källare och i vår frys, finns det massor av bär, sylt och saft från förra året.
Då hojtade ju lingonen lika högt som blåbären.
Ändå kunde jag inte motstå lockelsen att plocka mer av de blåbären.
C-E ville  ( om än motvilligt) också plocka någon liter.
Sylt kokades i eftermiddag. Säkert någon som vill ha en burk eller två.

Nu är det iallafall färdigsyltat och saftat för i år. Ja, om man undantar ev. lingondricka, men det är C-Es arbetsuppgift. Den fixade han med bravur förre hösten.

Fjärilsår är det.
Iallafall i Stockremma.
För några veckor sedan, så var det nässelfjärilarna som var mest intresserade av att skörda nektar.

Under de senaste dagarna så har påfågelögat tagit över som pärlemorfjärilarnas bästa kompisar.

Lite märkligt är är det allt. Massor av vackra fjärilar, men inte mycket mygg eller knott.
Flugor fanns det i skogen, i massor, men här hemma, så är det inte så många.
Det var en "peak" på flugor för ett antal veckor sedan. Det var när bonden i vår by, körde ut dynga.

Plockat bär, kokat sylt, klippt gräs, skördat lök, tagit bort våtarv, löst korsord och läst Illustrerad Vetenskap på altanen.

Och njutit av vackra fjärilar. Dagens innehåll. Inte kattpiss direkt.

I Illustrerad vetenskap kunde man läsa om  att man forskar på att sända ut internet vi ledlampor.  Ger mycket större möjligheter än med kabel. Ljuset har så många våglängder att har en större överföringspotential än kablar med fiber.

Tyckte att det var en väldigt intressant artikel i dessa (fortfarande) fibertokiga tider.
Har funderat på om det är så smart att gräva ner en massa kablar i marken för dyra pengar.... i stället för att avvakta lite.... utvecklingen går ju framåt i rasande takt, och snart är fiberöverföring out of date.

Man kunde också läsa om vilka förutsättningar man behöver för att lyckas som idrottsman.
Det är olika gener som styr styrka, muskelfibrer, explosivitet mm.
Gener som inte förekommer i vår släkt...och inte i så många andras heller... tror jag.

Sen gäller det förstås att ha en envishet av Guds nåde, och träna, träna, träna.....

Tror att svensken i gemen inte har uthållighet och tålamod att träna den 10 000 timmar som behövs, för att bli bra på något.
Många av oss tror att saker ska funka direkt, och gör det inte det, så lägger vi av.

Undantag finns förstås, men jag har en övertygelse om att de som är födda i de forna öststaterna är mycket bättre på att träna. Och på att dopa sig också förstås.

Hur kan någon tycka att det känns bra, om man vinner på fusk????

Kom att tänka på en händelse i min barndom.
Jag gick i åk 3, i en klass 3-4. Vår  lärare Klas Olsson hade undervisat oss om trafikmärken, och vi skulle ha prov/tävling på dessa, genom att gå en frågepromenad på den rullstensås, som numera är förvandlad till vägbeläggning.
- Ta med dej den här boken, sa min mamma, och gav mig en liten bok där alla trafikmärken fanns.
Jag gjorde som mamma sa.
Min vän Inger och jag gick promenaden tillsammans, Vi vann. Jag tror att vinnarna skulle få en krona var.  Jag kände mig nog ganska stolt och ok.... och det löjliga var att jag använt boken, trots att jag egentligen kände igen alla vägmärkena.
När det var dags för prisutdelning, så kunde inte Inger hålla sig längre.
- Vi fuskade, sa hon.
Jag kände mig nog mest arg för att hon avslöjade oss.
Inger fick 25 öre för att hon berättade, jag fick stå där med skammen och några andra fick enkronorna.

Så nog har jag dopat mig.... på en vägmärkestävling.
Hu, vilken coach jag hade.....

Fjärilarna flyger från blomma till blomma, men återkommer ofta till den vita dahlian.

För egen del så har jag inte farit utanför Stockremma-området idag.

I morgon  blir en annan dag....då vi förhoppningsvis ska få vårt sötsug tillfredsställt i småländsk våffelstuga. Och leta upp en cachegömma, vars koordinater det tog två dagar att ta fram. Ibland kan t.o.m den här gamla helsvenska fusktanten visa på tålamod och uthållighet!