Sommarsnack 2

Det har sina sidor att ha gjort ett presumtivt sommarprogram, det är tydligt.
Av någon anledning så hittade fler läsare än brukligt till bloggen, och jag har fått ett antal kommentarer till inlägget Sommarsnack, såväl i blogg som på FB, som via brev.

Samvetet gör sig påmint.... var det en rättvis bild av min barndom jag gav i mitt påhittade sommarprogram?
Svar; Ja! Allt var sant.
Men ändå.... samvetet skaver.....

Som alltid när man berättar något, så väljer man att framhäva vissa saker. I detta fall, det som jag mest kommer ihåg från barndomen.. det negativa.
Mina samvetskval kommer sig av att det jag berättade om blev så stort, det blev helt plötsligt "synd" om mig... jag hade haft en "dålig" barndom.

Nej, jag hade ingen dålig barndom, jag hade den barndom jag hade, jag mådde inte dåligt i den....det fanns mycket kärlek också, även om min pappa inte visste hur man gjorde för att förmedla den.
Jag tror att han var stolt över mig många gånger, jag var ju inte rädd för att ta i....jag ville ju visa att jag kunde jag också.

Det där med att se att saker behöver göras, att ta tag i saker, att  ta i när det behövs, att försöka göra så gott man kan.....det är absolut  en positiv sak som jag har med mig från barndomen.

Funderar vidare på vad mina föräldrar hade  med sig i sin ryggsäck.
Min mamma föddes när min mormor var 41 år gammal. Mamma hade en fyra år äldre syster. Denna flicka hade en hjärtsjukdom, och dog när hon var 6 år. Min mamma var två år då, och ett av hennes tidigaste minnen var att hennes förtvivlade mamma hade sagt något i stil med : - Det hade varit bättre om det varit du som dött...
Att min mamma sedan fick TBC, en sjukdom som ofta slutade med dödlig utgång, då hon var 15 år, fick  hennes föräldrar att tänka om.... De blev överbeskyddande i stället, och vägrade i princip att låta mamma att flytta hemifrån. Skulle hon gifta sig, så fick hon allt se till att maken flyttade  in i mormors och morfars hus.

Min mamma berättade vidare att när hon och min pappa, efter sju års förlovning och tio års sällskapande äntligen kom till skott att gifta sig, så gjorde de det - brudklädda- men i en kyrka långt bort ifrån, med enbart mammas god vän och hennes make som vittnen. Pappa dög inte som make, enligt morfar....

Mamma och pappa hade hyrt ett hus i samhället, pappa jobbade som plåtslagare... MEN min morfar och mormor bestämde... de gav sig inte förrän de "unga tu" gav upp planerna på ett eget hem, och förrän min pappa gav upp sin förvärvsarbete.... Mamma och pappa flyttade in på nedervåningen av det omoderna, ålderstigna lilla huset och pappa blev bonde, mot sin vilja.

Är det så konstigt att de båda var bittra., och att de ibland lät det gå ut över sitt barn?

Min bror föddes inte förrän jag var åtta år. Någon frågade om han hade samma upplevelse som jag, kring sin barndom.
Han fick en annan slags uppfostran.... kom att jämföras med den duktiga systern.... det var negativt ... men samtidigt var han önskad av fadern..han ville gärna ha en son i det kvinnodominerade huset...även om min mor vid något tillfälle sa, "Det var bara meningen att det skulle bli ett barn.... " och det skulle då vara den förstfödda.

Jag är i alla fall väldigt glad att jag har min bror!

Min farmor och farfar var från början statare. Det var så min far växte upp, som statarbarn.
Det gällde att jobba, som lägst stående på samhällsstegen fick man inte möjlighet att använda den intelligens man hade genom att läsa vidare.
Min pappa hade nog velat gå på läroverk, min mamma ville det också. De hade klarat det alldeles utmärkt. Men det var jobb som gällde, och vad man kände och tyckte, det pratade man inte om... iallafall inte i pappas familj.....

Nä, det var inte så konstigt att de var som de var.... och som sagt... min barndom var inte dålig.... kanske annorlunda än många andras.... eller.... kanske hade många av oss, födda på femtiotalet en liknande uppväxt.

Det som jag, under min barndom/tidiga ungdom tyckte var det värsta, det var att vi hade utedass - samt kallvattenkran i köket för den eventuella personliga hygienen. Detta var något som jag  skämdes för.
Det var inte många som kom att besöka den tjocka tösen i Backgården, och gjorde dom det, så talade hon alltid om hur läget var, att hos oss gick man på dass... och att tvätta sig efter det... nej, det var det inte tal om....

När man kommenterat min sommarsnack, så är det bara mina föräldrar man "attackerar".
Det gör den 62 -åriga tanten lite ledsen... och som sagt, skamsen.

Jag skulle nog vilja ge en åthutning åt de "kamrater" som lyckades förstöra självkänslan genom att tala om att jag inte dög, utseendemässigt.
När jag blev vuxen trodde jag förstås fortfarande att jag var ful och tjock.... men tittar jag på bilder från den tiden nu.... så... jag såg faktiskt ganska ok ut....Synd att jag missade det själv, tack vare de/den som gick åt mig värst.

Det fanns en pojkes angrepp som jag inte kunnat glömma förrän på absolut senare år. Jormas. Han som kallade mig "Tjocken" och "Dick" och som med blickar scannade av mig uppifrån och ner med en min, som talade om att jag var ett stort äckel.
Han hade inte rätt med detta, han och jag hade ingen kamratrelation, vi gick bara i samma klass i sjuan och åttan. Det var år av kränkningar, som bara fick fortgå, utan att någon reagerade.

Under senare år så har jag, med mina klasser, ofta varit med i Webbstjärnan. Eleverna har jobbat i grupper kring olika teman, och i denna klass, som just gått ur nian, så handlade det i en grupp om mobbing och kränkningar.
En bit in i sitt arbete frågade eleverna i gruppen mig om jag någonsin blivit mobbad. Jag berättade då om hur jag fortfarande, vid närmare sextio års ålder, kunde känna mig ledsen över den behandling som Jorma gav mig.
- Honom vill jag prata med, sa en av eleverna. Han ska få veta vad han har gjort dej! Har du telefonnumret?
Nu hade denna  ( också nu sextioåriga man) ett ovanligt efternamn,tillika en fotofirma, så det var lätt att leta upp hans telefonnummer.
Flickan ringde upp, frågade om han kommer ihåg Anna-Lena... fick ett jaaaa till svar ( enligt min elev). Sedan talade flickan om hur ledsen han gjort mig... och då lades telefonen på i andra ändan.

Därefter har jag sällan funderat över denna pojke... vilket jag gjorde mycket, under många år. Jag vill så gärna förstå varför någon kunde bli så elak mot mig, utan att jag gjort personen i fråga något alls.
Vad fick Jorma vara med om, som han var tvungen att ta ut på mig.....och varför jag...?

Jag vet att Jormas elakheter tog bort mycket av min självkänsla, vad det gäller att duga utseendemässigt.

Tänker på en elev som jag hade i en klass. En stor kraftig kille, jättesnäll, men ... som en annan... lite väl spontan och väl provocerande i sina uttalanden. Dessutom lite allmänt "kill"-våldsam.

Vid ett tillfälle så uttryckte han sig riktigt illa plus att han knuffade en kompis ordentligt.
- Är du inte riktigt klok i huvudet, utbrast jag.
Det finns lärare om skulle bli såväl anmälda som entledigade från sin tjänst efter att ha uttryckt sig så.
Killen reagerade inte, slutade bara bråka.
Någon vecka senare pratade jag med hans föräldrar och berättade om vad jag sagt. De bara skrattade. Det bryr han sig inte om, sån´t säger vi ju till honom nästan dagligen. Men hade du sagt något om hans storlek, så hade du fått fan för det, både från honom och oss.

En del av oss.... kanske ... tjockisar ... är väldigt känsliga för påpekande om utseende.

Vilket gör att jag kommer att tänka på en annan gång då jag blamerade mig en del.
Vi var på kalas... det var på den tiden det bjöds till  kalas i byn ( bitterhet är också en farlig åkomma... jag har absolut lätt att drabbas av den) och byns mest omfångsrika kvinna, kom i en fin klänning, som jag också tittat på, i affären för storvuxna- Zizzi.
- Jag ser att du också varit i tjockisaffären, sa jag.
Svaret uteblev.
Något år senare så var kvinnan gastric-by-pass-opererad. Numera bor varken hon eller någon i hennes sedemera splittrade familj kvar i byn.
När man ser henne, så känner man inte igen henne... hon är så liten.... så till någon tjockisaffär behöver hon inte mera besöka.

TÄNK om det var klumpiga mitt uttalade som satte igång hela den processen......

Lyssnade på Ingvar Carlsson sommarprat.
Han pratade om tillfälligheterna som påverkat hans liv.
Så tror jag att det är för oss alla. Även om vi inte är politiker och makthavare. Det finns saker i våra liv, en del tillfälligheter, annat inte, så påverkar vårt liv i mindre eller större omfattning.

Nyårsafton 1973. Mina tjejkompisar och jag åkte till Nittorp på dans... för där var där dansen fanns på den tiden. I slutet av kvällen slängdes en lockhårig, magerlagd yngling fram mot mig med orden:
- Han vill dansa med dej!
De var Anders som knuffade sin vän och granne rakt in i mina armar.
Det var så jag hamnade i denna skogarnas, mossarna och moränens rike.

En annan jättepåverkan på mitt liv... kanske ingen tillfällighet... men påverkan, det var den stora utskällningen i Stockremma den 6 dec 2003.
I ett par timmar fick jag veta hur fruktansvärd jag var, hur jag bestämde allt, hur illa folk tyckte om mig,,,, Det kom aldrig någon ursäkt eller förklaring till utskällningen. Skälet till utskällningen var att jag undvikit att skicka ett tack-mail efter femtioårsfesten för mig och C-E till henne/dem, men skickat ett sådant till alla andra som var med på kalaset.

Tolv och ett halvt år har gått sedan den gången, jag har skakat och mått illa av rädsla för att möta denna kvinna igen..... jag har fått utstå fortsatt elaka kommentarer och ignorering om vi varit på samma ställe. Eftersom jag inte vill uppleva detta igen, så tackar jag nej till alla evenemang dit hon också är bjuden.

Försvann gjorde också den som fixade mycket i byn, ordnade gemensamma utflykter, samlade in pengar till födelsedagar, tog initiativ till fester i byn..... Lite ledsamt, tycker jag.... för jag gillar att fixa och planera....

Socialt handikappad har jag blivit... säkert genom min sjuka hjärna, den som inte vill höra någon kritik som inte är 100% berättigad, den som vill ha positivitet ( vem vill inte det)?, den som är rädd för och inte klarar  möten med människor som visar avsky, hat, ignorerande....

Mitt sommarprat nummer två, lämnar nu min egotripp till platsen "tycka synd om...."

Det är f.ö. inte ett dugg synd om mig.... jag har bara inte klarat att vara den starka människa som jag velat vara.... för alla närståendes skull... många har fått lida för mina sociala misslyckanden.

Man är nog ganska konstig för egen del också... knäppa egenskaper som bara finns inom en .... sådana som ingen har påverkat.
Kommer ihåg när jag var barn. Mamma sa - Hälsa fint på tanten nu!
Vad gör den jäkla ungen? Sätter båda händerna bakom ryggen och vägrar.

Har haft denna vägranskänsla i vuxna livet också. Det har hänt att jag inte sagt ett ord till människor, som jag umgåtts en hel kväll med, för att jag tycker att de är .... dumma.... ointressanta.

Skäms på mig!

Det kan t.o.m vara så att min sociala oförmåga gjort mig själv till min egen värsta fiende....

Betydligt allvarligare saker går jag nu över till.
Igår fick jag veta att ännu en gammal elev gått bort, alldeles för tidigt.
Hade svårt att somna då jag fått veta detta genom FB, precis innan läggdags.
Tänkte på hur fruktansvärt orättvist livet är.
Varför får en del människor leva en kort tid, varför får en del människor en massa bekymmer på vägen, medan andra glider fram på räkmackor?
Denne, nu femtioettårige man, gick in min första klass, i Tranemo. Den unga lärarinnan hade kvart-samtal varje termin, och jag vet att jag vid något tillfälle om denne pojke sa:
- Om jag någonsin får en pojke, så önskar jag att han skulle vara som Mikael.

Nu fick jag ingen pojke.... och lär, till min sorg, sannolikt inte få någon i nästa generation heller.

Men jag kommer ihåg den gode, fine killen som alltid var glad, positiv, gjorde så gott han kunde och aldrig var med i något bråk, trots att klassen hade fått en nyutexad, lite småtjock tjej, som bara hade etta ( av tre möjliga) i lärarskicklighet.

Som jag vet så är det ytterligare två av mina elever som förlorat livet. Tror att  det är ytterligare en... och så har jag heller inte koll på alla, trots att jag jobbat i denna lilla kommun i precis fyrtio år.
Dessutom vet jag att någon i detta nu är allvarligt sjuk.... i den återkommande skitsjukdomen, som fortfarande tar många liv.

En av mina gamla elever gick bort i hjärntumör, den andra tog sitt liv.
Lika hemskt båda delarna!

Och jag återkommer till, varför är livet så orättvist.

Varför drabbas oftast de som är snälla, goda.... medan de elaka människorna inte drabbas av något negativt.

Eller vet jag det?
Är de elaka människorna elaka? Är det bara jag som tolkar det så, bara jag kommit snett med  en del personer.

Någon klok person har sagt: Om alla människor bar sitt livsbagage i en genomskinlig plastpåse, till allmän beskådan, så finns det ingen som skulle vilja byta med någon annan.

Har funderat en hel del på detta påstående, och har kommit fram till att.... nej, så är det inte... det tycks som om "skit" inte händer en del, medan andra får jättemycket av den saken.

En mera sann devis är: Döm ingen förrän du gått en mil i hans skor! 

Vi människor borde vara mer öppna mot varann, för att förstå varför vi är påd et ena eller andra sättet.

De flesta får utstå mycket, både positivt och negativt.
Väldigt många har en styrka och en inneboende positivitet som gör att de kan leva med svårigheter, att de kan hantera dem utan att själva bli den bittra, avundsjuka person, som jag har en stor benägenhet att bli.

Snart måste jag komma till ett slut i detta mitt barndoms försvarstal och min ömkan över livets orättvisor.

Hur ska jag få till ett slut, som är ett slut, och som inte behöver ältas vidare?

Kanske så här:
Alla har sitt liv, ingens liv är någon annans likt, någras liv är mer olikt än andras.
Alla har sina guldkorn i tillvaron, det gäller att hitta dem och ta tillvara dem.
Hur vi gör med våra liv, det kan bara vi bestämma, utifrån mod och utifrån vad hjärtat vill.
Ingen har rätt att döma en annan för dess livsval, dess utseende eller hur man väljer att klä sig.

Tyvärr kan vi påverka andras liv genom vad vi gör och vad vi säger.

Livet är för kort, för att vi ska förstöra livet för varandra. Tyvärr går inte heller livet i repris.... lite synd är det allt, för med facit i hand vet man hur man skulle gjort, vad man skulle sagt... eller inte sagt.

Men ett ärligt menat förlåt, det räcker för att gottgöra den uteblivna reprismöjligheten.

En kram därtill, från ett människohjärta till ett annat. 

( Tyvärr en brist hos mig....det där med kramandet.... men jag tycker samtidigt att det gått alldeles överstyr.... inte vill jag krama människor jag knappast känner....)

I morgon åker vi en sväng till Karin i Malmö.
Känns bra.
På fredag ska jag träffa två av mina allra bästa vänner. som jag haft ända från högstadietiden.
Så fint att ha gamla vänner kvar.
På lördag kan det bli så att jag träffar såväl dotter, svärson, bror som svägerska. Inte säkert ..men kanske.
Idag fick jag ett brev från en vän som jag haft sedan lärarhögskoletiden. Hon vill också att vi ska ses i sommar.... och så vill jag.

Möten människor emellan, det är viktigt. Speciellt med människor som man kan vara helt öppen med. Det kan jag med dessa vänner.

 Fjärilarna, bina, humlorna använder sin korta livstid att flyga från en blomma till en annan för att suga ut det gottaste, för att göra nytta.... och för att glädja oss med sin vackerhet. Så borde även varje människas liv få vara.