Gränser

Det var väl på gränsen till skönt bad, då jag, väldigt ensam, trotsade Kattegatts vågor. Uppfriskande var det iallafall.
I lördags fick det bli en sväng till Halmstad. Ett välbehövligt besök vid stugan och dess vildvuxna gräsmatta... efter tre veckors bortavaro från stugan, så var det på gränsen att gräsklipparen orkade klippa ner det höga gröna.
Ett påhäng, det där att ha halmstadsstugan... tomten måste ju skötas om. Men jag vill ändå inte vara utan den, trots att den mer och mer tycks bli en utflyktsplats för en dag, än en övernattningsstuga.

Det är väl på gränsen att man behöver fridlysa denna vackra växt, nattviolen. Den finns överallt utmed vägkanterna, tycks det... åtminstone här i inre Götaland.

Vackra, vackra blåelden, den är betydligt mer ovanlig i våra trakter.

Denna skönhet fann vi på gränsen mellan sandig vägren och fuktig mossmark i trakten av Mossebo. Undrar hur den hamnat där?

Söndagens promenad förlades längs Marjeboleden, Mossebo.

Vi har promenerat den en gång tidigare, för .... tio år sedan..... på den tiden vi hade  gemensamma söndagspromenader med våra bygrannar.

Tänkte kolla om det skulle vara en bra runda att lägga ut geocacher på... men det var den inte.... det var alldeles för tråkig natur.... trots att man på Mossebos hemsida, lovar att man har sjöutsikt under den största delen av promenaden. Det var ljug!

Det fanns en del fina platser förstås, en bit in på leden.

På bron över Musån, så fanns denna välinformerande skylt.

Husen som fanns där, tyckte jag nog var på gränsen till hur fint man får bo.
Borde vara extra beskattat! Avundsjuk? Ja! Bor man som vi, på ett kalhygge, så blir man lätt det!

Den nyligen uppförda bosättningen på andra sidan bron, den tycker jag var skitful. På gränsen till vad som borde vara lovligt att bygga på landsbygden. Skulle passa bra i ett nybyggt område i en stad.

Ser sjön... även om det är på gränsen.
En stor del av vandrigsleden gick på skogsvägar och genom storskog.

Spännande dock att läsa om Mariebos/Mossebos tidiga historia.
En bit länge bort berättades det om ett järnbruk, som framställde järn genom att bränna jord med högt järninnehåll. Det var för mer än tusen år sedan. Flera sådana järnframställningsplatser har hittats i våra trakter. Spännande!

Altaret. Visst är det nästan så man ser ett gudomligt ljus över det. C-E kollar på en ovanlig lav.

Skogsvägarna var tråkiga att gå på, men när vi kom att se sjön ordentligt igen, så blev det en helt annan känsla. Positiv energi infanns sig!

Efter drygt 6 km vandring, kom vi fram till badplatsen vid Marjebosjön.
Där fanns ett fikabord, det kom vi ihåg sedan vi besökt badplatsen tillsammans med döttrarna, för ... tjugofem år sedan... ungefär.

Kom också ihåg att vattnet var kallt.... och skogssjöbrunt.... p.g.a järnutfällningar .

I måndags var det skoldag igen. Städa och avsluta. Vi har jobbdag tisdag och onsdag också, men eftersom allt var klart för terminen, så var det bara att förskjuta gränsen mellan termin och sommarledighet några dagar. Ingen tycktes ha något emot detta.

På det sättet kunde gamla mormor åka med till Ulås, Hindsen och familjen Friberg.

Ulås ligger på gränsen mellan Värnamo och Bor. Tror att de olika fastigheterna i Fribergsfamiljens lilla by, ligger i olika socknar.

Efter god lunch, så blev det en promenad på numera välkänd skogsväg, till vackra Hindsen.

Baddräkten fanns med till Ulås, men mormodern kände inte riktigt för bad. Det är ganska så stenig botten... behöver ha med badskor för att  känna för att gå i vattnet. Tog en promenad i omgivningarna i stället. Hittade en privat badplats, massor av hjortronblad, tranbärsblom,  klipphällar och blåbärsris.

En liten sjöjungfru fanns vid den gamla badplatsen.

Nä, de var ju Konrads kompis/barnflicka. Konrad fick bada benen.

Konrad, utlagd för torkning.
Roligt att få umgås med den lille glädjespridaren. Det kunde vi göra under en ganska lång tid, eftersom vi skulle vara barnvakter, då Johanna och sjöjungfrun skulle på ridträning med Tindra och Buller.

Förhoppningsvis får vi glädjen att umgås med familjen Friberg, och då i första hand den yngste i familjen, redan på midsommarafton igen.

Senast var det två och en halv vecka sedan jag träffade den glade killen senast. Det är på gränsen till abstinensproblem.

En fin dag till skulle det bli, dagen idag.
Läge att äntligen cykla geocachingrundan "På gränsen".  En runda på ( enligt cachebeskrivningen)
7,5 km. Med tanke på att det tog dubbelt så lång tid att cykla 7.5 km som att gå 7 km för några dagar sedan, så kändes den mycket längre.  Så var även känslan av vägsträcka.

"På gränsen" går på vägar och stigar på gränsen mellan Tranemo och Gislaveds kommuner och på gränsen mellan Västra Götalands och Jönköpings län.

En del av husen vi cyklade förbi var på gränsen till beboeliga, tycktes det. Typiskt glesbygd.
Vackra vägrenar.

En del roliga platser visades  av cacheutläggarna.

Här både utfodras det och skjuts det. På gränsen till omoraliskt, tycker jag.

Vackarste platsen hittade vi på egen hand.

Blommande näckrosor i Skogssjön.

En utmärkt fikaplats på en brygga, utanför en bastu.

På gränsen till intrång på privat mark....äsch... spela roll!

Den gamla bryggan var på gränsen till oanvändbar.

Superfin plats iallafall.

En annan favoritplats blev de dubbla stenbroarna, över utflödet från sjön. Ja, det fanns många vackra platser på rundan.

Från det att rundan gått på grusvägar och bra skogsvägar, så kom den in på en stig.

Där mitt ute i ingenstans, fanns detta stenbord. Undrar hur det kommit dit? Undrar vad den runda stenen används till? Har det funnits en kvarn i närheten? Inga svar gavs i cachebeskrivningen.

Det var en trolsk plats, en nästan djungellik plats.

En forsande bäck, och ruinrester. Visst måste det funnits en kvarn här, en gång för länge sedan....

Jakten på den gömda krokodilen, tog ut sin rätt på tjocka tanten. Inget vatten hade vi med, och nu började bristen på just vatten, kännas ordentligt.  Lärde mig en läxa... att aldrig ge mig ut på långtur i sommarvärme, utan vatten.

Den sista biten kändes lång, uppförsbackig och på gränsen för vad tanten skulle klara av.
Flimmer framför ögonen i sista nedförsbacken ( kan nog bero på nya blodrycksmedicinen också).... lite välbehövligt stopp vid dessa fina kreatur.

Även bonusgömman hittades, och sammanfattningsvis, så kan vi konstatera att detta var en bra runda, men på gränsen för lång för att promeneras... liksom att cyklas utan vätsketillförsel.

Alldeles på gränsen till "riktiga" sommarledigheten; i morgon ska jag träffa min nya kollega och planera arbetsfördelningen... och sedan är det midsommar.

Årets längsta dag är på gränsen till för lång,vad det gäller ljus tid, tycker jag.  Synd att man inte kan spara lite tills i december. Men skam vore att klaga, i morgon vänder vi mot mörka tider igen....