Insikt

Insikten slog mig, då jag fixade till en bakgrundsbild på datorn, en bild med båda de fina små barnbarnen. Insikten om vilken rikedom jag äger. Tidigare har det varit Konrad som haft ensamrätt  på mormors skärmar. Nu får han dela med sig med lilla kusintjejen.!

Det finns  så mycket uttryck vad det gäller barnbarnen. Prinsar och prinsessor, livets efterrätt och allt vad det är. Det äe inga uttryck som passar mig att använda.... nej, mina båda små, det är den största rikedom som jag har. Tillsammans med mina deras mammor, förstås. Barn och barnbarn, det är det mest värdefulla i mitt  liv. Tror så att det är så för de allra flesta.

Har insett att min vän Inga utkämpat sin sista kamp, då hon inte varit verksam på sociala medier under sista veckan. Min insikt fick bekräftelse, då vår gemensamma vän, nyss skickade meddelande om att Inga somnat in idag på förmiddagen.
Jag har tänkt mycket på henne och hennes familj under lång tid. Under det senaste halvåret, ja, kanske längre, så har man vetat att det inte funnits någon bot mot hennes cancersjukdom.

Sista gången jag träffade henne, det var då vi gjorde en geocachingtur tillsammans, i slutet av juni.
Vi har chattat på messenger lite då och då efter det och aldrig har hon visat tecken på att ge upp. Kamp in i det sista, det har det har det varit, trots upprepade infektioner, långa inläggningar på sjukhus och så slutligen ett lårbensbrott.

Det känns väldigt tomt, nu när man så sakteliga kommer till insikt om att Inga aldrig mer kommer att synas i chatten på FB, att hon aldrig mer kommer att gilla några inlägg eller foton på Instagram eller på FB, att hon aldrig mer kommer att kommentera mina inlägg på bloggen.

Det var faktiskt genom den här bloggen som vi blev vänner. När jag började blogga, i februari 2009, så kunde man söka efter olika yrkeskategorier via bloggen - som bloggare. ( Det  kanske man kan nu också) Jag sökte efter lärare i min egen ålder och fann två kvinnor, inom fem-sju mils radie. Vi träffades alla tre vid flera tillfällen. Vänskapen med Inga har hållit i sig i mer än åtta år. Jag önskar att den kunde fått hålla i sig i många år än.

Inga var den smarta av oss, en supersmart kvinna.
Det var efter inspiration från henne som vår skola blev en Grön flagg-skola.
Det var tack vare henne som jag började geocacha.
Vi gjorde många roliga geocachingrundor tillsammans.
Jag insåg redan i juni, att den rundan skulle bli vår sista. Då var vi i Vrigstad, åkte bil mellan cacherna. Inga var den som var ivrigast att söka upp gömmorna.

Inga hade en stark gudstro. Jag hoppas verkligen att den guden som hon haft sådan förtröstan för och tillit till, finns där någonstans och välkomnar henne.

När jag skrivit klart detta inlägg, ska jag gå till Cancerfondens webbplats, och öppna en minnesinsamling. Hoppas att du också vill vara med. Lägger in en länk här så småningom.

Livet går vidare. En god människa fattas.

En liten människa, som betyder så mycket för mig,  har kommit till världen, för bara fyra dagar sedan.

Det är så livet är. Våra liv ser olika ut. Jag tror inte ett dugg på att de är förutbestämda.

Jag saknar Inga, jag kommer att tänka på hennes familj ännu ett bra tag framöver.

Jag gläds så otroligt åt det nya livet, åt de små, som förhoppningsvis har ett långt fint liv framför sig.

På äldre dagar, så har jag kommit till insikt om hur mycket jag har att vara tacksam för.

Ett inlägg om största glädje och om djup sorg blev detta. Ett inlägg om livets start och livets slut.
Bilderna, de är från dagens vandring längs delar av Hjälmåleden.