Förändringar

I snart nio år har jag haft den här bloggen. Den har gett mig en del (självförvållade) bekymmer, den har gett mig ännu mycket mera glädje. Ibland går jag tillbaka till ett slumpmässigt utvalt inlägg och läser. Jag förundras över hur väl jag haft förmåga att uttrycka mig och jag förundras över vackra bilder.
Inläggen har blivit färre under tid, det har blivit svårare att hitta lusten att skriva. Från det att bloggvännen Inga blev sämre i sin sjukdom och nu när hon är borta, så har det känts extra tungt. Jag vill inte ha denna förändring i mitt bloggande, jag vill fortsätta att skriva åtminstone en gång åer vecka. Jag har haft flera "bloggvänner"  som slutat blogga. Man har sina perioder. Jag vill fortsätta... det gäller att ta sig själv i kragen. Det är det jag försöker göra nu....

Understundom har jag länkat till bloggen via Facebook. Undrar om jag gör det för att jag vill ha en klapp på huvudet, att bli sedd, bekräftad? Jag gissar att det är så...
Det är något som inte ha förändrats genom livet, det där med att vilja få positiv respons.
Tyvärr är jag dålig på att ge.... något som jag delar med många.

Att ha fått en ny klass, det har inneburit en hel del förändringar. Det är bara att konstatera, att det på många sätt är skillnad på klass och klass.  Det känns som om jag dragit en vinstlott. Som så ofta. Jag skäms lite då jag medger att jag njuter av att ha - kunskaps och förmågemässigt - duktiga elever.

Sannolikt min sista klass.
Visst är det lite konstigt att den stora livsförändringen förväntas ske när man är 65! Får man vara frisk, så är det ju inte så konstigt om man vill vara med i arbetslivet längre än så. Jag tror att det är förändringar på gång, att man inser värdet på att ta tillvara vår, de äldres,  erfarenhet och kunskap.

Eller också gör man något helt annat efter 65. Jag skulle vilja jobba som guide. På pensionärsresor.

Att få barn, det är en jättestor förändring i livet.
Att få barnbarn innebär också en ordentlig livsförändring.
Man har fått en ny liten individ att bry sig om , att gladjas åt, att oroa sig för.
Man vill träffa den lille/lilla så ofta man kan ( med). Det blir många helger som är uppbokade redan från början, man får inte så mycket tid över som man hade förr. Och att det blir så, det gör inte ett dugg!

Ålder gör att humöret förändras, tycker jag. Man bir inte lika arg längre. I mycket slutar man bry sig, man struntar i att tjata om saker. Blir kanske lite bitter ibland. Tycker att en del människor är extra fjantiga... jobbiga....

Den stora glädjen har jag fått möta i de nya små liven. De är så fantastiska, så att jag kan få fjärilar i magen när jag tänker på dem.

Men riktigt sprudlande glad det känner jag mig aldrig. Trots allt positivt i mitt liv. Är det också en åldersförändring? Skulle så gärna vilja uppleva bubblande glädje, sådan där som man kunde känna förr, någon gång igen.
Men man kan inte få allt. Och något att klaga på, det har jag inte.