Vatten

- Det känns som om man tappat något, sa min mamma.
Vi hade varit och badat i åa ( ån).
Tre branta backar var det ner till "badplatsen" vid Viskan. Någon riktig badplats fanns inte, men det var ett ställe där det var enkelt att ta sig ner i den dybottnade flodfåran.
Tvål och handduk fanns med ner till åa. För när man nu hade tillfälle att tvätta sig, så skulle man se till att bli riktigt ren.

Femtio år senare kan jag fortfarande känna den bubblande glädjen av att se den blå vattenspegeln skymta mellan trädstammarna, då när vi kommit ner för backarna och närmade oss "badplatsen".

Badet var belöningen efter slitet med höet under den svettigt påfrestande slåttern.
Idag frågar jag mig hur mamma orkade ta sig ner till ån, efter en slitsam dag och efter mjölkningen.
Själv hade jag också fått visa vad jag gick för, då höet skulle läggas i högar eller då höbalar skulle läggas i ordning på rännet ovanför ladugården.
Men jag slapp mjölkningen. Den skedde med maskin, med hjälp av traktormotorn, ute på betesmarkerna. Kanske inte så jobbigt, men ett dagligt måste.

Det jobbigaste måste ändå ha varit att ta sig uppför de branta backarna, hem till övre Backgården igen. Men som mamma uttryckte det, man hade ju tappat något, man hade blivit svalkad och man kände sig ren. Den känslan gav extra energi i uppförsbackarna.

Hur kom det sig att vi inte hade bad eller duschmöjlighet därhemma? Det var ju sextiotal, och "alla" hade byggt ut huset med ett badrum och installerat badkar med dusch och med en vattenklosett.

Jag tror att det berodde på att min far var extremt rädd för att ta lån. En bonde, om så med snickeriarbete som extrajobb under vintern, hade det inte fett. Och kunde han inte betala direkt, så blev det ingen affär.

Min far gick aldrig med till badet. det räckte att tvätta av sig lite i handfatet i köket, tyckte han. Vid handfatet fanns en kran, som man var tvungen att gå till ladugården att vrida igång. Vattnet pumpades upp från en bäck, men hjälp av en sinnrik apparat som kallades vädur.
Det hände ibland att inget vatten kom genom kranen. Då hade väduren stannat, och den lilla rultiga flickan fick rulta nerför backen och trycka igång den igen. För vatten det måste vi ju ha!

Någon gång under sextiotalet drog man in vatten i kran till ett handfat och till en diskho. Båda två placerade i köket.  Varmvatten, ja det fick man fortfarande värma på spisen - som nu hade blivit elektrisk. Och ville man bada, då fick man gå till åa.
På vintern hände det ibland att vi gick till någon av alla grannar som hade badrum. Mamma, som aldrig hade några skrupler, frågade helt sonika om vi fick ta ett bad i badkaret. Först jag, sedan hon. Vad skulle man svara? Det blev aldrig något nej, iallafall. Men jag skämdes en del, det gjorde jag allt.

Om det var något som jag önskade under min barndom och tidiga ungdom, så var det just att få ett badrum. Inte enbart för badet/duschen, utan helt enkelt för att det var otroligt pinsamt att ha utedass.
Jag ville sällan eller aldrig ta med någon kompis hem, just för att jag tyckte att svaret på frågan var badrummet/wct fanns,  var så oerhört skämmigt.

I skolan var det bastubad som gällde. Varannan fredag, från åk 1 till åk 6.
När vi var småskolebarn, så fick tjejerna vänta i det innersta omklädningsrummet, medan pojkarna badade. De var tvungna att gå igenom vårt omklädningsrum, för att komma till tvagningsrummet och bastun. Nog var det lite genant för dem?
När vi blev mellanstadiebarn, så var det en badtid för pojkarna och en för flickorna.
Greta, hette tanten, som borstade oss med grova rotborstar på ryggen, och som såg till att vi gjorde oss rena före bastun och att vi duschade ordentligt efter bastubesöket.
Tur att det här med bastubad fanns. Kanske var det någon mer än jag, som inte hade någon ordentlig tvagningsmöjlighet därhemma.

Simskolan, i Marsjön, den hjälpte förstås till att man kände sig ganska så ren under de veckorna som den höll på. Att vattnet i denna delen av Viskan var ganska så grumligt, det var det ingen som funderade över. Att doppa sin kropp i vatten, det gör att den hålls ren, så var det man tänkte.
Tvål eller schampo? Nja, inte så viktigt. Schampo kommer jag inte ens ihåg sedan min barndom. Mina minnen inskränker sig till grådaskig hårdtvål med sprickor i.

När blev min önskan om badrum uppfylld?
1971, tror jag det var. Jag gick i tvåan på gymnasiet iallafall.
Dagliga duschar var inte vanliga för någon under denna tid. Jag kommer ihåg att mina klasskamrater från "fina" familjer i Borås, använde torrschampo, när håret kändes fett.
Jag testade någon gång, men mitt feta hår blev ännu fetare.

När badrummet hemma äntligen var klart, så blev det bad en gång i veckan även för mig. I badkar. Ljuvligt!
Snabbdusch efter gympan på skolan, förstås.... fast jag skolkade så ofta från just det ämnet. så  att det sällan blev någon extradusch.

Min far, han badade/ duschade väldigt sällan (eller kanske aldrig) trots faciliteterna. Det räcker med att tvätta sig ordentligt när man ska bort någonstans, ansåg han.   Tandborste  ägde han ingen.   Karies? Nix!

Idag förundras jag över hur vattnet bara rinner ur kranen när man vrider på den.
Men oförmiskad kraft, trots den långvariga torkan.
Jag medger, jag är orolig att vattnet en dag ska ta slut, med tanke på vattenslöseri/vattenbehov och torka.
Det har varit torka tidigare år också, och aldrig har det sinat i brunnen som grävdes i de bästa vattenådran, av alla de som fanns på  tomten.
1979 byggdes vårt hus. Var brunnen skulle grävas, den platsen tog C-Es föräldrars "dräng" ut med hjälp av slagruta. Tänk att en del människor kan påverkas så av olika krafter i marken, att dessa krafter i sig kan påverka personens kraft att hålla emot en träklyka. Fascinerande - och alldeles för lite forskat på.

Vatten behövs denna sommar, då svettporerna vid minsta ansträngning öppnas helt, för att den salta kroppsvätskan ska kyla ner våra kroppar.  Vatten behövs för att ersätta det som  sipprat ut, vatten behövs för att man ska känna sig fräsch igen.  Vatten behövs för att svalka. Våra insjöar har den bästa svalkan, tycker jag. Saltvatten svalkar också, men det ger inte samma fräschhet som ett bad i en insjö.

Precis som mamma sa, efter ett bad i sötvatten, så känns det ibland som om man "tappat" något, blivit lite lättare.

Duschen efter den svettiga långpromenaden inspirerade till detta blogginlägg.

Blommorna frodas, tack vare kombinationen sol och vatten ( från brunnen).

En fundering: Gjorde två dagars stilla nederbörd så att många fjärilspuppor öppnades?

Vatten - det är livet! 

Vi måste vara rädda om vårt rena sötvatten! 

Och jag anser att man skulle lägga ner mer pengar och energi på att forska på  hur man kan förenkla produktion av sötvatten från saltvatten. Jag tror att det kommer att behövas i framtiden!