Astrar

 

Aster. Min absoluta favorit, vad det gäller trädgårdsblommor.

Nu är det astertid.  En anledning till min fäbless för astrar, det är att de blommar när allt annat blommat över. Då står dom där tryggt i höstsvalka och höstskymning och producerar blomma efter blomma.

Den allra största anledningen till min asterförtjusnng, det är att det finns så många former och  så många nyanser av dem. 

Vita, lila, rosa, röda.... i många olika  nyanser.

Flera av blommorna har kommit från samma fröpåse.

Köpte tre olika fröpåsar i våras, drev upp dem... alldeles för tätt... i växthuset och planterade ut dem  på några olika plaster i trädgården i slutet av maj.

( Nu vet jag att jag ska överföra varje planta till pluggbrätten, så att varje liten en får ordentligt med livsrum. Ska inhandla ett antal brätten till våren)

Nästan alla utplanterade astrar har överlevt, såväl bortglömd vattning i torkväder, som katternas toalettbesök i den porösa planteringsjorden.

Juni gav bra start på tillväxten, men i kalla juli, så stannade den av. Så kom härliga augusti och plantorna växte som aldrig förr, och  började dessutom sätta antydan till blomknopp.

Och nu, när höstdagsjämningen står för dörren, då blommar de för fullt och visar upp nya vackra nyanser och kronbladsformer varje dag.

Riktigt bra snittblomor är de, de står sig inomhus mer än en vecka....

Tänkte på det, då jag gick bakom gräsklippsåbäket vid middagstid; att de där blommorna de är ju av samma art allihop.  Och så är dom så olika. Och alla är vackra på sitt sätt.

En bra tankeställare för mig, efter helgen negativa inlägg. Vi är människor är också olika, både i ålder, färg och form. Men alla bär vi med oss något värdefullt, något vackert- på in eller utsidan.

Har skrivit lite smånegativa, överpersonliga inlägg tidigare och frågar mig alltid samma  sak. Är det OK att vara negativ, att öppna sig på sociala medier? Jag vet att folk har olika åsikter om det, en del tycker att det är helt ok, andra tycker att det där negativa, personliga, det behåller man för sig själv.

Personligen så önskar jag mer personliga känslor och tankar på bloggarna. Inte för att man ska bli ömkad och få en massa tycka synd om kommentarer, utan helt enkelt för att det är så bra att skriva av sig när man är lite låg. Och dessutom gråta en skvätt. Det borde ju vara så för fler än jag, att både argburken och gråtburken är överfull och behöver tappas av på arghet respektive tårar.

Men till att det är synd om mig, eller att jag är ett offer, dit är det långt.

Apropå tycka synd om/offer så hörde jag en intervju i lokalradion ( Radio Sju) under det att jag stod i köket och bakade bullar i kväll.

En person inom palliativ hemsjukvård hade påträffats med inkontinensskydd som var fyllda av avföring, så gammal att det blivit sår av de frätande fekalierna. Samma person hade tjocka lager av plack på tänderna, hade inte fått hjälp att sköta tandhygienen. Hemtjänstpersonalen hade inte haft tid att byta "blöja"  eller hjälpa till med tandborstning. I intervjun ställdes den högst ansvariga för hemsjukvården till svars. Hennes kommentar var - Jag blir förstås ledsen när jag hör om detta, väldigt ledsen. 

Hon gjorde sig själv till ett offer.... Hur kan man tänka så?

Tack alla ni som ville kommentera och på ett eller annat sätt muntra upp den deppiga, trötta tanten i lördags. 

Kan berätta att tant mår bra, har haft massor av energi några dagar, att jag idag gått i en uppförsbacke med 60 meters höjdskillnad  ( åkte med maken grusvägen ner, då han skulle till centralorten för ett ärende) utan att direkt fundera på uppför och nerför. 

Men ändå; ibland behöver man skriva av sig, fälla några tårar av ren frustration..... och sedan så känns det mycket lättare att njuta av det vackra och positiva som livet ger. Som astrar i trädgård och i vaser. Och att det är mormorstisdag i morgon!