Motsatt håll

 Vet inte hur många gånger jag gått någon av de lättvandrade lederna som utgår från Hofsnäs Herrgård och restaurang.  Har gått med maken, med vänner, har gått ensam. MEN alltid åt samma håll. Medsols! Nästan alltid så har vi kombinerat vandringen med att äta lunch på restaurangen. Kan påminna mig ett tillfälle, då jag gick mellanrundan ensam och avslutade med att fika.

Variation är inte dumt. Idag föreslog jag en tidig promenad, avslutad med fika. Jag har så många gånger suktat efter godsakerna som brukar finnas uppradade i kyldisken. Men efter en rejäl lunch, så orkar man inte en stor bakelse ... eller kanske är det så att man inte har "samvete" till ett sådant frosseri....

På vågen till Hofsnäs kom jag på: -Vi kan väl gå åt andra hållet idag. Motsols! Helt OK, tyckte maken.

Det var lite småkallt då vi påbörjade fem-kilometersleden. Hade tunn täckjacka på, och drog upp dragkedjan nästan upp till hakan. 

Tänkte att om vi gick åt motsatt håll, så skulle vi komma till vitsippshagarna på slutet av rundan. 

Nu visade det sig att det fanns nästan lika mycket vita sippor på  östsidan av det smala näset, som på  västsidan. 

Torpanäset är smalt, så de tre lederna faller in i varann. En kort slinga på en km, mellanslingan på 2,5 km och den "långa" rundan på fem km. Extremt lättgånget. Inga stenar eller rötter att snubbla på, inga branta backar. Lederna går längs sjön, Åsunden. Vattnet är nära, nästan hela vägen.

Kabbelekan stod i blom. Liksom svalört, harsyra och vårlök.

Kolla där! Där femkilometersslingan vände tillbaka, där fanns det en hel del blåsippor kvar.  

Medtagna, efter att ha blommat en månad och efter många frostnätter. Men ändå, jag blev glad... och samtidigt lite sorgsen, att få se min favoritblomma.  Blommorna hade tappat färg, de hade ett antal skavanker och var klart i nedgångsfas. 

Kunde inte låta bli att jämföra med en tant på sjuttio. Tycker nog att jag kan känna igen mig i sippan som har lite skavanker, men som ännu ser ganska pigg ut. Men hur länge....?

Kunde också identifiera mig med denna grupp av blommor... samma känsla...

Hej då och tack för i år, ni vackra blå. Nu är det vitsippornas tid, under ett par veckor.

Det kändes väldigt "nytt" att gå den välbekanta leden från motsatt håll. Andra perspektiv.

Tänkte på att man borde se saker från olika håll, lite oftare än vad man gör.  Både i verklighet och i tankar. Man får absolut syn på andra och nya detaljer. Inget är så självklart, som det tycks från en enda synsida...

Snart tillbaka vid utgångspunnkten. Stannade till och tog en bild, med stenhuset  där på andra sidan sjön. Torpa Stenhus öppnar nästa helg.  Kan bli en tur dit i år också, speciellt om barnbarnskillarna vill uppleva alla "hemska" rum som finns i slottet igen.

Läste i Borås Tidning att ägaren bygger upp ett nytt bostadshus, efter ritning från 1600-talet. 700 kvadratmeter stort. Dock inte i trä, som ursprungshuset var byggt i, utan i mer bestående och underhålllsfria material. 

Ägaren är årsbarn med mej! Härligt med folk som har framtidstro! ( Och sannolikt en uppsjö av pengar...)

Porsen blommar. Vattenståndet är fortfarande högt.  Vinden har lagt sig, och Åsunden är spegelblank,

Och maken tycker väl att jag stannar lite för ofta, för att fota. Men bra träning för mej, jag får går lite snabbt för att komma i fatt....

Herrgårdsrestaurangen har slagit  upp sina portar för dagen. 

Idag är det frosseri som gäller. Vad ska jag välja?

Det blev en marängbakelse med lemon curd. Utsökt! Mums! Maken valde kanelbulle och toscakaka med rabarbersylt i botten.   

Fortfarande lite kyligt! Hade blivit varm under promenaden och knäppt upp jackan. Nu åkte dragkedjan upp igen, under det att vi njöt av god fika och vacker sjöutsikt.

Körde vägen över ICA i Tranemo. Behövde kompletteringshandla . Det tar en kvart-tjugo minuter att köra mellan Hofsnäs och Tranemo. Under den tiden anlände våren. Nitton grader visade termometern. Tio grader mer än då vi körde till Hofsnäs strax för klockan tio. 

Rotade fram knälånga byxor och kortärmad T-shirt då vi kom hem och begav mig ut i trädgårdslandet. Lunch hade vi kvar sedan i går, så det var bara att värma, då vi kände för det. Noterade att nässlorna var i lagom storlek för att skördas, då vi promenerade på Torpsnäset. Så det blev en tur till mitt eget nässelställe, efter trädgårdsarbetet.

Nässelsoppan är just avsmakad. Supergott, tillsammans med ägg från Värnamodotterns utehönor. Och nyttigt.  

En härlig vårdag blev det! Kan inte säga det nog många gånger; är så tacksam för att ha så mycket energi kvar, trots ålder och småskavanker. 

En utmaning

 

Minst en gång varje vecka, passerar vi Store Mosse nationalpark, på vår väg mellan Grimsås och Värnamo.   Store Mosse, det är en av Sveriges trettio nationalparker. Under årens lopp, så har vi gjort olika vandringar på vandringslederna. Under senare somrar har vi vandrat till vackra Svartgölen, tillsammans med Värnamofamiljen. En lite lagom vandring på dryga fyra km. 

För många år sedan, så var vi ett stort gäng som vandrade på söndagar. Oftast här hemmavid. En gång åkte vi tillsammans till Store Mosse för att gå leden runt Kävsjön. På den tiden var den fjorton kilometer. Jag minns den sista sträckan, som gick på grusväg, som väldigt lång.  Numera går leden på spångar, rakt över mossen, och man sparar in två kilometer.

- Jag skulle vilja gå den nya Kävsjöleden, har jag flera gånger sagt, då vi passerat. Maken har inte varit lika intresserad. Gång efter gång har jag uttryckt att jag ska ta den där rundan i sommar. Insåg att det har blivit mer höst än sommar, så nu var det verkligen på tiden att sätt planen, ja utmaningen, i verket.  Så medan maken åkte till marknaden i Gölingstorp, för att lotta bort stickade strumpor och hembakta squashkakor, ( vilket hade gått utmärkt) så iklädde jag mig vandringskläder, packade lite te och macka, och åkte iväg de ca fyra milen till Store Mosse, stora parkeringen vid Naturum. 

Lite småpirrigt var det, jag har inte gått över milen på flera år. Men det är ju bara att trava på, tills man är tillbaka igen. Enligt vandringsguiden, så skulle vandringen ta mellan 3 och 4 timmar. 

Hur många spindlar finns det i världen? Många

Det var så vackert med alla näten, som var spunna i bärriset. 

Och visst sprang man rakt in i spindeltrådar, som var spunna rakt över stigen. Men fånga en tung tant, det klarar inte en spindel av. Tror inte att de skulle uppskatta det eventuella bytet heller.

Måste ju bara ta ett foto med makron. Många trådar är det, men inte mycket till fångst. Fanns en hel del myggor i luften, Någon borde ju fastna i något nät.

Tolv kilometer runt Kävsjön, det låter som en vacker vandring. Men tyvärr ser man sällan något av sjöns vatten under vandringen. Så man får passa på att njuta av det lilla.

Det finns tre fågeltorn runt sjön. Det största finns i området runt naturum. Ett annat fanns några kilometer in på leden. En avstickare på ett par hundra meter ledde fram till det två trappor höga tornet. Ganska tomt på fåglar så här års. Tre knipor lyfte förskräckta, då de hörde mitt tunga klampande uppför fågeltornets trätrappor. 

Njöt av sjöutsikten. Tur att jag gick fram till tornet, för någon mer sjö skulle jag inte komma att se under hela vandringen. 

Tallskog är vackert. Har en frodig undervegetation. Släpper in en hel del solljus. 

Hörde att någon pratade bakom mej. 

Kände mig lite stressad.  Upphunnen av tokar, som har bråttom framåt! Vandringsleden bestod sannolikt till hälften av spångar. På en sådan blev jag upphunnen av de pratande. Hoppade ( nej..jag hoppar inte... steg) åt sidan och släppte förbi "snabbgångarna". Kände mig nästan lite lättad då det var ett ungt par som gick förbi mig. Hade blivit "knäckt" om det varit pensionärer. 

Träffade f.ö. på en hel del yngre par på den långa leden. ( På slutet går Kävsjöleden ihop med ett par andra leder, och där var det mer blandat med åldrar.) Blir så glad av att se ungdomar som uppskattar och utnyttjar naturen. 

Fem kilometer in på leden kommer man fram till den gamla gården Svänö. 

Idag är det ett vandrarhem. Såg inte till någon övernattande. Iaf ingen som parkerat bilen utanför. 

Det kan ju också vara så att det är stängt för säsongen.

Det enda huset utmed leden, det är vackra Svänö. Naturligtvis fanns det bänkar och ord, och möjlighet att äta sin medhavda matsäck här. Minns att vi gjorde så, när vi vandrade här förra gången. Men jag var inte det minsta sugen på fika, så jag fortsatte ett tag till.

Lite sommarfägring fanns kvar på ängarna  i det öppna landskapet.

Men snart bar det in i skogen igen. Blött på marken, mycket spång.

Så öppnade dig landskapet och jag kom ut på mossmarken. Några staplar med bräder var utlagda. Många spångar var i behov att bytas ut. och skulle sannolikt göras så. Här slog jag ner min breda bak, och njöt av säväl omgivningen, som mackan och teet, det senare direktimporterat från England. 

Kom fram till vandringens tråkigaste och besvärligaste del. Granskogen. Sådan har vi hos oss också, så den är inte speciell för mig. Slogs av hur stor skillnad det är på undervegetationen på gran och tallskog. I granskogen är det mest mossa på marken. Stigen var lite tråkig här också. Rötter och stenar, och spångar över de blötaste områdena.

Åttakilometerssträckor, det går jag  då och då. Det märktes. Så långt kändes det lätt att gå. Efter det kom några långa kilometrar. Detta trots att två vandringsleder nu gått ihop, och underlaget var mycket bättre än tidigare. 

Äntligen kom jag så fram till platsen där leden gick på spång rakt över gungflyet/mossen, tillbaka till naturum.  Dryga två kilometer kvar. Då gick det lättare igen. Ett par möten blev det på spången. Inte en tanke på att ta steget ner i det blöta .... men det gick bra att mötas.

Tyvärr var Naturum stängt. Eller rättare sagt låst. Det hängde ballonger på dörren, så jag uppfattade det som att det var abonnerat för någon festlighet. 

Tänkte återkommande på min vän/bloggvän Inga, då jag gick längs leden. För henne var Store Mosse som ett andra hem. Hennes sextioårskalas firades på Naturum. Det var i oktober 2012. 

Jag vandrade på Store Mosses olika vandringsleder tillsammans med henne, flera gånger. Från olika utgångspunkter. 

Inga fick aldrig uppleva sin sextiofemårsdag. Tänkte att det var sex år sedan i dagarna, som vi var på hennes begravning.

En slända flög länge framför mig och landade då och då på den solvarma spången. Tänkte att det var Inga som höll mig sällskap en stund under vandringen.

Min lilla utmaning är avklarad. En fin runda, som jag absolut kan tänka mig att göra om till våren.  Ganska gott att gå ensam, i eget tempo. Och fundera på än det ena,  än det andra. Och faktiskt, jag tror inte att jag tänkte en enda negativ tanke på hela vandringen. Tre och en halv timme tog det. Så jag höll mig gott och väl inom vandringsguidens "rekommendation". Gott så!

Tack till PostNord?

 Eller inte!

Så här var det: Maken skickar efter kattmat från ett ställe som heter Zooplus. ( Dyrt att ha katt f.ö.- Två katter äter nog för ungefär en fjärdedel av vad de tvåbenta som bor i samma hus som de, handlar för på en månad.... ) Det brukar bli en beställning per månad, sammanlagt omkring 20 kg kattmat. ( Inte undra på att vi har stora katter, speciellt den som alltid är hemma och aldrig är ute och rör på sig). Oftast kommer leveransen i två paket, levererad direkt till dörren.

Denna gång var hela leveransen förpackad i en låda. 22 kg. Väldigt dumt att packa så mycket i en låda! Tungt! Av någon anledning, så måste en så tung leverans signeras av mottagaren. En låda som väger mindre än 20 kg, den kan postutköraren ställa utanför dörren, utan att någon är hemma. Maken hade fått besked via mail att kattmaten skulle levereras i tisdags. Han meddelade då PostNord via svarsmöjlighet, att ingen var hemma den dagen. På eftermiddagen i tisdags kom ändå ett SMS: Vi kunde inte leverera din beställning. 

Vad skulle nu hända med  kattmaten? Skulle de välgödda katterna behöva gå in i en ( välbehövlig) fasteperiod?  Telefonkontakt med Post Nord. Jo, man skulle återkomma med besked om var den tunga lådan kunde hämtas. Efter några timmar fick maken veta: Kattmaten fanns på Post Nords terminal i Borås. Där skulle han hämta den. 

Jäkla PostNord! Inte kunna läsa av ett meddelande, och meddela postutköraren att ingen var hemma. Jäkla PostNord, att inte ha som regel att lämna leveransen hos närmaste postombud. I detta fall ICA i Tranemo.

Men vänta.... det här kunde ju bli något bra utav. Jag hade ju, inspirerad av bloggvännen "En vanlig man" tänkt åka till "min" stad och gå en runda. bara för att se hur det förändrats under tid. Det är så sällan vi åker till Borås, och allra minst då till centrum.  Dessutom hade jag under flera år pratat om att gå en av vandringslederna i den del av mitt hemby/samhälle, som jag inte är speciellt bekant med.

Så fick det bli!

Efter att ha besökt min brors och brorsons arbetsplats, PostNords terminal i Borås, och baxat ut en låda från "postkontoret" så parkerade vi på Krokshallstorget, alldeles vid Viskan.

Passerade Knalletorget, noterade att de gamla trähusen i fanns kvar där vi gågatans början... eller slut... och fick  återigen se den bekanta vyn, som jag dagligen såg under mina tre år på Bäckängsgymnasiet. Det var en bra morgonpromenad, raka vägen från Borås Central upp till kyrkan som syns mitt  i bild. Bakom Gustav Adolfs-kyrkan , då ligger stans största gymnasieskola. Och mest anrika...

Borås är en skulpturstad. Bodhi, stående i ( den skitiga) Viskan, den gillar jag.

Muralmålningar finns det också en hel del utav. Denna. otroligt fina, under bron, var helt ny för mej.

Vi gick genom Stadsparken. Fick en flashback till de "Tjejmilar" som jag startade där, då när jag fortfarande hade lite ( om än långsamt) spring i benen. Det var kul.... 

Vid Södra Torget finns det också ett antal gamla hus kvar.  Hemgården, till höger i bild, är fortfarande ett levande kulturcentra. Vid den gula, illa  målade pilen, där hade jag mitt sommarjobb i många år. Hedlunds bageri. Många goda bakverk.  Så oemotståndliga att de också hade inverkan på sommarjobbarens kroppshydda. " Är A-L gravid?" hade någon frågat min mamma. Det skulle allt dröja några år... och minus ett antal kilo.... innan jag var det.... 

 

Bakom "Fiskarpojken"  finns numera en restaurang, Orangeriet, När jag var ung och såg mig som boråsare ( nästan) så låg Stadsteatern på den platsen. En helt underbar gammal teater, där jag såg många föreställningar. 

Den nya teatern byggdes i anslutning till Bäckängsgymnasiet. Vad skulle man göra med det gamla schabraket. Min tredjedelskusin, numera avliden, dåmera kommunalråd i Borås ( c) var bland dem som förordade en rivning. Vilket skedde en tidig morgon, en söndag i december 1983. Ett helgerån!

Skylinen  i stan har verkligen förändrats under tid. Huset till vänster har fått tre, fyra våningar påbyggda, Höghusen, de är bara några år gamla.

Längs Viskan, så var försommarplanteringarna i full gång.

Fika, det måste man ha när man är i stan. 

Cafe Viskan, med utsikt över den skitiga "floden" /ån,,,, hade mycket gott att välja på.  Jag valde cheesecaken, med en massa goda, lite syrliga bär, på toppen, Mums!

Kastanjerna vid parkeringen stod i full blom. Så vackra och ståtliga!

En dryg timme i stan, det bör kompenseras med minst lika lång tid i skogsmiljö, för den här lantisen.

Motorvägen ut till Rångedala, dryga milen och  raka spåret mot spårcentralen. Belägen tre-fyra kilometer från mina barndoms stenar.... så det är en del av samhället, som jag inte alls är bekant med,.

Det fanns ett antal olika vandringleder, från 2, 5 till en mil. Vi valde Hllonstidegn, ca fyra km. Något backigt!

I nerförsbacken fanns det massor av får.

 Hörde på lokalradion att ett tjugotal får blivit slagna av varg. Vargreviret finns 4-5 mil i nordostlig riktning, från Rångedala sett. Man får hoppas att ulvarna håller sig kvar där.

 

Jodå, det stämde att det var något backigt längs Hallonstigen.  Iallafall under den första kilometern, då den gick på en fin skogsväg..

Men sen vek den av på en smal stig, och det var då vi började fundera på var gränsen mellan "något backigt" och "rejält backigt " går.... 

Bra med backpass. Och strategiskt nog, så fanns det en viloplats, efter varje lång brant backe....

Det var en lång kilometer innan vi var uppe på höjden. Knepigt det där, här hemma, så är ju en kilometer en väldigt kort sträcka.... 

Här fanns ett väldigt smart fika bord. man fäller ner sätena, här uppfällda mot bordet....

Resten av sträckan gick nerför... förstås,,, och nästan bara genom lövskog och förbi öppna fält. Insåg att det varit massor av vitsippor här för några veckor sedan..... måste ju tillbaka i början av maj nästa år... ( om man fortfarande klarar att ta sig framåt för egen maskin--- ingen självklarhet) .

Årets första skogsnäva/ midsommarblomster hade just slagit ut...

Vackra förgätmigej....

... och kolla, här fanns det vätteros.  En vacker parasit....

När vi närmade oss samhället igen, så kom vi fram till en stor grillplats.  Med säkert avstånd från eldstaden, så fanns riktigt härliga "leksaksfordon". Ett tåg, en bil... och ett krokodilåk...

Riktigt härliga grejer,..Borde testat bilen. Där fanns det plats för en stor ända....

Hembygdsgården syns en bit bort. Längs den gamla fägatan växte det mängder med förgätmigej. Vandringsledens vackraste plats...

Mer kreativitet,,,,, 

... och ännu mer...

Det fanns en liten runda som kallades Naturstigen. Den var verkligen riktigt spännande för barnen att gå....

Rångedala ligger ganska mitt emellan Borås och Ulricehamn. Lunch fick det bli i U-hamn. På "Emmas och Andreas" eminenta restaurang serverades fisk och skaldjurslasagne. Samtmycket goda sallader. 

En väldigt trevlig halvdagsutflykt blev det. Med gamla och nya vyer, motion och god mat. Det får vi tacka PostNord för......