Olika

 

Det är nog bara en sak som kan göra så att jag, i friskt och vaket tillstånd, gör "ingenting". Det är när solen skiner så varmt och gott, så man bara vill sitta i solväggen på altanen och njuta.  Det har blivit en del sådana stunder senaste dagarna. Njutväder!

Om man inte gör någonting, så vandrar ju tankarna. Numera går tankarna allt som oftast till världens oro, och tankar på hur olika vi har det, dyker ständigt upp.

Här kan jag sitta på i solen och bara ha det lugnt och gott, kolla vad katterna har för sig, lyssna på en allt mer ihärdiga fågelsången. Flygplansljud,  uppifrån den blå skyn, hörs från hög höjd. Är det "vanliga" flygplan, eller är det flygplan på övning? Lite oroligt känns det genast. 

Men snabbt återvänder tankarna till de förskräckliga tv-bilder som kablats ut de senaste dagarna. Bilder som visar rykande ruiner och skräckslagna människor, människor som tagit skydd under jord.  Vi har det så olika, det känns så orättvist, och jag är så tacksam över att bo i ett fritt land.

Tankarna fortsatte i samma spår på den halvmilslånga mest "vanliga" rundan. Här kan byns hästar ha det gott i solen, utan att bli skrämda av buller, skottsalvor, rök. 

I dagens BT fanns en krönika av polisen Nadim Gahzale, känd bl.a. från TV-programmet " Veckans brott"

Ser att jag kan kopiera direkt från e-BT.   

Ghazale: Den ljusa släpps in i värmen, den mörka får frysa ihjäl i skogen

Ännu en gång skrivs historia med blod och ännu en gång är det ett manligt ego som ligger bakom att liv ruineras.

GÄSTKRÖNIKA Blodet som spills den här gången är europeiskt, vilket har dragit det finaste hos oss. Samtidigt trycks ett finger i ett redan öppet sår. Det finns inget vackrare än medmänsklig solidaritet men det finns inget mer motbjudande än selektiv sådan. Vittnesmålen om diskriminering av människor med annan hudfärg än vit som precis som andra försöker lämna Ukraina är fruktansvärda. Att de dessutom förstärks med rörligt bildmaterial gör dem ännu svårare att smälta.

Egentligen borde ingen bli förvånad. Det är naivt att förvänta sig att vi ska behandlas som jämlika i krig när vi inte gör det i fred.

Strukturer och fördomar är så starkt befästa att det krävs aktiva och medvetna förändringar av personliga tankebanor för att förändra dem men alldeles för många kan inte ens erkänna första ordet i den här meningen.

Jag undrar varför det är så att oavsett var i världen man tittar så är förhållandet detsamma: Ju mörkare hudfärg du har desto mer får du lida. Jag undrar varför vi har konstruerat och accepterat en värld där en familj tillåts frysa ihjäl i skogarna utanför Polen medan en annan släpps in med öppna armar. Det här handlar inte om att ställa en utsatt grupp mot en annan, jag ville hjälpa då och jag vill hjälpa nu. Därför blir jag varm och glad över att läsa att det råder så stor enighet kring att vi ska hjälpa både Ukraina och deras flyktingar, som nu flyr från Putins barbari. Men det är svårt att inte bli nedslagen när den inställningen enbart verkar gälla vissa och det enda som verkar vara skillnaden på flyktingarna är färgen på deras skinn eller vilken mans bomber de flyr ifrån.

På sociala medier klassificeras den ena gruppen som värdig att hjälpa medan den andra stämplas som ”åldersfuskande lyckosökare” eller ”bidragsturister”. Detta till de sociala mediernas stora glädje, som belönar avsändarna med hejarop, räckvidd och engagemang i numerärer som påminner om en bra årslön.

Den här sortens kollektiva misstänkliggöranden och skuldbeläggande av flyktingar med annan hudfärg än vit som snyltare eller fuskare påverkar oss. Som individ beroende på vilken sida av kängan du står men också som kollektiv som oavsett personliga preferenser slutligen kommer tvingas bo här tillsammans. Denna avhumaniserande hatretorik påverkar människors förhållningssätt i dagliga möten och den påverkar oss som är här som en direkt konsekvens av krig (för inte särskilt längesedan) negativt.

Vi som är här för att någon annan med makt och bomber gjorde ett liknande val mot oss. Det som tog livet av människor vi kände och vände upp och ner på livet för oss som överlevde. Vi som ser ut som de frusna människorna i skogarna utanför Polen. Det hade varit mindre osmakligt om fler hade varit ödmjuka inför att det enda som gjort att de sluppit fly sitt land är tur.

Men så länge vissas blod helt enkelt anses mer värt råder det en djup orättvisa och vi vet alla vad den kallas för. Men det får man ju inte säga längre i det här landet för då slutar hälften att lyssna.

DAGENS KRÖNIKÖR

Nadim Ghazale

är kommunpolis i Borås, debattör, föreläsare, Boråsambassadör 2020 och en av 2021 års sommarpratare i P1.

Jag tycker att den är så tänkvärd, så bra skriven.  Det är inte de ukrainska flyktingarna som jag - eller krönikören- är emot, det är hur olika vi behandlar olika folkslag. En del kommer längre bort i från... men det är människor det också. Fel att göra sådan skillnad. 

Tänker vidare på Jemen, världens fattigaste land. Vem bryr sig om den utsatthet som  människor i det landet får utstå? Människor som inte ens har möjlighet att fly det land, där Saudiarabien är med och släpper ner bomber över folket. 

Usch ja... så folk har det! 

Har via FB följt de privata "biståndsarbetarna" i Ukraina, som jag har skickat pengar till. De har handlat mat, medicin och bas-förnödenheter i Polen/Rumänien och kört in i Ukraina med. Har lämnat ett par "lass" till borgmästaren i en eller två städer, ca fem timmars körning från den gränsen.  Hjältemodiga insatser!

Från tankar, till min trygga verklighet; 

Lyckades få till ett bra bild med mobilkameran, på dagens hasselkollsrunda. Kolla, kolla, där syns den lilla, lilla blomman, alldeles ovanför  hänget.

Lycka är att se det vackra i det lilla! Jag önskar att alla världens människor, inklusive Mr President Putin, kunde få uppleva den känslan.