En timme extra

 Idag inföll årets längsta dag. Eller infaller, egentligen. Klockan är ju inte ens nio, trots att jag tycker att det känns som om den är mycket mer.

Funderar på en sak; I mars blev vi av med en timme. Då kändes det som vi fick en extra timme. För då blev det ljust. När vi nu ska få tillbaka den timmen som vi förlorade, även om det inte kändes som om vi gjorde det, så är det en timme av mörker. Så egentligen: när man förlorar så vinner man och när man vinner tillbaka, så har man förlorat.. 

Ni kanske inte hänger med i min förvirrade hjärnans tankegångar. Blir väl så när man blir gammal! Förvirrat,alltså!

När vi satt vid matbordet i kväll så sa Ava: Vet ni en sak, mormor och morfar? Ni ska snart dö. Och då händer något konstigt, för då kan mamma bli mormor och jag bli mamma.

Kanske är det genetiskt med lite väl djupt funderande hjärna  Fast hon har ju rätt tösen...

Ava har för första gången åkt de tjugofem milen till mormor och morfar, utan mamma...eller pappa. Modigt. Och jättekul att hon vill tillbringa sitt första skollov hos oss.

Vi åkte iväg söderut vid halv åtta i morse. Vilket ju inte var ett dugg tidigt, eftersom den tiden ju varit halv nio i sju månader. Lagom tid att ge sig ut på dagens begivenheter, tycker jag.

Fantastiskt vackert längs vägen. Det var som att köra i en guldfärgad sagovärld. En bit ner i Halland mötte vi regnet.

Tog en paus i Halmstad.  Konditoriet, Regnbågen, med det godaste brödet/fikat öppnade redan klockan nio, trots att det var söndag. Det var en del gäster på plats, tio minuter efter öppningsdag. 

Maken tog över körningen efter Halmstad.

I Skåne regnade det ordentligt.

Vi var nere i Malmö vid halv tolv. Packningen stod redo, och den var väl tilltagen. ( Kan också vara genetiskt)

God lunch serverades, innan vi vid tvåtiden packade in Ava och packning i bilen och vände norrut igen.

Det var ljummet i luften i Malmö. Tolv grader. Regnet hade upphört. 

Solen sken de första milen. Sa till maken stt vi kunde stanna i Halmstad och gå lite på stranden.  Vi hann till Glumslöv/Landskrona. Då körde vi i fatt regnet. Och som det regnade! Bara att glömma strandpromenad!

Två timmar och femtio minuter tog resan hem. Med två korta stopp. Förarbyte. Tankning.

Här hemma var det ett tunt, men klibbigt, täcke av blötsnö. Två plusgrader. Och mörkret hade börjat omsluta huset. Klockan var inte ens fem!

Kul att ha Ava hos oss några dagar. På onsdag kväll kommer mamman och man ska senare i veckan åka vidare till kusinerna utanför Värnamo.

Och visst är det en tillgång med dagens kommunikationsmöjligheter, där man kan säga godnatt till mamma och pappa ansikte mot ansikte. Vilket är gjort för en stund sedan. 

Nu säger jag god natt också. Klockan är halv tio drygt. I går var den halv elva vid denna tiden. Det är då jag brukar säga god natt...och jag tror faktiskt att jag stannar kvar i sommartiden ett tag till.