Svårt

 En kul dag idag! Hela brors familj hälsade på hos Johanna, Martin, Konrad och Karl-Petter. Av alla Lillys och Ejnars avkomlingar fattades bara Karin med familj. Vore superkul om även de kunde vara med på nästa träff. Det är inte ofta vi träffas, men äntligen fick vi till den där utomhusträffen med grillning och russ-ridning, som vi försökt få till, ända sedan i somras. 

Fjorton personer allt som allt. Hu, vad svårt det är att fota många människor på en gång. 

Bara fotografen och grillmästaren fattas på den här bilden. En bra bild? Näppeligen!  Men väldigt naturlig! För inte skulle det vara så kul att ställa upp alla för gruppfoto? Och hur ofta blir sådana bra? Alltid någon som blundar, grimaserar, tittar bort.... 

Barn och pinnar, och framförallt killar och pinnar, vad är det som gör att gravitationen mellan dessa är så stark? Tjejen var förstås den som sist bad om en pinne. Och bilden?  Bara en massa bortvända barn....

Två personer på samma bild då? Bättre, betydligt bättre.  Nästan godkänt! Vad som är bra, det är fortfarande en helt ofejkad bild. 

Två personer igen? Den ena har fångats i ett bra ögonblick, den andra har fullt upp at kolla på vad hon ska äta. Men röken från grillen, den gör att bilden ändå blir ganska ok.

Två små syskon tar sig fram på "hinderbanan" som finns vid grillplatsen. Bedrövlig bild, men så svårt att få till den bra. Mycket lina i vägen.....

Den här bilden gillar jag. Men det är ju lika mycket en naturbild, som en bild på två bröder ( de vuxna) och två "sysslingar"/ tredjedelskusiner.

Tre generationer. Ingen ser riktigt "normal" ut... nä, jag menade in onormal... bara att de ser annorlunda och bättre ut i normala fall.  Man behöver proffsfotograf, ateljé och många bilder för att fånga tre personer på ett rättvist sätt, tror jag...

Farfar och sondotter. OK bild. Trots suddigheten. En bild med mycket värme i.....

Om vi sätter barnen i rad på fyrhjulingen, blir kan det bli en bra bild?

Nej!

Eller? Jo, nästan ok.... får duga iaf. Kommer nog med i årets julklappsfotoalbum....

Fokus på föraren! Inte helt fel....

Nu tar vi oss tillbaka från grillplatsen och "hem" till stallet....

En bild jag är nöjd med.... Inget fejk, ingen uppställning för foto... ändå helt ok.

Kul att få borsta Bolt. Men.... Bolt syns ju knappast.

Absolut bättre så här!

"Vane" ryttarkillen visar sina "sysslingar" hur man gör då man rider. 

En tjej och en häst! Yes, en lyckad bild!

Två syskon på samma häst. Vartåt ska vi kolla? alla vill ju ta bilder.....

 Och visst är det bra att ha ett enkelt fotoredigeringsprogram, så att man kan klippa bort delar av bilden. Slutbilden blev ju också OK.

Antal ratade bilder: Många!  Användes bästa kameran? Nej, kompaktkamera Canon G9X. Är så behändigt att kunna ha en kamera i fickan och bara knäppa. Det hade sannolikt inte blivit så många bra bilder med systemkameran heller. Det ÄR svårt att at bilder på människor, framförallt om man är många.... Men en kul eftermiddag det hade vi!

Ute i tid

 

Vi/Jag hör till dom som passar tiden. Ska vi ses klockan sju, så är vi på plats klockan sju. Högst två-tre minuter före utsatt tid.  Eller högst två-tre minuter efter den bestämda tiden. Speciellt om man är hembjuden till någon. Förskräckligt med folk som dyker upp en kvart för tidigt. För då är man inte riktigt klar, man har en kvarts förberedelse kvar.

Är mötet på lokal, ja, då kommer vi fem-tio minuter före utsatt tid. I god tid innan mötet startar. Tycker jag/vi iallafall.

Ska man gå på någon slags föreställning, där det inte är numrerade platser- och framförallt om platserna inte är bokningsbara, utan riskerar att ta slut- ja, då får man vara ute i god tid. Förstås.

Idag var vi på PRO-möte. För första gången, om man undantar tipspromenaden för några veckor sedan.  Mötet var i Grimsås Bygdegård, mindre än fem minuters bilväg bort. Mötet började halv tre. Klockan tjugo över två var vi på plats. I god tid före mötets öppnande. Tyckte vi.

Vi var bland de absolut sista. Trots att det var förbokat, så tycktes platserna vid de dukade borden, ha tagit slut. Vi fick sitta vi styrelsens bord. Trevligt, men inte var det så tänkt. Vi fick också förklarat för oss, att som pensionär, så kommer man TIDIGT. De första hade varit på plats sedan kvart i två. 

Försenat årsmöte och underhållning av tre mogna män från Boråstrakten. Helt OK. Gott att bara sitta ner en stund. Och äta en god fralla till kaffet. 

Nä, jag/vi kommer inte att ändra vana. Kommer vi tio minuter innan ett möte startar, så är vi ute i god tid. Riktigt god tid.

Nostalgi

 

Fick en rejäl nostagitripp i morse, då jag läste dagens Boråstidning. "För femtio år sedan" är ett återkommande tema varje söndag. Intressant att läsa och att komma ihåg.

Idag var det "kändisar" med på sidan. Kände direkt igen Mats i Torsgår´n. Var god vän med de äldsta av hans barn. Är ännu- på Facebook/Instagram

Och så var närmsta grannen, Johannes, med på den lilla bilden.  Även Göte, mjölkbilsköraren, minns jag tydligt. Han var bekant med alla bönderna i Rångedala och känd av deras familjer.

Konstigt, tänker jag, att jag var arton år innan man avskaffade mjölkflaskorna. Skulle gissat att det var närmare tio år tidigare. Mjölkflaskorna, som behövde kylas över natten under den varma årstiden, hämtades varje morgon på sitt mjölkbord. Har klara minnen av mjölkbordet centralt i Finnekumlabyn. När jag nu låter hjärnan arbeta i långtidsminnet, så kommer jag ihåg att det under senare år fanns ett mjölkbord för "våra" samt för grannens ( Johannes)  mjölkkrukor vid hans gård. Bara dryga hundra meter att köra mjölken för far. Skillnad mot att behöva köra iväg en km för att lämna mjölkflaskor- och hämta de tomma. 

Nu är alla borta sedan länge. Är ganska säker på att Johannes gick först. Min mamma brukade ha födelsedagskalas för grannarna varje år, efter att hon blev ensam. Kommer så väl ihåg då hon berättade om sitt kalas, och då Johannes  hade han sagt  - Nu tackar jag för mig, nu kommer jag inte på fler kalas hos dej, Lilly!  Hans cancer hade kommit tillbaka, och mycket riktigt så levde han inte nästa år. 

Ryser vid tanken.... 

Tog med maken ut på långpromenad på förmiddagen. Gick på stigen mot och genom de marker där jag plockade massor av lingon för några månader sedan. 

Nu är de borta, skördetiden är slut. Det enda som kan hittas nu, det är trattkantareller. Har inte kommit till skott än, men skulle nog vilja ha några liter att torka....

Nostalgikänslan infann sig under promenaden. Nostalgi, vemod- sommartiden är slut. Nu väntar många månaders ( fem..) mörker och kyligare väder.

Passerade Karlas hus. På senaste "tantträffen"/"tjejträffen" - den för två år sedan- så skulle hon vara "medarrangör". Hennes cancersjukdom hade just kommit tillbaka, så kom inte med på träffen. Ett halvår senare var hon borta. 

Idag bor Robert och Jenny i hennes hus. Jenny jobbade i skolan under förra läsåret. En supertrevlig tjej.  Tyvärr fick hon inte vara kvar, trots att hon var superduktig, omtyckt och är utbildad lärare. Trots att vi bara bor två kilometer från varann, så har jag inte träffat henne sedan avslutningsdagen.

Och huset har jag inte besökt sedan dagen innan Karla blev hämtad med ambulansen för sista gången....

Har röjt i skåp och lådor i huset under de senaste veckorna. Det är bra att få rensat. och ibland så blir det en nostalgitripp. Som idag, då jag hittade tre av Dalstorpsrevyns program.  Jag tror att vi körde sju, möjligen åtta,  revyer, med premiär varje år i januari, från 1988 till 1994/95.

Det var superroliga tider, men det blev väl så att vi kände att vi inte kunde leverera lika bra efter ett antal år, samt att vi fick konkurrens av revyn i grannsamhället, Gällstad.  Men när vi var som "störst" så körde vi  nog tjugotalet utsålda föreställningar  i Dalstorps bygdegård. under några januari-februarihelger. Åh, vad det var roligt. Kan fortfarande minnas doften i "logerna" och värmen i strålkastarljuset. Nostalgi!

Revypappa- Janabo- är borta sedan många år. 

Även Kent har lämnat det jordiska. 

"Smörsångare" Kenneths son, han var med i melodifestivalen under två- kanske tre år- med sitt State of Drama. 

Kristina och Leif ( namnet längst ner till höger föll bort) hör fortfarande till  våra bästa vänner.... 

Balett-tjejerna, som då var riktigt unga, har blivit farmödrar, och nästan alla av dem som jobbade bakom scenen är borta. 

Ganska go känsla att leva sig tillbaka till gamla tider. Få frottera sig i gamla minnen. Tänk så otroligt mycket man har fått vara med om under sina snart sextioåtta år. Även om det varit jobbiga upplevelser ibland, så har det mesta ordnat sig till det bästa. 

Så med ett ord kan jag sammanfatta denna nostalgidag., Tacksamhet!

Nu ska jag gå upp och se Elfsborg spela sin andra halvlek mot Norrköping. Hör på radio- och hör dessutom glädjevrål från ovanvåningen- att Elfsborg leder med två ett.  ( Hör också att de fått en man utvisad... ) Vid två tillfällen under 2000-talet, så har jag varit på Borås arena och sett Elfsborg ta SM-guld. Möjligheten till guld finns även i år. 

Och visst finns det mycket nostalgi förknippat med både fotboll och framförallt med Elfsborg....

Ovant

 

Vi brukar ofta äta lunch på restaurang på fredagar. Finns faktiskt en hel del att välja bland, om man är beredd att åka bil i tio - femton minuter. Vi brukar ta en promenadrunda före lunchen. Kul att se något annat än de välbekanta vyerna här hemmavid.

Igår valde vi Hestraviken. en av de lite "finare" ställena. Dagens lunch, förstås. Fiskgratäng eller lövbiff. Jag är inte så förtjust i helt kött, men lövbiff lät ju bra. Min erfarenhet av lövbiff är tunna, snabbt stekta skivor av nöt.

Nu var det inga lövtunna skivor som serverades, utan ganska tjocka sådana. Sega, dessutom. Så det var ingen höjdare. Kändes väldigt ovant att med en icke-vass kniv försöka forcera det sega stycket. Sådant kött skulle aldrig få komma på bordet här hemma. Sådant kött, delas i småbitar och kokas  länge i någon form av gryta.

Salladsbordet var av högsta kvalitet. Och utsikten över Nissan och över Isaberg på den 2,5 km långa promenadslingan som finns i anslutning till anläggningen, den var klart njutbar.

Igår var det äntligen dags för "tjejträff"/"tantträff" för damerna i vår by igen. Det var två år sedan senast.

Det bjöds på varm pastasallad med god sås. Därefter ställdes det fram rejäla fat med snacks och godis. Svårt att  motstå. Ett antal glas vin slank ner. Samt en hel del vatten. Vid tiotiden serverades kaffe och budapesttårta.

Normalt brukar vi ha ätit klart för dagen vid sextiden hemma hos oss. Möjligen kan det dra iväg till klockan sju.  Och mer än två glas vin brukar det aldrig bli, oftast bara ett. 

Så gissa om det kändes ovant för tant-magen.... och tant- hjärnan att äta och dricka så mycket på en tid, då magen är van att få påbörja sin vila. 

Var hemma en stund efter elva, och hade svårt att somna. Sov oroligt, hade konstiga drömmar, flera toalettbesök blev det.... och sen kom  halsbrännan. Men den går ju att bota. En tesked bikarbonat i en glas vatten. Och så en Ipren-tablett på det, för säkerhets skull. Efter den kuren  kom äntligen sömnen. Om än med konstiga drömmar. 

Men en trevlig kväll hade vi!

Ovant att ha en köpebukett på köksbordet igen. Brukar alltid ha snittblommor på bordet i köket. Utom vid juletid, då får en ljuskrona pryda bordet. Gissar att jag köpte sista buketten i maj. Sedan dess så har det funnits blommor i trädgården att plocka in. Eller på ängen utanför trädgården. Höstastrarna har levererat blommor länge, men nu är de sista fula och vissna. 

Städade husets två övre våningar på förmiddagen, och kände bara att jag VILLE ha en fräsch bukett blommor, nu när huset också var fräscht. Hann med råge till den utmärkta blomsteraffären i Hestra innan stängningsdags. Höstfärger kändes helrätt.

Lite frisk luft behövs varje dag. En liten fram och tillbaka-promenad på byvägen. 

Att de nyss guldgula träden nu är alldeles kala, det kändes inte ett dugg ovant. 

Det är väl så att man varit med om årstidernas växlingar så många gånger, att tant-hjärnan ställer om till rätt årstid.

Omställningen till normaltid, den har hjärnan svårare att acceptera. Kommer att kännas helknäppt att det är mörkt vid femtiden i morgon. 

Men man lär väl komma in i den vanan också. Fast den mörka tiden från nu och fram till slutet av januari.... den skulle jag gott klara mig utan. 

Boknörd

 

Absolut! Boknörd, alltså.

Boken, det är mitt favoritträd. Året om.

På senhösten förvandlas bladen till guld. De gyllene löven singlar ner och lägger sig som en matta i bokskogen. 

Under vintern väntar de majestätiska träden, med sina släta gråa stammar, på att åter få slå ut.

Den skira vårgrönskan i bokskogen, den är svårslagen. Trots att lövmattan varit tjock, så finns det gott om vårblommor. I en del bokskogar härskar blåsipporna, i andra är det vitsipporna som slår ut sina kronblad i vårsolens sken.

Sommaren, ja, då råder en kompakt skugga under det täta lövverket. Under en solig dag ser man hur solstrålarna tycks forcera  de tjocka bladen, utan att riktigt lyckas tränga sig igenom.

Bokskogar fascinerar mig.

En utflykt till en bokskog ger bilder på näthinnan, som sitter kvar i fler dagar.

Ännu bättre är ju om man kan fånga bilderna med kameran, och njuta av om och om igen.

Kanske är det bristen på bok här hemma, som gör mig till boknörd.

Visst finns det en och annan planterad bok här omkring också, men det är inte alls samma känsla som att uppleva en skog av bokar.

Diskuterade med sjätteklassarna om boknörd är ett positivt begrepp eller ej, i samband med vår fortsatta resa i retorikmatchen. Jag anser att det är mer positivt än negativt. Jag tar gärna på mig epitetet nörd. Om det får ett prefix. Boknörd, blomnörd, naturnörd..... men inte bara ordet nörd, då blir det mera negativt.

Boknörd i dubbel bemärkelse, är jag det?

Skulle nog inte bli benämnd med den nördigheten. Men jag gillar både bokar och böcker. Är dock en lat läsare. Det ska gå fort att läsa. Det får gärna vara en tjock bok, men den texten ska kunna avläsas i hög hastighet. Och så ska man komma in i bokens handling relativt snabbt.  Har den inte fångat mej efter fyrtio-femtio sidor, så är det slutläst.

Är periodare vad det gäller böcker. Har inte läst något alls på flera veckor. I somras blev det massor av böcker lästa. Pocketböcker.  Som sedan lämnas vidare till Återbruket i Limmared. Klarar inte av att vara bibliotekskund. Är för ojämn i läsningen.... det blev ett antal böter så länge jag lånade på bibblan.... Så nu får det bli pockets, och jag kan läsa dem när andan faller på.

Det här är en kille som gillar både böcker och att visats i bokskogen. Det är toppen, tycker mormor.

Toppen!

 

Visst var den toppenbra,  musikalen som jag såg igår kväll, tillsammans med Johanna. 

Spira i Jönköping har bjudit på förstklassig underhållning vid många tillfällen. Musikaler och konserter med populära artister har det handlat om för min del, men där bjuds också på en hel del annat. Standup, klassiska konserter, teater.

Spira har en stor parkering, Hade bestämt träff med Johanna där vid tjugo i sju.  Var  på plats halv sju och såg just hur den sista parkeringsluckan blev igenfylld. Märkligt! Och vart ska jag ta vägen, jag brukar ju parkera här. Och hur ska jag få tag på Johanna.  

Körde en bit längs den väg som borde leda till parkering. Hittade ett parkeringshus 500 meter bort. Ringde Johanna. Hon begick ett trafikbrott, svarade i telefon och kunde hitta parkering på andra sidan Munkjöbron. Så det ordnade sig bra, vi var inne i salongen då man hade sista utropet, två minuter till föreställning. 

Anledningen till invasionen på Spiras väl tilltagna parkering: Lill Lindfors uppträdde på Spiras andra stora scen. Säkert ett toppenbra framträdande det också.

"She loves me" heter musikalen som spelas hela hösten på Spira, Smålands Musik och Teater. Musikalen bygger på en ungersk pjäs från trettiotalet. Den har satts upp på Broadway och i Londons West End på sextiotalet. Spira är den första skandinaviska scen som visar musikalen. 

Kan låta töntigt med en ungersk trettiotalspjäs, men den var full av humor. Musiken var dessutom lättillgänglig och dialogen, som sagt, skrattvänlig.

Det var en lång musikal, nästan tre timmar med paus. Tiden bara flög iväg, ett bra tecken på att det man ser och hör verkligen är toppen. 

Vilka otroligt bra musikalartister vi har i vårt land. Wow, vilka röster en del har. Detta till trots är de helt okända. Jag har sett några av skådespelarna i tidigare musikaler, men är det inte ett"kändisnamn", så lägger man det inte på minnet.

Och så har vi alla musiker, där nere  i det svarta orkesterdiket. Nu är musikalartister välutbildade, och kan både sång och dans. Väl värda sina applåder förstås. Men det är Jönköpings lilla symfoniorkester också, Jönköpings sinfonietta. Toppenbra! De får ingen chans att synas. Nu satt vi på första raden och det är alltid en extra bonus. Man kan slänga ett öga på de duktiga musikerna under scenen, då och då. Goda musiker är klart underskattade! 

Men musikalen rekommenderas verkligen.

Var lite vilsen en stund, då jag skulle gå tillbaka till parkeringshuset. P-huset fanns inte där jag trodde! Men det fanns ett parkeringshus på andra sidan gatan. Jag visste bestämt att jag inte gått över någon gata på väg till Spira! Med tanke på att jag inte hittade någon skylt med P på den gata jag gick, så fick jag väl undersöka det "felbelägna" parkeringshuset. 

Jodå, där stod bilen och väntade. Mitt misstag, jag hade tagit fel väg ut ur "undergången". Tre vägar ut... jag HADE ju faktiskt gått under gatan tidigare.

Slutet gott!

En sådan toppenfin dag det blev denna lördag. 

Som gjord för en promenad i byn. Var inte ensam om den tanken!

Bloggvännen Geddfish inspirerade mig att ge mig ut på en cykeltur, efter en toppengod kålpuddings-lunch.  Brukar inte berömma den mat jag själv lagar till, men dagens kålpudding blev verkligen god.

Elcykeln är nedburen i källaren, för att trädgårdsmöblerna skulle få plats i garaget. så det fick bli treväxlade Monarken istället. Går bra det också, blir bara en kortare tur än med elcykeln. 

Trampade den "vanliga" monarkrundan på 12-13 km. Upptäckte att en del förändrats sedan jag cyklade här i somras. Ett av ödehusen hade blivit upprustat, och en barnfamilj ( studsmatta utanför) hade flyttat in.

Ett av de gamla trähusen ( bilden) hade ( i det närmaste) jämnats med marken. Undrar om det fina gamla huset, som står kvar, har någon framtid?

En bit längre fram var skogen ordentligt gallrad och hus som tidigare inte synts från vägen, var helt synliga.

Kul när det finns lite nytt att se längs grusvägen.

Tre nordsvenskar brukar det vara. Nu var det fyra.

Vi bor i backarnas rike. Upp och ner. Bra träning för tant.

Korna är fortfarande ute. Tycker att det skulle bli långa tråkiga nätter för dem, så här års...

Fast livet inomhus, det kanske är ännu mer långtråkigt. 

Idag har det varit en toppenfin höstdag, för både folk och fä. 

Funderar dock på om det är de sista ko-bilderna för i år.... 

.... för vintern är helt tydligt på gång.

Det känns INTE toppen!

Rampljus

 

Denna veckan har vår lilla kommun verkligen fått stå i rampljuset.

Anledningen till det är KOMMUNPOETEN.  I lokala medier rapporterades det för några veckor sedan om att Tranemo kommun fått sin egen kommunpoet. Tyckte att det lätt  rätt så fånigt, men tänkte inte så mycket på mer på det. Ingen som jag har tänkt frottera mig med.

Under de senaste dagarna så har flera större tidningar, samt radio och Tv på riksnivå, haft artiklar och programinslag om den lilla fattiga kommunen som anställt en kommunpoet. Det har raljerats, dt har kritiserats och det har varit högst sakliga inslag. 

Tydligen ligger det till så att mannen i fråga, Jimmy Alm, 38, inflyttad till den lite annorlunda byn Uddebo ( i folkmun kallad Uddabo) sökt bidrag från Kulturbryggan om att få skildra olika företeelser i kommunen, med en dikt per vecka, samt ordna skrivarkurser. Dikterna, som han producerar, ska sedan ges ut i bokform. 

Kulturbryggan har tolv miljoner i statliga pengar att dela ut till "udda" projekt. Jimmy lyckades få 894 000 kr för att genomföra sin tanke. Allt ska inte gå till lön, utan lönen för en dikt i veckan ska ligga på 20 000 i månaden. resten ska gå till omkostnader... och bok (!)

Kommunen bidrar inte med några pengar, men de ställer sig bakom projektet.

Frågan om man ska använda skattepengar, om än statliga, till en sådan här grej, den är förstås kontroversiell. 

Flera "högre" kommuntjänstemän har uttalat sig positivt, kommunens lilla kulturelit är eld och lågor.

Jag tycker fortfarande att det är otroligt dumt med en kommunpoet, 20 000 i månaden för att skriva en dikt i veckan. Lite research behövs, men nog är vi ett antal som skulle kunna fixa det. För några hundralappar per dikt..... Om man nu tycker att det finns något värde att läsa en dikt om en händelse, eller ett företag i den lokala gratistidningen ....

.

Nej, det rimmar illa med alla de stora besparingar som man behövt göra inom framförallt skola, men även inom vård och omsorg, under senare år. 

Samtidigt så har ju vår lilla kommun fått enorm uppmärksamhet. Tranemo kommun är inte en helt okänd liten landsbygdkommun längre! 

Kom att tänka på ett ännu tokigare kulturinslag, som kommunen, tillsammans med kultur i Väst, genomförde på sensommaren. 

En kvinna, koreograf, anställdes för att göra dansföreställningar på perrongen vid stationen i Limmared.  Tåget längs Kust till kust-banan gör åtta stopp där dagligen, och för en del resande uppfördes dans som skulle handla om väntan. ( !!!!) 

Som avslutning på det några veckor långa projektet,  så skulle kvinnan dansa sig fram på banvallen,  3-4 kilometer,  mellan Limmared och Tranemo. 

Dummare än dumt, om ni frågar mej. 

Vore ju kul om vår kommun kom i rampljuset för något som är odiskutabelt positivt!

Och det gör den ju! Även om det inte kommer att få samma stora uppmärksamhet som kommunpoeten fått.

https://www.svtplay.se/video/32848855/retorikmatchen/retorikmatchen-2021-sasong-8-slutaudition-del-2

 Idag visades andra delen av slutaudition till retorikmatchen 2021. På lördag kl 11 sänds programmet i radions P4. Nu är det helt ok att tala om att Grimsåsskolan, för andra året i rad, gått vidare till kvartsfinal i den nationella tävlingen för sjätteklassare. Så otroligt kul! Så nu får vi se om lokalpressen och lokalradio nämner något om detta. eller om vi till och med kan  få lite uppmärksamhet från kommunen.

Kanske det finns någon av alla duktiga grimsåselever, som om några år kan söka pengar för att bli talskrivare. Pragmatiker som jag är, så anser jag att man har mer nytta av en retoriker än en poet. 

Bilderna är inte från Tranemo kommun, utan från en  utflykt till bokskogen i Ulås/Hinsekind, i Värnamo kommun. Den gjordes tillsammans med Konrad på veckans mormorstisdag. 

 

Här kommer veckans dikt, läst av självaste kommunpoeten.

https://www.tranemo.se/kultur-fritid-och-turism/kultur/kommunpoet/