Blogg, brev, berättelse = bekräftelsebehov

Promenerade hem från skolan idag. Skön promenad i snöförstörande eftermiddagssol.

Funderade på det här med att skriva...

Började skriva brev i tidig skolålder. Hade massor av brevvänner i hela Sverige. Det var glädje och högtid varje gång jag hämtade posten och hittade färgglada, mer eller innehållsrika kuvert, adresserade till MIG i den gröna postlådan. Någon någonstans hade svarat på det jag skrev och bekräftat att jag fanns.

Det blev säkerligen flera tusen brev under åren, och jag höll på en bra bit upp i tonåren. Efter hand som jag blev äldre och intresset för motsatta könetr ökade, så var det mest killar som blev mina bekräftande brevkompisar. Kommer särskilt ihåg två killar - en kille från Malmö - vi skickade under en period brev med vändande post. Det var kärlek - från min sida. Så en dag, kom ett brev att han träffat en tjej, blivit störtkär och förlovat sig. Jag grät floder i flera dagar.

En kille från Kristianstad hade jag en liknande relation med, och här var kärleken besvarad. Han åkte till B-s utan min vetskap, fixade jobb och lägenhet och meddelade detta sedan via brev. Då var det jag som fick kalla fötter, och jag kan fortfarande komma ihåg hur det kändes - och drog mig ur förbindelsen fortare än kvickt. Det kom ett brev ytterligare från honom - ett brev målat helt i svart....

En brevvän har jag kvar kontakten med ... Britt i Uppland. Vi har träffats några gånger, för länge sedan. Nå´n gång blir det ett kort, ett mail eller kanske ett brev. Jag ser Britt som en god vän.

Under olyckliga tonår skrev jag också dagbok. Skrivandet förlöser, man får ut känslorna. Ingen mottagare för dagbok, förstås, men jag kunde läsa mina självutlämnande berättelser om och om igen och ömka mig själv....

Under många år låg skrivadet nere. Jo, jag skrev ju en del mer eller mindre dåliga nummer för revyn under de åren jag var med. För att bli bekräftad förstås, få en klapp på axeln för att jag fått i hop något bra - jag mådde så bra av det.

När min mor hade gått bort skrev jag en bok om henne. Det handlade om hennes liv och framförallt hennes demens. Två - tre förlag refuserade - sen försökte jag aldrig mer få en utgiven. Min bror tyckte i allafall om den. Och skrivandet hjälpte mig att sörja klart.

Sedan tre-fyra år tillbaka skrev jag en egen dagbok - alldeles för mig själv på datorn. Det handlade mycket om döttrarna, dementa svärmor, att inte duga, olika relatoner ...... Mycket privat! Jag läste ofta om det jag skrivit... ungefär som jag gjorde med tonårsdagboken. Efter maj 2007 blev det inte mycket skrivet, då gjorde livet för ett tag så ont, så att jag bara inte orkade. Det var synd, det hade varit intressant att ha de tankarna idag.

Datorn pajade i höstas - allt det jag skrev var borta.... fast jag kommer ihåg en del - jag läste om det så många gånger......

Så blev det blogg! En aha-upplevelse, det MÅSTE jag bara pröva! Den tanken kom direkt, när jag träffade M i Amsterdam, och då hon berättade om sin blogg.

Ett nytt sätt att skriva. Ja, verkligen ett nytt sätt att skriva!!!! Det blir ju SNYGGT! Man kan bildsätta sin text. Använda foton, det är ju kul att fota!!!

Att blogga är inte riktigt enkelt för den som tidigare skrivit så mycket brev och berättelser. Det mest privata kan man inte hänga ut. Jag är inte så rädd för det för egen del, jag är i min natur/genom uppfostran öppen och ärlig, men en del saker kan vara pinsamma för ev. läsare. För läsare vill man ju ha, man vill ju bli bekräftad.

Jobbet -- var går gränsen? Sekretessen sträcker sig till att man inte får skriva något som är skadligt för någon.... Allt positivt kan jag alltså skriva. Kan jag skriva det jag dessutom ser och som alla andra ser? Namn skriver jag aldrig.....förstås.....

Här behöver jag er assistans, ni som går in och läser. Det är också bekräftelse. Uppbyggande kritik, det är utvecklande --- men jag blir ledsen om någon går in och läser för att hitta fel och för att kunna misskreditera mig. Så snälla ni som läser, gör som mina fantastiska vänner E och K - kommentera.... Jag måste lära mig det här med att blogga. Som det känns så här långt, så är det såväl självterapeutiskt som en väg till bekräftelse. Både brev och dagbok! TESTA ni också... jag läser gärna. Och mina alitterationer i rubrikerna - dom är jag stolt över.