Rimfrostrunda

Rimfrost är fint, tycker jag.
Helst ska det vara solbelyst rimfrost. Sådan var obeställbar idag, så då fick man ta det näst bästa.
Tycker att det är så gott att snötäcket är minimalt.  Det finns flera anledningar till detta tyckande:
Skogsluffartanten kan med lätthet ta sig fram varhelst hon vill.
Snöskottning  är inte favoritsysselsättningen, och den slipper man undan.
Skidorna pockar inte på sin uppmärksamhet. Jo, jag tycker att det är roligt att åka skidor, men under de sista åren, så har både skidor ( tycks det) och balans blivit sämre.... jag ramlar  på slätt underlag ibland. Så det känns bra om de smala laggarna inte har anledning att bli uppmärksammade....   : )

Har försökt att få till någon form av promenad under alla jullovets korta dagar. Några gånger enbart två- tre kilometer, de flesta gånger så har väl rundan blivit en halv mil lång.
Kollade  antal aktiva dagar, med någon form av motion, under 2016 och kom fram till att det var ca 270 tillfällen som gett lite extra rörelse.
Tanken kommer: Trots att tanten får till någon form av motionspass de allra flesta dagar, så är hon ändå precis lika tjock som tidigare. Visst äter hon lite felaktigt, lite för mycket..... men den största boven ligger nog i generna.
Genetiken ställer till en hel del, både positivt och negativt. En del människor tycks ha fått till det riktigt bra med generna... förmågemässigt, hälsomässigt, utseendemässigt..... de flesta har nog fått både  "bra" och "dåliga" gener med sig. Sen gäller det att förvalta det man har fått på bästa sätt.... Jag borde nog underhålla mina fettalstrande gener lite mindre..... men det är inte lätt när de samstämmigt ropar efter söt och lite halvfet näring....

Min mor sa alltid att lite fett är bra, för det tyder på god hälsa. Det ligger väl något i detta, så länge fettcellerna håller sig någorlunda lugna.
Och det där med att försöka röra på sej, det tror jag är ett bra sätt att tämja dem lite.
I morgon börjar spinmixpassen igen.  Känns väldigt bra att få till lite annan träning, än bara promenaderna. Skulle förstås kunna köra styrketräningspass här hemma också.... men det är svårt att få det att bli av.

Kollar anmälningarna till veckans träningspass med IKO Fritid. Ser till min förvåning att det inte är fulltecknat. Tycker att det borde var kö till de femton platserna på veckans båda spinnmixpass.
Har folk slutat med nyårslöften?

För egen del så missade jag det där med nyårslöften i år. Har sällan hänt tidigare. Efter alla år, så har jag nog äntligen kommit till insikt att det är ganska så fånigt med nyårslöften. De håller ju ändå bara några dagar....  Men det kanske är så det är menat, löften att hålla medan året är nytt.  Men är det gammalt efter en vecka...????

Dagens promenad gick runt Flathult, Spolabo och Rörstorp. En runda, där asocial tant kan vara ganska så säker på att få vara ensam på skogsvägar i stigar, Det är glest mellan husen utmed den ca 5 km långa rundan.
Har stegräknare - och meterberäknare -  i mobilen, men det blir så sällan av att jag sätter i gång den. Jag blir stressad av att inte prestera bra nog, att skärmen ska visa en "dålig" kilometertid.
Den blir inte så bra fart för tant med kängor på och med en genetik som inte har så mycket spänst i muskelfibrerna.

När rundan var gjord och jag var på väg hem igen, så mötte jag våra närmaste grannar. Mark och hans fru, vars namn jag aldrig kommer ihåg. Det börjar på G och är ett långt namn....
Mark och G flyttade till Flathult för .... tja, kanske fem år sedan. De kommer från Nederländerna och är musiklärare. Jag träffar Mark på skolan varje torsdag, då han ger gitarrlektioner till elever och  både Mark och G på promenader lite då och då.

Vi pratade lite om lärarbristen och om pensionsålder.... varvid jag då sa att jag gärna jobbar några år efter pensionsåldern, om jag  får förmånen att vara frisk.

G skrattade och sa, att i Nederländerna skulle det inte finnas en lärare som sa att den skulle jobba en dag efter pensionsåldern. Alla lärare är så trötta efter ett långt arbetsliv i skolan..Jag undrade om det är hårdare att jobba i en skola i Nederländerna, jämfört med i Sverige. Hon påstod att det så var.....
Skulle varit intressant att testa.... eller åtminstone göra studiebesök där.....

Sedan är det väl en jätteskillnad mellan arbetssituation i  vår lilla skola jämfört med  skolor i städernas ytterområden..... Antar att jag aldrig skulle stå ut på en sådan arbetsplats.  Men jag vet inte, jag har ju aldrig prövat....

Upptäckte under såväl bilresan till Tempo i Hestra som under dagens promenad, att folk fortfarande ha kvar adventsljusstakar  och julstjärnor i sina fönster. Här åkte det sista av julen undan i går, och det var sent för att gälla detta hus.  Adventsljusstakar  och röda dukar gör sig väldigt bra i vårt trähus och adventstiden är en jättefin tid. Men allra bäst är dock adventstiden och jultiden när den är förbi... för då går vi mot ljuset igen. Ja, det  är alltid lika gott att gå tillbaka till vardagen igen!

Finns bara ett aber med att skolan börjar i morgon igen, och det är att behöva vakna klockan sex. Min biologiska klocka ( är den genetisk månne ??) vill vakna två timmar senare.

En annan klocka som alltid är inställd på samma sätt, och inte är så mycket att göra åt, det är kissnödighetsklockan. När ögonen får syn på hemhuset, så slår kissnödigheten till. Alltid. Det gäller att rusa in och uppsöka lämplig plast för benägenheten. Att ta av jacka och kängor, det är inte att tänka på.
Nyckelhålsinkontinens, kallar Ingela det..... hon som bor i det  vita huset med damm och bastu.  Som dom använder varje vecka.... är både imponerad ... och lite avundsjuk.

Avundsjukan är genetisk.... för det var min mor på allt och alla..... eller också är den icke genetisk men har haft grav miljöpåverkan.

Idag blev det mest svammel.... vilket det f.ö. ofta blir .... I morgon börjar vardagen igen... och då brukar det inte bli så mycket tid, vare sig för fotopromenader eller svammelblogg.

På rimfrostrundan passerades i tur och ordning: Gunnars Flathult, Spolabohusen - i vilket ett bästa spinnmixledaren Madde bor,  Ingela och Ingemars Rörstorp samt Marks och Gs Flathult.

Hemmahelg

Katterna rusade förskräckta tillbaka in, direkt efter utsläppet i morse.
Ett förskräckligt odjur, med  ett utseende som det  kommit från en annan planet, hade gjort dem vettskrämda. En antennhund.
Jag sov.
-Det sitter en jägare i det nyuppsatta jakttornet, sa C-E, då jag slog upp ögonen.
Klarvaken blev jag. Klockan var nästan åtta.
Tog på glasögonen för att kolla.
Jo, minsann!

20-30 meter från vår tomtgräns, med utsikt över den allt annat än roliga föryngringsytan, har det snabbt kommit upp ett jakttorn. Vi fick syn på det igår... och jag hade en idé om att jag skulle göra lite snygga sågningar i benen... i allafall på två av dem.....
Undrade vad som skulle hända... såg polisbilar med blåljus framför mig.... eller iallafall ordentligt upprörda jägare i farstun.
Jag gillar inte när folk är arga på mig.... så det blev inget av med den idén.

Funderade dock på¨vad som hänt om ett skott hade avlossats alldeles nära vårt hus, och jag hade vaknat av det med ett så skräckslaget, bultande hjärta att det helt enkelt slutat slå.
Hade polisbilen kommit och tagit med skytten och slängt in honom i häktet, i väntan på rättegång och dom för vållande av annans död???

Det ÄR inte OK att sätt upp ett jakttorn så nära ett bostadshus. Respektvisande efterfrågas!

Hörde på nyheterna, som var inställda på lokalt Jönköping, att en man blivit haffad på en återvinningsanläggning i  Gislaved, där han tillförskansat sig metall ur sopcontainrarna.
Denne man blev försatt på fri fot i väntan på fortsatt utredning och straffåtgärd.

Jag blir så upprörd när jag hör sådant. Nej, man ska inte plocka saker från återvinningsanläggningar... men om man gör det, så är det väl inte hela världen. Lagom åtgärd vore att be mannen att lämna tillbaka grejerna där han tog dem, och tala om för honom att så här gör man inte. Gör han samma sak en gång till, då blir det andra bullar....

Snälla poliser, brottsutredare.... jobba med sådant som är viktigt, se till att få fast de stora elefanterna... men det vågar ni inte/klarar inte... i stället ger ni er på skitgrejer. Ni blir inte trovärdiga på det här sättet!

Var nog ett tag sedan som vi var hemma en hel helg.
Förkylningen såg till att det blev så... och det är nog bra att ta det lugnt ibland.
I går satt jag mest i en stol.... inte van vid att vara förkylningspåverkad.

Bytte i och för sig gardiner i några rum.... det är inte läge för sommargardiner längre.

Idag kände jag mig ganska fit for fight igen och lagade för ovanlighetens skull dagen lunch.  ( C-E är den som oftast fixar detta annars.)  Det blev gryta tillagad på sådant jägarna gett oss. Fast inte skjutet med risk för att döda annat än högviltet.

Lingonskogen lockade. Åkte till två olika platser, konstaterade att det finns MASSOR av kröser, men att de är dåligt mogna ännu. Eller iallafall ganska så ojämnt mogna.
Plockade två plockare överfulla, C-E gjorde likadant... det blev närmare sex liter i spannen.
Allt hanns med på en timme....

Tog nog en timme att rensa bären... och en knapp halvtimme att fixa sylten.
Kände mig riktigt nöjd, och nöjdare ska jag väl bli, då vi plockar ännu mer bär om någon vecka....

Det är vackert i skogen nu. Finast på hela året. Vackraste ekosystem så här års... slår t.o.m sjön, tycker jag.

Plockade in denna, men mobilen fotade, bukett på köksbordet i går. Den är så fin så att man kan knappt se sig mätt på den. Undrar varför rosa, vitt och grönt appellerar så på mitt estetiska sinne.  Nedärvt... barndomsupplevelse... helt normalt... ? .....skulle kunna vara kul att förstå.

Ganska så gott med en hemmahelg ibland....men känns också väldigt positivt att vi har de flesta helger inbokade fram till i början av oktober...Hemma bra... men kul att hitta på något också... så länge man orkar och kan.

Långsamhetens lov

Tog en långsam cykeltur på eftermiddagen.
Det finns en del växter kvar i skolan. De behöver lite vatten då och då. Sannolikt skulle de även behöva lite näring... och bättre ljus än vad de får i ett fönster med tonat glas i nordostläge.

Nu överlever växterna år efter år, trots detta. Långsamt växer det, och det får de absolut lov att göra... blir betydligt enklare att sköta om, jämfört med de snabbväxande ogräs som jag har här hemma.

Funderade på om det har varit ett långsamhetens lov, så här långt.

Fast långsamt har det inte kunnat vara.  Jag har minsann sett till att ha full fart genom tillvaron, de flesta av dagar av de fem veckor, som ledigheten hittills varat.
Men det känns länge sedan som vi lämnade skolan för sommaren, och ändå är det tre veckor kvar av ledigheten. Kanske det är för att man hunnit med en hel del roligheter, som det känns som ett långsamt lov.

Om jag börjat klättra på väggarna?  Nejdå... men jag medger att det funnits dagar, då jag tänkt: Skolan kunde gott börja i morrn!

De senaste dagarna har jag inte gjort mycket.... eller kanske har jag...
Det har varit långa dagar... utan stress... det måste väl vara det som menas med att vara i nuet, att utföra långsamhetens lov.

Torsdag- fredag i Halmstad.Tillsammans med Johanna och Martin. En tur till stan, lite geocaching på gångavstånd till stugan, lite spel, lite läsande, lite promenad, boule på boulebanan, pilkasting på toalettväggen.....
Hemma igår... bokläsning, gräsklippning, mystlösning....
I lugnt tempo....

Tre dagar med härligt sommarväder f.ö. ... torsdag, fredag,lördag.  Utomhusvarande med kvalité.

Tänkte på det under cykelturen, att jag någon gång för ett antal år sedan var på en föreläsning med rubriken "Långsamhetens lov". Owe Wikström hette/heter han som föreläste för ett antal kvinnor på Pulsen i Borås. Det var på den tiden som det ordnades 4-5 föreläsningar per termin, à ca 300 kr styck. Försökte unna mig att åka på några av de som var mest intressanta. Idag finns inte dessa föreläsningsserier kvar... tidtypiskt, skulle jag vilja säga.
Vi har/tar inte den tiden att sitta ner att lyssna på något intressant.
Jag undrar vad vi egentligen gör. Tills för några år sedan så träffades vi gamla kollegor från Dalstorp varje sommar... och någon gång däremellan. Senast det var en sommarträff, det var när vi var i vår lilla stuga för två år sedan. Efter det så har det varit dåligt med mötestillfällena.....
För att inte tala om allt som byborna gjorde tillsammans förr... idag gör vi absolut ingenting ihop... pratar knappast med varann....



Har sparat ett par fullklottrade föreläsningsanteckningsböcker. Letade fram föreläsningen om "Långsamhetens lov". Den var från februari 2006. Nästan tio år gammal. Men inte inaktuell, tvärtom.

Owe Wikström framhöll viktigheten att leva i nuet, att försöka sätta glans på tillvaron, att se tillvaron som den är och förhålla sig till det. Tycker nog att jag lyckats ganska bra att leva i nuet under sommaren och njuta av den fina naturen. Fast visst återkommer vissa ältsaker, sån´t som jag inte kan påverka. Vad ska min hjärna hålla på med sådant onödigt arbete för?
Väldigt bra för hjärnan att läsa böcker eller lösa problem, ( korsord, sudokus, mystar i geocaching... eller sticka/virka)så att den har något vettigt att hålla på med. Eller ta en långsam tur på en cykel och njuta av de otroligt vackra vägrenarna....



I mina anteckningar från föreläsningen om Långsamhetens lov,så läser jag.
"Media skapar idealen. Den visar inte verkligheten, men den skapar en verklighet som inte är den verkliga". Sant! Visst har unga människor under överskådlig tid påverkats av det som media anser vara det sanna, men idag gäller det  även äldre människor. Man lever sitt liv genom andras förväntningar och mediers ideal. Inte undra på att man blir olycklig.



En långsam lov längs glädjefyllda vägrenar, det gör att otillräcklighetskänslan luras i väg för en stund.

En långsamhetens lov, visar denna kreativa vägskylt.

Tänkte på pappan som satte sin dotter på motorcykel, och sedan krockade med en bil, så att dottern förolyckades. Den mannen kan nog aldrig mer tröstas.  Hur tänker man, vilket ansvar tar man, då man tar med sitt barn där bakpå en mc, på en högtrafikerad väg?

Långsamhetens och förnuftets tankar borde också lovordas. Vi andra har haft tur!

Kornas tempo borde vi alla ta efter någon gång ibland. Bara vara, vila, äta och tugga maten en extra gång. En dag varje månad, kanske rent av en dag varje vecka..... Tror att det fanns ett skäl att skapa en vilodag i veckan.

Lupinerna har tagit till sig det där med långsamhetens lov.... aldrig har de väl haft en sådan långsam och utdragen blomning som denna sommar. Och än är den inte över, det lovar de ännu knoppnade blommorna.

 Min hjärna har också anammat detta med långsamhet, och gått över till sparlåga, minst sagt.

Var inne i skolan, stannade sedan till och fotade samt gick en bit i en backe... men märkte inte att jag hade olika skor på.... min egen på vänster fot och C-Es två-tre nummer större på den högra.

Bra att få skratta åt sig själv ibland.

Vackerheten är slående på den kuperade rundan.

När jag passerade en av byarna, gåendes i den övre delen av den långa, sega backen, kom husets fru mot mej och sa: - Tänkte just på att jag inte sett Anna-lena cykla förbi en enda gång i sommar.

Så glad man blir, då någon tänker på att man finns.

Nu har jag cyklat rundan en gång tidigare under denna vår/sommar. Det var precis efter det att spinningsäsongen avslutades, och jag hade inte kommit in i långsamhetskänslan, utan trampade på uppför hela långa backen, utan att bli sedd.

Förhoppningsvis kan det bli ny förbipassage framåt veckoslutet. Har inte cyklat Lagmanshagarundan ännu..... och en långsam tur runt den fina sjön.... den hör till sommarnjutningsmåstena.

Långsamt kommer regnet i från väster, det ser jag genom fönstret. Långsamt blir kvällarna allt mörkare, Inget jag vill lovorda, någon utav företeelserna Men regn i lagom mängd, det behövs... och efter den vackra sommaren, så kommer den lika vackra hösten....

I morgon är planen att vi, tillsammans med Roger och Helena, ska ta oss till Hökensås och göra några vackerhetsvandringar runt ett par av sjöarna. Långsamt och varande i nuet.

Augusti

Eftertexten kommer först!

Nu har jag skrivit detta, högst personligt!

Den som inte vill läsa något negativt och personligt, läs inte.

Och ge mig inte negativ respons för att jag försöker uttrycka hur jag känner mig.... 

utan att säga allt för mycket.

Snälla!

 Sensommarmånad har det blivit.
Funderar på om deppig tant egentligen ska blogga.
Vet att jag tagit upp detta tidigare, men det jag inte gillar med sociala medier, det är att de ska vara så positiva.
Alla mår så bra på de sociala medierna....

... ja. många i allafall.

Och de som inte mår bra och som uttrycker det i skrift, de blir häcklade och hånade och omtalade, för att de hänger ut sig på nätet.

Det är det positiva som ska offentliggöras.

Fast man får inte var för glad/lycklig heller i sina uttryck. För då blir inte det bra. Då hänger man ut sig också.
Det svenska lagom är så bra....
Det sägs att lagom bara finns i svenskan....varvid jag undrar.... vad är det för skillnad på lagom och engelska "good enough"

 
Sannolikt en gradskillnad.
Var hos tandhygienisten nyss.
- Hur är det med dej då? var inledningsfrågan.
Artigt och fint.
Livsfarligt!
Tårar brände bakom ögonen och jag började svamla om att skolan snart börjar igen.

Nyttigt att få känna på.
Så många gånger vi frågar eleverna hur sommaren har varit !
95 % av eleverna, kanske mer av våra landsortsbarn, berättar gärna och länge om sin sommar.
Någon eller några känner kanske gråten komma och svamlar något kort om hur de önskar det varit.
Jag kommer inte att fråga mina elever specifikt om sommaren mer.
Kan ju fråga vilka som ätit glass... vilka som badat... för det är jag övertygad om att alla de elever som jag ska ha, har gjort.

Tror att detta har varit mitt livs näst sämsta sommar.
Trots att den varit bra på många sätt, och inte så skild från andra somrar, så har ledsenheten legat i bakgrunden och lurat.
Försöker att bara släppa fram den, då jag är ensam....

Man bli ju lite ( ganska) folkskygg.
Livrädd för att den som bara är ytligt bekant med, ska ställa den klyschiga frågan om hur det är ....
För att undvika den, så försöker jag att inte se folk... men jag är ju inte lätt att inte få syn på.
Så när jag blir synligförklarad, då är det jag som babblar på och svamlar som bara den!

Ser fram emot skolstarten. Får lite att bita i, att tänka på. Vill ju vara en bra lärare.
Även om jag insett att jag överskattat mig själv i alla år....
Kollegorna känner jag väl och de får förstå att de lyckligheter som de eventuellt berättar om, de kan göra mig ledsen.
Tänk, vad tokigt... jag har aldrig lärt mig att dela andras glädjeämnen.... för jag vill också ha......
Och jag har fyllt 60!
Skäms, då jag inser detta....

Är alla egoister, eller finns det sådana som kan glädjas med andra?
På  djupet. På riktigt.
Inte bara säger, för att det så ska vara i präktighetens värld?
Sånt funderar jag på ... och skäms över min egen "dålighet".

Motion och bad är bra för ledsenhet.
Har blivit mycket av den varan i sommar....
Nu är det regn både ute och i sinne....
"Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne"
Från den gamla poesiboken.
Önskar att jag får känna så någon mer gång ....

Tänker på att ledsenhet förtär.
Man blir sjuk av det.
Kan inte bli sjuk nu när C-E är det....

Nä, jag har det  inte värst.
MAssor av människor, även i vårt "fina" land, har det MYCKET, MYCKET värre.
Det finns många som aldrig/sällan upplevt glädje.
Det har jag fått göra många gånger och mycket.
Har avslutat alla bloggande år med att det varit ett bra år....
2009, 2010,2011, 2012, 2013....
Åh, vad jag önskar att summeringen av detta år också kan bli positiv.

Behöver lära mig tacksamhet.
Det är så lätt att vara tacksam när allt är bra.
När det inte är det, så är det svårt att se ALLT det som man har att vara tacksam för, för det finns massor.
Det man inte kan påverka, det behöver man ju inte älta runt....

Vi är olika känsliga vi människor.
Jag är säkert en livscurlad sextioåring, som ännu inte fått lära mig att allt inte är självklart.
Att livet inte är ett dugg rättvist.
Att man måste ge för att få.
Fast inte för mycket ... ge alltså. För då blir man styrande...
Lagom ska det va....
Fast jag försöker ju bara göra "good enough" ... och där inser jag skillnaden....

Önskar att mitt hjärta vore större och fyllt av positivitet.
Hur kan man träna, så att positivitet och människodelarglädje växer sig större?
Kanske man behöver så ett frö först.... ett positivitets-frö.

Försöker prata förnuft med mig själv.... Jag är ingen god lyssnare!

Förlåt, för att jag skrev i ledset tillstånd.

I individen? Inlärt?

Man funderar bra när man promenerar.
Gjorde båda delarna på förmiddagen.  Det var fortfarande plusgrader, så det gällde att passa på att gå en ordentlig runda, innan vintern ankom.
Det gjorde den bara en liten stund efter det att jag var färdigpromenerad. Nu, några timmar senare, så har Borekungen ockuperat landskapet med ett tunt snötäcke och sex grader under nollpunkten.

 Funderade på hur olika fart vi människor har i livet, under det jag promenerade.
Gångfarten, t.ex. Tänkte tillbaka på julaftonspromenaden, då jag och döttrarna gick med ganska olika hastighet. Delvis beroende på ålder och tyngd att bära, men också den gånghastighet som jag tror finns inbyggd i varje individ.
Jag är inte så förtjust att promenera med C-E. Han drar upp tempot i början, sackar sedan en del och vill  inte ta så långa rundor.För egen del så går jag inte så fort, speciellt inte i starten, men jag går gärna långt - en halvmil eller mer.
En del människor går mycket långsammare än jag, dem är det också svårt att ha promenera samman med. Det är nästan så att man behöver gå baklänges ibland, för att få ner farten till rätt nivå.

Funderade på: Har man sin egen fart i sig från början? Eller är det något man lärt sig som ung?
Personligen tror jag att det är det första, och att man har olika fart i sig, vad det gäller olika saker.

Min egen gångfart trivs jag så bra med, samma gäller cykelfart.  Den finns i mig.... kanske förändras den med tid, under det att jag åldras....
Därför trivs jag väldigt bra på egna promenader och cykelturer. Spinning är en bra "cykeltur", där har jag min egen takt, men kan ändå ingå i en social grupp.

 Att åka utförsåkning lärde jag mig inte förrän jag var rejält vuxen. I backarna, men skidor på, så har min fart alltid varit exceptionellt låg. Jag vågar helt enkelt inte utsätta mig för en fart som jag inte känner att jag kan kontrollera. Vågar inte utmana mig själv heller. Men jag tyckte oftast att det var rätt roligt att åka i lagom-backarna. ( blå, rosa-röda).

Tänkte under promenaden på, att det kanske är för att jag är så rädd att tappa kontrollen, som jag aldrig vågat mig på några utmaningar i livet.Det är tryggt med den vanliga lunken. Samtidigt får jag medge, jag trivs ganska bra med det. Men å andra sidan, jag vet ju inget annat heller.....
Kanske finns det grönare gräs....

Är det inbyggt i min individ att vara så rädd för att tappa kontrollen? Eller lärde min mamma mig det.... ?

Samtidigt så har min obetänksamhet, spontanitet och förmåga att säga/skriva vad jag tycker ställt till det för mig många gånger. Med oanade konsekvenser. Det finns människor som tror att jag säger/skriver saker av elakhet. Så är det absolut inte. Bara av egen dumhet.
Min mamma gjorde också många dumma saker, av obetänksamhet.
Är det genetiskt? Som tur är, så tycks det i såfall inte ha gått vidare i generna. Som tur är!

I vårt hus så fikar vi snabbt och äter snabbt. Jag tycker i och för sig att C-E är alldeles för snabb men att resa sig från matbordet, men visst, jag sitter inte länge heller.
Varför C-E är snabbätare och snabbfikare, det vet jag.... hans mamma hade också bråttom. Om det är inlärt eller genetiskt, det kan man undra. Gissar på miljöpåverkan.

Att fika/äta med någon, som både pratar mycket och äter mycket.... ja, det kan faktiskt kännas lite stressande för den som är van att snabbt resa sig från bordet och gå vidare till något annat....

Min hjärna är snabb. Många påstår att de inte hänger med när den arbetar. Hjärnan kan vara slarvig också. Inte riktigt ha jobbat klart med konsekvenserna av ett handlade, innan den visar på resultatet av sin process. Hur blev det så? Här kan jag varken skylla på arv eller miljö. Tror att det är något som är inbyggt i min individ. På ont och ( någongång) gott!

Kanske det finns en påverkan ytterligare: Stjärntecknet! Känner igen mig så, då man påstår att det största kännetecknet för en skytt är att ingen kan bestämma över den..... Eller också är det bara något jag råkar ha i mig, samt en produkt av den miljö jag blev formad i ....

Brittbilder

Idag har jag namnsdag.
Inget speciellt med namnsdagar egentligen, men lite uppmuntrande kan ju ett"grattis på namnsdagen" alltid vara.
Jag heter Britt. Inte Birgitta alltså, utan en kortform av namnet.

Tycker att Britt är ett räligt namn.
Birgitta också för den delen.
Däremot gillar jag namnet Britta.
Tror att det handlar om det där med Lumumma och Takete.

Begreppen Lumumma och Takete kommer ifrån en tysk gestaltningsterapeut  som var verksam för ca 100 år sedan.
För egen del så stötte jag på begreppen på en studiedag under förra seklet. En studiedag då man kunde välja ämne på föreläsningarna, en eller två föreläsare per heldag.
Det var när flera kommuner, med Borås som samordnare, arrangerade en gemensam studiedag per år.
Superbra!
Sådant man kommer ihåg. Har haft väldigt mycket användning av det som behandlades på denna "äkta" kompetensutvecklingsdag.
Tycks som om man fortfarande kan få inspiration av föreläsaren på denna sida http://www.makete.se/start, En sida som  f.ö. även jag ska utforska vidare ....

Lumumma står för det mjuka och goda, Takete står för det kantiga, stickiga, elaka.
Britt och Birgitta är kantiga namn, medan Britta blir ett mjukt namn, tack vare a-ändelsen.
Anna- Lena är också ett lumumma-namn.
Britt låter som ett riktigt vasst stick.
Min pappa  gillade det namnet.
Han hade aldrig funderat på det där med lumumma och takete. Trots att det var tankar som uttrycktes närmare hans tid än min....

Mamma gillade Anna-Lena.
Hon hade som ung läst en följetong i en veckotidning om en flicka som hette så. En flicka som det var synd om...
Konstigt att man vill döpa någon efter en olycksfågel.
Fast jag är glad att mammanamnet vann över pappanamnet.
Mamma är också Lumumma. Pappa är takete. Som ord alltså. Det går inte riktigt ihop ... mamma skulle vara mjuk, pappa vass.
Oftast är pappa vassare än mamma  i kroppsformen... så kan man ju inte tolka det.

Att Britt skulle vara ett taketenamn, det stämmer inte heller.
För i så fall borde mitt tilltalsnamn vara Britt, för jag är nog mer vass än mjuk i sättet.
Den godaste människa jag känner till, hon heter Britt.
Tänker man på henne så blir helt plötsligt namnet vackert.....ett riktigt lumummanamn.
Tänker man lite till, så kan man höra Anna-Lena, och känna det som ett takete-namn.

Det är mer som inte alls stämmer.
Jag är förkyld och jättepigg.
Förra måndagen var jag oförkyld och alldeles genomtrött.
Nu är inte förkylningen av det värsta slaget.... men jag är lite orolig att den ska ge sig på min stora kroppsliga svaghet, stämbanden.
Känns lite som om det redan är på väg däråt.

Stämbanden är absolut en lärares främsta arbetsredskap.
Fast i min lilla sexa, så kan jag klara mig med att ge skriftliga instruktioner.
Funkar sannolikt på no-lektionerna i femman också.... men är lite värre på treornas mattelektion....
Nåja, jag ska inte måla den fule på väggen... det kanske inte blir så farligt.
Och jag ska försöka mota Olle i grind genom att ta en varmgrogg innan läggdags.

Det är det bästa med stämbandspåverkan; jag ordinerar mig själv en varmgrogg innan läggdags.
Det är mycket lumumma i en varmgrogg.
Lumumba däremot, det är riktigt läbbigt.

Avbokade spinningen i kväll och gav mig ut på promenad i stället.
Oj, vad det är vackert i naturen i dessa dagar.
Tycker att höst-hösten,  med sina berusande färger, kunde vara minst en månad.
Jag hinner inte titta färdigt på alla lumummafärger innan de ligger på marken och blir taketebruna.

Det ljumna och gråmulna vädret var dessutom perfekt fotoväder.
Behövde inte göra mycket vad det gäller bearbetning, för att bli nöjd med bilderna.
Färgerna är verkligen mjuka, och linjerna likaså ... fast inte alls oskarpa.

Stoppade min gamla Panasonic i fickan och tog lättmetallstavarna i händerna och tog en helt underbar promenad på dryga fyra kilometer.

Den gamla kompaktkameran är bra, trots att den varit backen massor av gånger. Displayen har tagit stryk, det är det enda.

Köpte en Nikon Coolpix för snart två år sedan. Impulsköp. Den gillar jag inte. Bilderna blir sällan bra.

Gjorde ett nytt impulsköp i helgen, efter att ha läst om test av kompaktkameror i tidningarna.
Beställde den som experterna ansåg vara bäst.
Den är redan på väg.  Spännande.
Har förstås den halvgamla systemkameran Canon 1000 också. Tar fina bilder, men är klumpig och besvärlig att ta med.
Jag är väl lite kameragalen.... har slitit ut ett antal under mina dagar, såväl analoga som digitala.

Men jag gillar ju verkligen att fota.

Hade en tjejgrupp ur åk 3 -6 i foto,  på elevens val i fredags.
Blev imponerad över deras goda känsla för att fina bilder.
Ska fortsätta med arbetet nästa fredag.
Killarna vill också ha foto, och ska förstås så få.
De fick idrott ihop, alla 23 killar i 3-6.
Det ska tjejerna få på fredag.
Bra att kunna variera arbetsgrupper. Kill och tjej-grupper kan vara av värde ibland, absolut.
Tror att det är lite mer lumumma i en tjejgrupp om man ser till det rent fysiska. Men mentalt, nä, där är det ingen större skillnad...... Tjejer kan vara väldigt takete mot varann....

Mina sexor började jobba med sina webbstjärne-projekt idag.
En kreativ och utvecklande möjlighet, det där med Webbstjärnan.
Man skriver och man lägger in bilder för mottagare, och då måste man vara noggrann med såväl sin formulering och sitt budskap som det här med upphovsmannarätt.

En grupp ska jobba med foto och film, en annan ska jobba med rättvisefrågor och en tredje ska jobba med olika  spel.
Sextio minuter i veckan jobbar eleverna med Webbstjärnan. Det är inte så mycket, men det är vad vi har "råd" att lägga i tid på det arbetet.

Det känns som om jag och mina klasser redan gått igenom en del av möjligheterna, som finns med att jobba via Internet. Och förkastat en del.
E-twinning t.ex. Det var kul och utvecklande under några år.
Varken jag eller eleverna känner för att jobba mer med detta, då det tar mer kraft och tid än det ger tillbaka.
Men Schoolovision, det ska vi vara med i detta året också.
Vår unge, superduktige musiklärare ska göra en låt tillsammans med eleverna och volontärer som är knutna till Kulturskolan ska filma. Vi har tänkt starta efter jul.

Klassblogg har vi haft i fyra och ett halvt år.
Det lade vi ner i höst.
Trots massor av fina bilder och roliga små filmklipp från skolan, så är det ingen som kollar.
Öppnade upp den slutna bloggen i och med skolavslutningen i juni och trodde att föräldrar skulle gå in, nu när de slapp kämpa med bortglömda lösenord.
Men så blev det inte....
Synd!
Men det blev ett lätt beslut  att inte fortsätta med klassbloggandet.

Däremot så har vi en mycket bra fungerande Facebookgrupp för föräldrar och lärare.
Superbra ställe att få ut information samt få respons på olika frågeställningar.

Det gäller att pröva och ompröva.
Det tycker ju iallafall läroplanen.
Vilket också Göran Svanelid har med i sina välbekanta förmågor, under begreppet metakognitiv förmåga.

Undrar hur länge han är den store gurun vad det gäller undervisningstänk?

Snart kommer det något nytt. Det vet vi alla som jobbat länge, att det är så det fungerar. Sannolikt inom alla områden. Det är väl så utveckling sker....

Jag har ett Twitterkonto. Det är ganska så oanvänt.
Läste f.ö. att Twitter skulle vara det bästa sättet att använda sociala medier för skolungdomars lärande.
Förstår inte... men förstår att det måste gälla äldre barn än mina tolvåringar.

Idag fick jag meddelande om att jag fått en ny följare på Twitter. Gissa vem? Jo, just Göran Svanelid.
Lite häftigt, tycker jag.
Nu är det inte så mycket idé att följa mig, för jag skriver knappast något på Twitter.
Kollar däremot vad den del andra har skrivit....fast absolut inte dagligen.

Igår kollade jag lite vad man tyckt om partiledardebatten på Twitter.
För jag ville inte lyssna/ se på den i TV.
Blir bara arg och irriterad.
Anser att i en debatt så lyssnar man på varann,  och i en debatt så kommenterar varandras inlägg utifrån egna perspektiv - och på ett trevligt sätt, utan ironi och aggressivitet.
Politiker pratar ju bara förbi varann och tycks lägga en ära i att vara så otrevlig som möjligt mot den som inte har riktigt samma åsikt...
Det är ingen debatt!

Syftet med detta inlägg?
Att spara de fina Brittbilderna till eftervärlden... eller iallafall för eget framtida färgfrosseri vad det gäller foton.