Snabbt, snyggt, smärtfritt, sex stygn

Solen sken och det var ganska gott väder, trots frostig mark.
Tog en promenad, lagom för att hinna hem och duscha och äta lite, innan det var dags att bege sig till Göteborg.

Gick fram till svägerskan för att lämna det som hon skickat bud efter från gula affären. Ingen var hemma, så jag hängde den gula kassen på dörrhandtaget.
Tänkte gå en bit till innan jag vände om, en sträcka på en kilometer X 2 är inte tillräckligt för mer än halvgammal promenadgillande tant.

Beslöt mig för att gå bakom svägerskans och svågerns hus, och sedan svänga ut på byvägen igen.
Ett relativt  nybyggt trädäck låg i min väg, men det var ju en lätt match att passera det.
Fylld av inre glädje, glad över att kunna promenera snabbt, att inte ha ont... och att  vara i inledningen av en kul helg, så tog jag sats och gjorde ett riktigt glädjehopp upp på altanen.
Bara det att det var lite högre än vad min gamla, tunga kropp- ovan vid glädjegalopper- i hastigheten kunnat räkna ut. Slog i höger foten och snubblade framåt, med påföljd att den efterföljande vänsterfoten inte hade kommit upp i tilltänkt hopphöjd, utan att nedre delen av smalbenet slog i den ojämna träkanten med kraft.
Rullade runt på trädäcket, kände mig hel i skelettet... det gjorde bara ont i smalbenet. Drog upp de mjuka byxorna och kollade hur det såg ut .... och upptäckte att människans kött har samma ljusa färg som kyckligkött.
Ja, det var den första tanke som slog mig, då jag såg den djupa sårsprickan. De hade ännu inte börjat blöda.
Insåg direkt att någon form av ihoplappning behövdes.
Tog upp telefonen ur fickan för att ringa C-E och be honom hämta mig. Det kändes som om det inte riktigt var läge att promenera en kilometer med det öppna såret.
Var lite skakis och kom i stället åt att trycka på dotterns telefonnummer. Hon svarade snabbt och jag kunde beklaga mig lite, innan jag ringde till C-E.
Beställd bil var snabbt på plats.
Innan jag var hemma, mindre än tio minuter efter det att skadan uppstått, blev jag uppringd av jourhavande läkare.
Fick beskriva skadan ingående och fick råd om omplåstring och uppmaning att återkomma om det inte skulle kunna göras hemmavid.
C-E, som borde blivit sjukvårdare i stället för ( lika väl som ) företagspengavårdare, gjorde rent såret ....och tejpade ihop. Han var inte nöjd, han såg att här behövdes mera rejäla doningar.
Ringde jourhavande och fick en tid, en timma senare, för läkarvård i huset. ( Snacka om husläkare)
Snabbt, snyggt och smärtfritt syddes såret ihop med sex stygn.

Sedan kunde helgprogrammet fortsätta enligt planerna. Det blev inget restaurangbesök, det blev korv och mos i Borås, på vägen hem  istället... och det smakade... utifrån hur hungriga vi hunnit bli, minst lika gott som den mat vi tänkt köpa för så där 300 kr per portion.

På Stadsteatern i Göteborg träffade vi ett gäng Dalstorpsdamer, med goda vännen Kristina i spetsen.

Sven Wolter och Tomas von Brömssen gjorde en briljant föreställning av "Påklädaren". Jag trodde att det skulle vara en rolig föreställning, med mycket skratt... men faktum var att den var ganska tung. En påklädare i ett turnerande teatersällskap  gjorde allt för att få teatern att fungera, men fick inte ett tack för det hela. Ändå var han lojal och plikttrogen ända in i slutet.

Kul att se de gamla skådespelarlegenderna still going strong.

Glädjehoppet kunde fått betydligt mera allvarliga följder än en djup sårspricka. Den ska säkert läka, även om det tar tid. Bara ett aber... den gamla tanten... som varit SÅ rädd för det mesta sedan hon ramlade och bröt handleden för nio år sedan... hon kommer att bli ännu mera ängslig när hon rör sig i ojämn terräng...Och några ystra glädjeskutt, det passar hon sig sannolikt för.