Fin höstdag

 

Nu är det höst. Även om det metrologiskt  fortfarande är sommar. Dygnsmedeltemperatur över tio grader... Men för mej är oktober en höstmånad. Den fina höstmånaden. Det gäller att ta vara på de  naturskiftande dagarna på bästa sätt. Sol, regn, blåst, rå-väder, dis, dimma. 

Vi inledde höstmånader på bästa sätt.  Bloggvännen " En vanlig man" inspirerade sannerligen till en vandring på Komosse, genom sitt inlägg från i fredags.

En knapp halvmilsvandring, mestadels på breda spångar, det hängde maken  gärna med på. 

Komosse är ett naturreservat, alldeles på gränsen mellan Västergötland och Småland.  Det är en högmosse, belägen nästan 40 meter högre över havet, än toppen på vår närbelägna vinterskidort, Isaberg.  Högsta punkt på mossen är drygt 340 m.ö.h.

Det finns bara en vandringsled ut på mossen, men oj, vad den är väl gjord!

En bred stig, utan vare sig stenar eller rötter, leder fram till den tio bräder breda spången. Längre ut på leden är den "bara " fyra brädor bred. Dessutom finns det sittplatser eller bord och bänkar, med jämna mellanrum utmed den 4,7 km långa leden.  Gissar att det skulle kunna gå att, med hjälp, ta sig med en lätt rullstol, ända ut till Björnsjön.

 Björnsjön är väldigt speciell. Den inget tillförde. Den bara kommer upp ur marken, precis här. Så häftigt.  Det blåste en del vid sjön idag.  Nästan så att det gick lite vågor.  Var glad att ha tjocka fleecetröjan på.

Sjön känns stor, om man jämför med andra mossjöar. 

På hårdmarken vid Björnsjön finns ett antal grillplatser samt ett större vindskydd, om man vill övernatta. Skulle säkert vara häftigt att göra, när det är ljust största delen av dygnet.

Komosse ligger tre mil bort, närmaste vägen. Knappa två mil, från Dalstorp, där jag jobbade under mina bästa år. Vår vaktmästare, hade aldrig varit på Komosse, trots att han var uppvuxen i Dalstorp. Det måste vi göra något åt, tänkte några av oss. Så vi bestämde oss för att göra en cykeltur med de äldre eleverna. Tror bara att det var femmor och sexor. Vaktmästaren, han fick åka med och köra väskor, samt den mat som vi skulle grilla, just här ute vid sjön. 

Det var allt en liten utmaning att ta sig från Dalstorp, 180 m.ö.h, till Komosses vandringsled, drygt  150 m högre upp. Samt nästan två mil. Det gick uppför och uppför och uppför. Bilen med väskor och mat anlände. Barnen tog sina ryggsäckar, vi vuxna ( vaktmästare inräknad) hjälptes åt att bära  laxarna, som skulle grillas. Vi plockade pors och fyllde fisken med, saltade och lindande in den i aluminiumfolie. Kommer ihåg att det blev en rejäl portion till alla ( sannolikt dryga tjugotalet) och att det smakade himmelskt. 

Vi tog den längre vägen hem, för att "lämna  av " några av eleverna som bodde längs vägen. 2,5 mil. Den största delen av vägen gick i nerförsbacke, men jag kommer ihåg hur drygt det var innan vi kom dit.

Sån´t gör man inte idag. Barnen orkar inte, lärarna ids inte, vaktmästaren har inte tid, för han delar sin arbetstid på många olika verksamheter, och förresten så får man inte göra något sådant i skolans regi, för tänk som det händer något, hur är det då med ansvar och försäkring....? Och lax.... det är alldeles för dyrt för köket att köpa in... och förresten går det inte, för man måste hålla sig till matsedeln...

Jag tycker att skolan var bättre förr, då när man kunde hitta på en massa roliga saker, som alla ville och kunde vara med på. 

 Gränsstenarna visar att här går gränsen mellan Småland och Västergötland och här går gränsen mellan Kinds, Redvägs ( Västergötland) härad och Mo Härad i Småland. 

Vägen tillbaka gick mestadels på tre bräder bred spång. Men just här, där det är stor nivåskillnad vid Råttbäcken, så är det både brett och smart ordnat med trappsteg.

Jag gick ju den långa leden runt Store Mosse för två veckor sedan. Vilken klasskillnad på i led! Där var det, med ett undantag, två bräder brett och här och där var spången trasig.

Till Store Mosse nationalpark, belägen ganska centralt mellan Värnamo och Gnosjö vallfärdar folk. Till Komosse, en bit från allfarvägarna, kommer det inte alls lika många. Vilket de borde, för här  kommer man verkligen ut på mossen. 

Till Store Mosses fördel, får man väl säga att man har många olika leder, och att några av dem är fina. Men inte lika fina som leden på Komosse!

Ska vi inte åka till Nittorp och gå tipspromenad? undrade jag då vi åt snabblagad lunch här hemma.  Jo, varför inte tyckte maken. 

Bron över Jälmån, i Nittorp, "fyllde" 100 år. Det valde Nittorps byalag att fira, just denna fina höstdag. Vi bor mellan samhällena Nittorp och Grimsås, och kan känna oss tillhörande båda de små samhällena. Idag var det Nittorp som lockade.

En tipspromenad genom vackra Gisslarpsbyn bjöd på tolv frågor som handlade om Nittorp genom åren. Supersvårt. Tror att jag hade fyra rätt. De som vann, hade åtta. Men det var jätteroligt med sådana frågor, där man fick veta lite om samhället.

Tårta bjöds det på, dagen till ära, samt ett roligt tal av en gammal nittorpsbo. Trevligt att träffa lite folk dessutom.

En fin första höstdag. Som sagt, det gäller att ta tillvara de fina dagarna. För snart blir det.... nej, det tänker vi inte på idag.

Vatten

Det är något visst med vatten.
Hav, sjöar, floder, bäckar, ja t.om. välfyllda diken tilltalar mig så.
Allra vackrast är vatten, då en klarblå himmel speglar sig i dem.

Vilda vatten är också vackra.
Vatten som har  skummande vågkammar.
Vatten som ystert porlar fram i en vårnatur.

Är det så att alla dras till vatten, eller finns det några som inte känner av någon vattendragning alls?

Huset som vi byggde för fyrtio år sedan, det gillar jag ännu. Trots att - eller kanske för att - vi inte gjort så mycket åt det under alla år.
De allra flesta har ju bytt kök på de åren, det har inte vi.
Väldigt många har byggt "pensionärskuvös" över altanen. Det har vi aldrig funderat på.

Men det finns en sak jag inte gillar med vårt hus. Det ligger på fel ställe. Det som en gång var skog, det har blivit kalhyggen. Och vattenspeglar, det finns det inga alls. Det saknar jag !

Idag tog vi bilen sex kilometer nerför backarna och över mossen. Där ligger ett litet samhälle som heter Nittorp. Nittorp är känt i för damfotboll ( Victoria Sandell Svensson spelade i laget under några ungdomsår) och ishockey. ( Erik Andersson spelar just nu i Rögle, Han kommer från Nittorp).

Genom Nittorp går Jälmån, och Nittorp har vuxit fram vid de båda små sjöarna som bildats i flodfåran.

C-E följde gärna på dagens promenad. Jag tyckte att vi skulle förlägga den till vägarna i den lilla byn Gisslarp, som ligger på kullarna norr om Nittorpssjön.

Det var länge sedan jag/vi vandrade där. På 80- 90-talet gick jag ofta med svärmor på tipspromenad på en av rundorna. På senare tid har jag vid några tillfällen vandrat längs vandringsleden som går genom byn och som fortsätter förbi Dalstorp.

- Orättvist att en del får bo på en sådan här plats, och andra på ett kalhygge, tyckte jag.
C-E tyckte att alla inte kunde bo vid vatten.
Men visst hade det funnits plats för oss också.... men vi tänkte inte så långt, när vi var unga och mindre förståndiga. ( ?)

Gisslarpsrundan blev en runda på fyra kilometer. 3,5 km gick genom vackra, mer eller mindre öppen, omgivning,  500 meter gick genom tät skog. Inte alls samma goa uteväderskänsla när solen försvinner  bakom täta grangrenar... då märks det att det inte är riktigt läge för sommarkläder ännu.

Gisslarp har en lång historia. Det finns informationsskyltar på sina ställen. Där kan man läsa att det bedrivits åkerbruk i mer än 3000 år och att det finns ett antal gravkullar från bronsåldern.

Spännande tankar att människor tog sig till odlingsbara områden vid våra sjöar för så länge sedan. De kom via Ätran och tog sej sedan upp i  biflödena.

Härliga dagar med sjönära promenader. Ser fram emot nästa. Kanske det kan bli runt Kroksjön i Hestra, en mil bort.
Men tills dess är det skola och mormorstisdag. Den senare med möjlighet till sjöpromenad. Tycker att det är så gott att vi har våra skolor öppna.... och att jag inte känner mig det minsta förkyld.

Ha en fin vårvecka och gå ut och njut av naturen, alla ni som har den förmånen.

Nittorpsnöjen

Lilla Nittorp har och har haft ett ganska så  rikt nöjesliv. På "forntiden", ja, då jag var ung, då var det danskvällar i Sporthallen... och det var på en sådan tillställning, f.ö. på självaste nyårsafton, som jag träffade C-E för sådär hundra år sedan.... eller rättare sagt 40 år sedan. ( Nu låter ju 40 år ungefär lika mycket som 100 ... så visst var det ett tag sedan)
De som anser ishockey vara ett nöje, kan absolut få sin nöjeslystnad stillad genom att titta på när bygdens eget hockeylag spelar i Nittorps ishall. Ganska imponerande att ha ett lag, som  ligger i nivå med Boråslaget BHC....
Man kan också bli förnöjd av att kolla damfotboll. Här har man alltid legat på en tämligen hög nivå. NIK ju dessutom  fostrat en sådan storhet som Viktoria Svensson/Sandell.
Riggos Rullande återkommer årligen till Sporthallen Lillsjön. Nittorpssonen Rickard Skoglund och hans musikvänner kör häftig rockig proffsig underhållning under några helger varje vår. Snart är det dags igen. Nu är inte den sortens underhållning my cup of tea, och det beror inte på underhållningen, utan på att jag inte klarar av människor som "tappar kontrollen" och dansar omkring på golv, stolar och bord, till musiken. Samtidigt vet jag att det inte är fel på publiken som roar sig på detta sätt, utan på mig, som vill bli underhållen sittande på en stol, ev. deltagande med handklapp eller i allsång.

Mitt Nittorpsnöje, så här på torsdagseftermiddagen, bestod i att leta upp två geocacher.
En kom ut idag. Den fanns här vid det fina nybygget, utmed Hjälmån/Hjälmåleden.
Var nästan lite nervös att jag skulle vara först, för det här med att vara först det är helt bortkastat på mig, men säkert till glädje för någon annan. Nu hade en cachare med nicknamet "Haspen" varit för mig, och det kändes riktigt bra.
Härligt var det att komma så vattennära i den ljumma februarieftermiddagen.

På andra sidan sjön fanns en cache som jag inte försökt leta upp, trots att den funnits där sedan i höstas.
Jag har trott att gömman varit för svår för mig, då den är rankad till 3,5.
Nu har ju tanten bakom datorn nyss vandrat i branta berg med stenar och rötter och branta stup, så det var en baggis att ta sig fram på en ganska ok stig till gömman.
Intressant att komma till ett ställe, där man vet att danskar och svenskar slogs om marken för 500 år sedan, tycker jag. Historiens vingslag....

Ja, det var ett nöje att vandra omkring i det vackra tidig- vårvädret i Nittorp, tillika att hitta två cacher på en torsdag....Härligt att ljuset kommit tillbaka, så det blivit möjligt...
Nu väntar nästa nästan-nöje... iaf  nödvändigt sådant.... i Grimsås ... spinnmix!