Fotförflyttningar

Blir det höst snart? Rönnen har iallafall fått höstkänning.
Understundom kan jag få det också i den väderblandning av sol, moln, regn och blåst som råder.
Men... faktum är, jag står ut med höstkänslan under ljusan dan. det blir värre när kvällarna mörknar.
Ännu är det onödigt slöseri med solljus, kan jag tycka. Synd att man inte kan ackumulera ett par-fyra timmars solljus varje dag mellan första maj och sista juli och använda det i november december i stället. 

Gårdagens fotförflyttningar tog mestadels under förmiddagen. Förmiddagspromenaden var en vandring i solsken.
Svärmors malvor, de har inte gett upp, trots att de stått på samma plats i många herrans år. Vi planterade malvor i perennrabatten för många år sedan också. De gav upp snabbt. Tror att de inte gillar att  trängas med andra växter.  Biologisk distansering, ett sätt att överleva.

Blev riktigt glad då jag träffade på massor av vädd-nektar-sugna nässelfjärilar. 

Det har varit ont om fjärilar under hela juni.  Blir lite orolig när pollinatörer av olika slag uteblir. Ja, nu är vi förstås inte beroende av väddfrön, men det handlar ju om helheten. Vi behöver insekterna mycket mer än vad de behöver oss. Fast myggor och knott, det skulle vi nog klara oss utan. Fåglarna ska ha mat förstås, och fågelsång, det vill vi höra.... 

Det har inte varit speciellt mycket småknytts-insekter härhemma i år. I Halmstad däremot  höll jag på att bli tokig när jag skulle sova bland alla inande myggor. Har införskaffat en Thermacell. den ska med till Halmstad nästa gång som vi planerar att övernatta. 

Om det nu blir väder till  det något mer i sommar.

Utmed byvägen så brukar man träffa på de här vackra djuren.
Har inte en aning om  detta djur har någon chans att få uppleva ännu en sommar.
Vem har någon aning om hur det är nästa sommar förresten?
Ingen kunde ju anat att världen skulle se ut som den gör denna sommar. 
Man vänjer sej snabbt vid det "nya", åtminstone så länge som det bara har en begränsad, ganska oviktig påverkan på en själv. Så länge de som finns nära en mår bra, så är det bra!

Och den här lilla kalven, den har ju det jättebra ute i gröngräset bland hela sin "familj".

Utanför Karlas hus, så går det mängder av hästar på sommarbete. Precis som vanligt.
Men där är ju det inte alls som vanligt!

Inget tåg i annalkande.  Då kan man ta sig över spåret.
Tänk att här fanns det en hållplats för femtio år sedan. Här kunde de barn i byn som var försedda med läshuvud och "rätt" föräldrar ( alltså de som tyckte att kunskap var viktigt) ta tåget till Gislaved. Vete sjutton hur järnvägarna gick den tiden, om det var byte i Hestra eller om spåren delade sig där. Sannolikt det senare. Idag finns det inga stickspår mellan Göteborg och Värnamo från denna spårlagda vägen. I Värnamo kan man ta tåget åt både norr och söder  och i Alvesta, ja, där finns det många  möjligheter till vägval.

Den tråkigaste sträckan av gårdagens åttakilometer runda, den går längs järnvägen. Järnväg på en sida, mossmark på den andra. Tur att det finns så här granna växter som lyser upp mitt på vägen.

Lyssnade på sommarprataren, sjuksköterskan Eveline under rundan.
Ett bra sommarprat, där en helt vanlig IVA-sköterska gav oss en inblick i hur det är att jobba på intensiven överlag och hur det är att jobba där under coronatid. Beundrar dessa tjejer och killar som tar sig an dessa tunga, stressfyllda jobb. Jobb som enbart går ut på att få människor att överleva, när alla andra vårdinsatser inte fungerar.

Idag gav vi oss ut på en geocachingrunda.
En tur och returvandring. Nä,det var ingen promenad, det var en vandring t.or. dryga kilometern, en vandring över stock och sten. Ett lite jobbigare slag av fotförflyttning.

Den alltmer avsmalande stigen tog oss ut till udden, här på andra sidan Horsaberget.
Vi befinner oss i Gnosjö kommun, några kilometer söder om tätorten.
Under tallens rot, till vänster i bild, där låg en plastanka, modell större. I den fanns det en liten vattentät burk som innehöll en loggremsa.

Tror att sjön heter Hären. På andra sidan sjön ligger en campingplats.
En icke-campare som jag/vi, tror ju att campingplatser de ska ligga vid hav och stora sjöar.
Men det finns tydligen platser för husvagnsfolket  lite varstans.
Har bara campat några gånger under mitt sextiosexåriga liv.
Har för länge sedan konstaterat att det livet, det är inget som passar mig.
Tur att vi är olika, annars skulle det bli väldigt trångt på både vägar och campingplatser.

Men den lilla röda sommarstugan som hade den här utsikten över sjön, den hade jag inte tackat nej till.

På bara några minuter med bil, så var vi vid campingplatsen. Välorna. Välutrustad. Flera bryggor, handikappsramp, sandstrand, lekplats. Och många husvagnar med tält uppspända framför, det fanns det. Dock inte så många människor utomhus. Reagerade på att campingvagnarna stod lika tätt som de brukar. Knappt några två meter där emellan.eller hade jag dåligt ögonmått.

En geocachingrunda utgick från campingplatsen.
En annorlunda runda, där man var tvungen att lösa olika klurigheter för att komma åt loggböckerna.
Vi är inte så bra på det spatiala, vi har heller inget längre tålamod för uppgifter som tar tid, så vi gick bet/gav upp på flera gömmor.

Vi fick dagens promenad - eller vandring- iallafall, de tiotusen fotförflyttningarna blev fixade.
Blåbär finns det gott om här söder om Gnosjö. Två och en halv mil åt nordväst, här hemma hos oss, så finns det knappt några. Frostens otjänst till oss som bor i lite högre terräng, långt från värmande sjöar.

Veckans resultat i antalet forförflyttningar kan nu summeras i fitbit-appen. 77 000 stycken. Inget rekord, men klart godkänt.