Krav

 För tre år sedan, så köpte jag en aktivitetsklocka.  En enkel Fitbit, som trots sin enkelhet kan hålla kolla på en hel del av sådant som jag ställer in den att ha koll på. 

Tio tusen steg per dag, t.ex.  Det ska ju vara nyttigt för en tant att ta så många dagliga steg, sägs det. Eller... sextusen sägs också räcka.... Huvudsaken är nog att man får till sin dagliga rörelse, sen kan det vara promenad, löpning, cykling, skidor, styrketräning... ja, beroende vilka möjligheter och förutsättningar man har för den dagliga motionen.

För mig har de där tiotusen stegen, eller  ännu mer sjuttiotusen steg på en vecka, satt sig i hjärnan. Det har blivit ett  krav från mig själv. Under tider då jag känt att det har blivit för övermäktigt, som då jag hade ordentligt ont av hälsporren, så har jag helt enkelt låtit bli att ta på mig aktivitetsklockan. Hellre det än att inte leva upp till mitt egenställda krav.

Så länge jag jobbade, så var det enkelt att få till de tiotusen. En normal skoldag, så var hälften gjort under skoldagen.  Femtusen steg, det är 3 -4 km, och en sådan eftermiddags/kvälls-promenad det är lätt att få till, det är mera ett kroppsligt behov än ett krav från en envis  hjärna.

Men tiotusen, på en ledig dag.... det innebär en sträcka på drygt sju kilometer. 

Efter snö, kyla, regn och sedan en temperatur strax under noll, så är många skogsvägar svåra att att sig fram på. Det är ordentligt isigt. Så därför fick dagens runda bli landsväg, grusväg ( byväg) och sedan.... ja. jag fick helt enkelt hoppas på att skogsvägen som skulle göra det hela till en runda, inte var för isig. Jag visste att det inte gått några virkesbilar på just den vägen, vilket gjorde att den skulle kunna vara  i det närmaste snö och isfri.

Dryga två kilometer på landsväg, med bara skog och mossmark på båda sidor, det är väl inte den mest inbjudande vandringsleden. 

Det kändes rätt gott att svänga av från asfaltsunderlaget och gå in på grusvägen. Inte bara för underlagets skull, utan även för att slippa kliva ner i diket när stora och långa bilar kom farande. 

Tänkte  just här på  ett antal av de bloggvänner som jag har, vilka lägger ut "skyltar" varje söndag;  Så här ser mina skyltar ut. Plus skyltar om påbjuden högsta hastighet. Vilket är 80 km/h på landsvägen....

Noterade att man har servicen med postlådetömning kvar,  i byn Spolabo.  I vår by var det många år sedan den gula lådan monterades ner.

Ödehus, ja, det finns det gott om i trakten.

Tycker att det är märkligt att det inte finns krav på att husen ska rivas, innan de faller ner fullständigt.

Speciellt som de ligger alldeles utmed  byvägen.

Konstigt också att ägarna inte känner kraven från sig själva att låta en grävskopa avsluta de gamla husens era. Eller att man rustat upp dem.... vilket känns för sent som det ser ut nu.

Så synd! Husen är så fina.... men det är väl  så att även hus, har sin tid.

Ägarna till de båda tidigare husen, de finns i flera generationer. boende i närområdet. 

Vem som äger detta hus, som skulle kunna bli så fint om det fick lite omvårdnad, det vet jag inte. 

Kände sådan lust att känna på dörrhandtaget..... kanske gör det när jag går förbi nästa gång. 

Två av tre nordsvenskar  visade sig utomhus. Den tredje, den gick inomhus när han fick syn på mig.

Alla hästar är vackra djur, men nordsvenskar och ardennerhästar känner jag en stor samhörighet med. 

Dels fanns de i min barndoms stall, som arbetshästar. Nog för att jag fick sitta upp på någon av dem ibland, men aldrig med träns och tyglar. Eller sadel. Det var barbacka, medan min far ledde den stora hästen... och jag höll mig i den ordentligt tilltagna manen.

Jag känner också en tillhörighet med dem, utifrån att både jag och arbetshästarna är storvuxna. lite klumpiga och ganska långsamma - men har mer styrka och uthållighet än de mer explosiva och smidiga raserna.

Skulle kunna tillägga; Hår på benen och tjock och oredlig man. Fast ... jag ska till frissan på fredag och klippa av någon centimeter av min hårrem.

När jag kom fram till skogsvägen, hanns jag upp av ett pensionärpar, som jag enbart känner till namnet.  

Jag tvekade om jag skulle ge mig in på den isbeklädda vägen eller om jag skulle ta en annan väg, som till stor del går på stigar och som borde vara mindre hal. 

Mannen försäkrade att det bara var här i början som vägen var isig. Jag valde att ta denna väg, den som jag från början planerat  att gå.

Det var isigt, och jag tog mig sakta fram, medan paret drog iväg med fart. På sina ställen var det isfri väg. Där kände jag att jag kunde hålla någorlunda samma hastighet som vad de gjorde. Men ganska snart försvann de ur min åsyn och jag insåg; jag har inte den kroppsliga förmågan att hålla deras takt. Jag är ardennerhäst - de är fullblod- eller halvblod. Dessutom är jag extremt rädd för att ramla... det var oroligt under gåskornas lite för dåliga vintersulor.

Jag kände mig lite oduglig, avhängd av ett par som är några år äldre än jag... åtminstone mannen, han är i sjuttiofemårsåldern.... 

Men så kom jag att tänka på.... Hur känner sig skolelever som inte hänger med i skolarbetet? De som alltid blir avhängda, i alla fall i de teoretiska ämnena. 

Jag gav ju upp tanken att komma i fatt dem och gick i min egen takt. Men kände mig inte nöjd med mig själv. 

Ändå hade jag inga krav att leva upp till hastighetsmässigt. Vilket ju elever  har, vad det gäller kunskaper och färdigheter.

Vid skogsvägens slut kommer man fram till utkanten av vår by. Jag hade ett vägval, isig kort backe nerför, eller tre gånger så lång isfri väg. Mina "föregångare" hade helt säkert gått nerför isbacken, för det är den normala rundan, även för dem.  Om jag tog samma väg i min "vara-rädd-för-att -ramla-takt" så skulle jag se dem, då jag kom ner på landsvägen igen. De skulle vara en bra bit fram på raksträckan, och jag skulle återigen känna mig missnöjd med mig själv.

Jag valde den isfria vägen. Den andra vägen. En väg som passade min förmåga bättre.

Vad vann jag på det? Jag kunde gå i normal takt, jag fick en lång, trevlig pratstund med grannfrun ... och alldeles hemkommen surrade det till på handleden. Stjärnor och raketer på aktivitetsklockans display talade om att jag nått dagens egenställda krav, tiotusen steg. 

Och... jag såg inga gulklädda ryggar på landsvägen.... jag hade haft en trevlig pratstund, under det att de de hunnit ut ur mi åsyn. 

Istället för att känna oduglighet, så  kunde jag vara nöjd och tillfreds med dagen vandring.

Jag vet att många elever också hittar sina egna vägar, och får ett bra liv, när det väl lämnat grundskolans omöjliga krav. 

Det gäller ju "bara" att utgå från sina egna förutsättningar och ställa uppfyllbara  egenkrav utifrån dem.