Variation

 

Det gäller att variera promenadstråken, när man har bestämt sig för att det ska bli  en ordentlig runda varje dag. Och helst  runda  då...det är ju roligare än att gå fram och tillbaka.

Fick bli byvägen till höger idag, ut på asfaltsvägen . Efter en stunds hård, men isfri asfalt, så vek jag av på en väg som jag bara gått någon enstaka gång. 

Jag brukar tala om för maken vilken runda som jag tänker ta, men här avvek jag en bit från den normala rutten. Varvid tanke kommer : - Tänk om jag får stroke, hjärtinfarkt, ja, ligger här och dör på vägen, då ingen vet var jag är?!

Kände mig dock rätt kry, och vågade variation på den bekanta rundan. Det gick bra, den här gången också.

Mysigt att gå längs orörd skogväg.

Inga spår i snön, inte ens av djur.  

Här inne låg ett hus, för inte allt för länge sedan. Jag har aldrig sett det, men jag vet att de som är infödda i byn och är i min ålder, kommer ihåg när det fanns ett torpställe här. 

Det är intressant att gå längs skogsvägarna och upptäcka. till synes helt omöjliga ställen. där  det finns ruiner av torp.  För några decennier sedan gjordes en inventering av de gamla torpen, och då markerades stenresterna med en skylt, där man kunde se torpnamnet.

Tänker ibland att jag är född i en helt annan tid, men när man tänker på hur det var att bo i ett otätt hus med begränsad tillgång till utkomst, och oftast med många barn i huset, ja, då förstår man att ens uppväxt varit väldigt bra. Materiellt har de flesta av oss som är födda från fyrtiotalet och framåt inte behövt sakna något.

Snart var jag inne på den för maken aviserade vägen igen. Det är så vackert här i grannbyn, Gumpebo.

Det är mera öppet och inte bevuxet med alls så mycket barrskog, som vi har hos oss, bara någon kilometer bort. 

Variation i vegetationen är klart tilltalande. 

I den lilla byn Gumpebo, där är numera bara en av de fem fastigheterna bebodda. 

Men vad nu,? Vilket av husen är till salu? Har även de som bor kvar gett upp?

Skyltningen fortsatte och visade  på två möjliga "till salu"-objekt. 

Detta huset såldes i somras. Men visst kunde köparen ångrat sig. Huset har inte varit bebott på många decennier, men har skötts om av ägaren. Han gick bort för något år sedan, och hans änka hade väl inte samma anknytning till huset och valde försäljning.

Jättefint hus, tycker jag.... i ordning inomhus, i alla fall för sommarboende. Men nog skulle jag kunna tänka mig att bo i detta vackra hus året runt.

Det andra möjliga huset ser inte lika roligt ut. 

Här bodde en ungkarl, tills för tio-femton år sedan. Det gick rykten om att han, som inte hade några arvingar, var god för många miljoner. Hur det var med det, det vet väl bara Arvsfonden. 

Efter hans bortgång bodde en familj här. Träffade bara på dem någon gång, då de körde runt och letade efter sin bortsprungna katt. Nu har huset stått tomt ett bra tag, och jag tycker att det förfaller mer och mer. 

Försökte leta upp vilket hus som var till salu, genom Hemnet, samt genom Fastighetsbyrån hemsida, men hittade inte något av husen. 

Båda husen behöver sin omvårdnad. Det är så tråkigt med ödehus som ingen alls ägnar sig åt att bevara.

Funderar ibland på vad det ska bli av vårt hus, då vi faller ifrån. Vem vill bo här ute på vischan, tre-fyra kilometer från samhället, ( som är halvdött). en dryg mil från kommunens centralort och fyra- sex mil från en stad....

Ibland tänker jag också att det skulle vara positivt med lite variation i tillvaron, att efter att ha bott här i mer än fyra decennier, så skulle det vara spännande att flytta till ett radhus eller ett litet hus med liten trädgård nära en sjö, nu när man blir gammal.... och innan man blir allt för gammal. 

Färgvariation piggar upp. Olika nyanser av grått i naturen. man tittar till när man ser lite färg. 

Så jag längtar tills det blir lite färg i längs skogsvägarna igen, tills gula tussilago lyser upp vägkanterna. 

Hade inga djupare funderingar under dagens vandring. Reflekterade mera omkring det jag såg och passerade. 

Hörde en djup harkling bakom mig. Hoppade högt- ja, så högt en tung tant nu kan hoppa av förskräckelse.

Det var Rickard som ville avisera att han var på väg att springa förbi mig, där på stigen mellan Gumpebo och Rörstrop.

Träffade på honom joggande/springade även förra veckan. Men han borde ju jobba. tänkte jag.... tills jag kom på att han antagligen jobbade hemifrån och kunde använda en långlunch till en joggingtur i dagsljus. Finns en hel del positiva saker med hemma-ifrån-jobbet.  Lite orolig dock,  hur det blir med den sociala biten, den behövs ju också. '

Sju kilometer ungefär, blev dagens promenad. Gott med några meter o-hal asfaltsväg innan det är dags för de sista 3-400 meterna isväg - med gångbar snöfåra i mitten . till hemmahuset.

Vad jag ville med det här inlägget, det kan man undra....  antagligen ville jag visa att ÄN har vi vinter kvar... 

I morgon blir det lite variation i den lite enahanda pensionärstillvaron: Mormorstisdag. Längtar !