Minnet

 

Såg  faktiskt solen bakom molnen igår. Idag har den hållit sig undan.

Har blivit en liten tur på sparkstötting varje dag, sedan den kom ut i fredags. Inga långa turer, ett par kilometer bara, ryggen gillar inte riktigt att stå böjd över sparken. Den protesterar, och då får jag väl kompromissa. kort tur och ha lite ont.... Har förresten fått träningsvärk i ljumskarna av sparkandet. Nyttigt för overksamma muskler att få jobba lite.

Inte riktigt läge för sparkåkning på skogsvägen. Men rätt halt i spåren. Tant höll sig i mittenfåran.

Alldeles utanför vårt hus, så finns en liten nerförsbacke. Så pass backe att man kan ta några sparktag och sedan ställa sig på medarna och åka med. Vad händer då? Jo, höger häl åker genast ner i marken. Helt automatiskt. Jag blev jätteförvånad, för jag hade inte tänkt bromsa. Med det hade muskelminnet, för det har tydligen varit med förr. och minns hur man bär sig åt när man åker spark. Går det nerför, så behöver en feg och försiktig tant ha bromsberedskap.

En jägare befann sig utmed vanligaste rundan, på dagens promenad. Känns lite otäckt att upptäcka en man med kamouflagekläder och bärandes på ett gevär. Nu var han ute i fredliga avsikter. Ja, om man inte var älgkalv eller vildsvin, förstås.

 Har funderat på det vid tidigare tillfällen: oj, vilket bra minne som musklerna har. Jag är absolut ingen bra pianist eller gitarrist, men klarar mig i skolsammanhang. En del sånger återkommer varje år, vid jul, lucia, vår och sommar. Det har ofta slagit mig att fingrarna bara rör sig, utan jag egentligen behöver anstränga mig, då det gäller de kända melodierna. Noterna måste jag ha framför mig, men sedan går det av bara farten. Mycket märkligt, tycker jag.

Det är bara några centimeter snö, och på de områden som stod under vatten när snön föll, där är det is.

Halka eller isunderlag, det gör att jag tar pingvinsteg- långsamma sådana. Utan att först reflektera. Muskelminnet vet hur ont det kan göra att ramla....

Muskelminnet vet ganska väl, var tangenterna på datorn finns. Även om de är ännu mer säkra på pianotangenterna.

Blir alltid lite glad när jag ser den vackra dubbelgranen. Den klarade sig från avverkningen i höstas.

Smakcentra bär också på minnen. Ofta blir man lite besviken när man serveras mat som var vanlig när man var barn. Det smakar inte likadant som då. Mammas skysås till fläskkotletter, den har jag inte kunnat efterlikna. Smaken av violtabletter, den  vill jag också gärna återuppleva. Det finns ju violtabletter i gammaldags förpackning att köpa, men de smakar inte som smakminnet minns dem.

Hästar i snöfall. alltid vackert med djur på bild.

Doftminnet säga vara ännu starkare. Den doft som gett mest minnen, det är den lukt som finns i en skola som stått ovädrad över sommaren. När jag känt den, så har jag direkt återkopplat till min barndoms skola, med tre klassrum, en korridor och en lång trappa ner till matsal och ut till skolgård och toaletter.

 En väldigt bekant vy på en av de vanligaste rundorna. Soldattorpet ladugård, den står nog pall ett tag till.

Tror ändå att det är muskelminnet som är mitt bästa sinnesminnesorgan. 

Har inte åkt skridskor på många år. Det gjorde  man ju mycket som barn. Undrar om det skulle funka om man försökte. Eller skulle fegheten och muskelminnet, som varnar för att ramla och slå sig, ta över.