Dumdristigt?

 

En jättebuske har det blivit av ett litet skott som togs hemma i Rångedala för många år sedan.

Gammelrosorna från barndomshemmet, det är de enda rosor som trivs hos oss. Förädlade rosor vill sig inte alls.  Många förädlade rosor saknar doft. Gammelrosen doftar underbart, en doft som för en tillbaka till barndomen och fredagsstädat bondgårdskök.

Den obligatoriska ko-bilden. Hundkäx inramar de tre ungdjuren. Och flugorna tycks besvära!

Nu var det inte rosorna jag skulle skriva om, utan frågan om jag gjort något riktigt dumdristigt i veckan... och kanske även idag....eller om det blivit på det här sättet ändå. Ingen vet, inte ens ortopedsvärsonen....

Mina funderingar inramas av foton från dagens cykeltur, en runda på knappa 2,5 mil med elcykel. 

En relik sedan anno dazumal. Som sannolikt var i bruk tills för tiotalet år sedan.

Det högra knäet har ju varit en följetong, under den senaste månaden.  

Under slutet av förra veckan, så skedde en radikal förbättring av den trilskande kroppsdelen.

I måndags så kunde jag för första gången på en månad gå på promenad, utan att det gjorde ont. Tre kilometer blev rundan. Jag lydde läkarens råd, att gå så mycket som möjligt på mjukt underlag.

Vattenklöver tokblommar utmed den meandrande Jälmån.

I tisdags var det mormors/morfars-tisdag i vanlig ordning. Äntigen kunde jag ta med K-P på sovpromenad igen. Samt gå med på sparkcykelrunda. Kände mig lite trött i knäet efter att ha gått  nästan som vanligt. 

Och glad i sinnet!

Ganska mycket vatten i Jälmån. Gott att vattentillgången är bra i dessa torrtider.

Klockan nio i onsdags hade jag tid hos naprapat-Anna. Var hos henne för ett år sedan och fick ryggen fixad. Beställde tid när det var som värst med knäet, för tre-fyra veckor sedan. 

Det kändes lite snett i kroppen, vilket det ofta gör på mig.... och tänkte att tillrättning av det sneda skulle hjälpa knäet att bli bättre.

På vägen till naprapaten tänkte jag: Det här kanske är onödigt, jag är ju nästan bra nu!

Ljungsarps kyrka ligger så vackert vid en av samhällets alla sjöar

Enligt min egen slutsats, vilken inte alls behöver vara sann, så borde jag lyssnat på mig själv. 

Men det är ju så dags, då man redan är på väg.

Berättade om krämporna, och då Anna började behandla knäet med lätt massage samt akupunktur, så kunde jag ju inte  stoppa henne. Jag trodde ju att hon visste vad hon gjorde, speciellt som hon försäkrade sig om att det var tre veckor sedan jag fick en cortisonspruta. 

Även vrist och höft mig sig var sin duvning, dock ej inget i ryggen, mer än ett ryck i ben och ett i nacken.

En av mina absoluta favoritblommor, midsommarblommor/skogsnävä. Är överlag förtjust i nävor.

Då jag reste mig upp från britsen, så kändes det rätt så bra- mer balans i kroppen, men betydligt mera stelt i knäet.

Men det går väl över , tänkte jag.

En viss försämring av knäet märktes på torsdagen. Det var jobbdag, men sista dagen för eleverna, så var det inga vanliga lektioner. I stället var det bestämt att jag skulle ställa i ordning biblioteksböckerna i byggnaden som stod inflyttningsklar för några veckor sedan.

Lite stelare än vanligt, mycket stå och gå- jag körde en stor bokvagn över en ojämn skolgård- och det var säkert också dumdristigt.

Nyslaget gräs, nästan torrt. Luktar så gott. Påminner också om barndomen. Liksom den fina hagen.

Efter torsdagen, så har knäet bara blivit sämre. Har värkt lite även i vila.

Ingen chans att gå på promenad inte. Bakercystan på uppgång igen. 

Pratade med svärsonen, ortopedläkaren, och han ordinerade tre dagar med alvedon. Samt is på knäet efter en eventuell cykeltur. Med tanke på hur bra jag varit för några dagar sedan, så borde även detta vända.

Blev en ny runda i den gamla rundan. Fick se en av Ljungsarps sjöar ur nytt perspektiv,

Alvedon, lite trädgårdsjobb och sedan elcykeltur blev det på förmiddagen. Det kändes bra att trampa, men efter hemkomst så var det ganska ont och stelt. 

Hade jag gjort något dumdristigt nu igen, när jag trampade iväg på en längre runda än planerat?

Men det är så roligt,  det är så mycket vackert att se,  det är så många härliga dofter runt omkring, när man tar sig runt med batteri och tant-kraft. 

Och jag mår så bra av att röra på mig, även om det inte blev något direkt flås idag...

Lupiner, denna invasiva, vackra växt, Hagtorn finns det också gott om. Man märker dem bara under blomningstid.

Här sitter jag framför datorn och beklagar mig genom den offentliga dagboken! Skäms lite över det. Det går ju faktiskt ingen nöd på mig, jag mår  bra i resten av kroppen. Jättebra! 

Alvedontabletten har slutat verka och knäet har slutat värka! Stelt och ömt är det då jag reser mig upp och går. Men det känns faktiskt lite bättre än i går... 

Så min slutsats blir: Dumdristigt att låta naprapaten mixtra med ett knä som börjar återhämta sig. Mindre dumdristigt att träna lite lätt/ måttligt och samtidigt njuta av den vackra naturen.

                                                             Flygfärdig !

I torsdags kväll var det flyttdags för våra sädesärle-ungar. Familjen har bott under fläktsystemets takplåt, sedan i början av maj. 

Fyra stycken ungar hade kommit ner på marken, och såg väldigt osäkra ut.

Pappan hade fullt upp med att mata de fyra. 

Mamman syntes inte till. 

Önskar er lycka till i  den otrygga världen!

I fredags var ungarna borta.  De har flyttat hemifrån, och fått ge plats för nästa kull. Både mamman och pappan har synts här, men var för sig. Nya ungar på gång alltså. Men visst är det dumdristigt att inte kunna hejda sig ett slag med fortplantningen, och ta hand om sina halvvuxna ungar ett tag till. 

Fast det är väl inget som jag förstår, lika lite som jag förstår vad som är bra eller dåligt för ett krånglande knä.