Värdet?

 

Igår var vi med på "Ledighetskommitténs" utfärd.  ( Ledighetskommitten, det är en lokal mötesplats för dem som är daglediga.  )

Det hade annonserats om en utfärd till alpacka-gården i Dalstorp.

Så vackra djur! Och nyfikna. Dock inte keliga. Vill gärna hälsa, vara med i gemenskapen, men sen är det bra . ( Varvid jag funderar på om jag inte skulle trivas utmärkt som alpacka, om jag nu skulle vara ett djur).

På gården finns det sju alpackor. Alla uppfödda i Sverige. 

Alpackan är ett kameldjur, nära släkt till laman. Djuret härstammar från Sydamerika, äter mest gräs, väger som vuxen mellan 60 och 100 kg, och kan bli dryga 20 år gammal.  En lama som "bor" i Sverige, behöver klippas en gång varje sommar, annars blir den på tok för varm. Ullen är den mjukaste och varmaste ull man kan tänka, ja, rena "gudagåvan".'

Ilona heter alpackornas "matte". Hon har sju alpackor på sin och sambons fina gamla gård. Hon har haft ytterligare ett djur, men den fick en magsjukdom och behövde avlivas.  Torgvantarna som Ilona bär, har hon stickat av ull från sitt bortgångna djur.

Ilona är hantverkare. Hon designar, stickar och tovar sina egna alster och säljer dem sedan, i sin egen bod, på marknader och via näthandel under varunamnet Julles. Tunikan som hon har på sig, den är av alpackaull, liksom schalen. Den häftiga mössan är tovad av fårull. Ullen köper hon in, för några får har hon inte. 

Naturligtvis var vi inne i hennes "bod". Där fanns hundratals alster till försäljning. Jag provade fler varma, vackra tovade  vantar.... men det  blev ändå inget inhandlat . ( Jag som handlar, så fort jag ser något som jag vill ha.... ) För jag tyckte att det var för dyrt.....

Har funderat en del del på det där med värdet, sedan besöket i hantverksboden.  500 kronor för ett par varma vantar...är det dyrt?  När man tänker på hela produktionskedjan, alltså...

Köpa in ull, lämna till spinneri, ev. färga, sticka, tova.... och  få en skälig inkomst på den tid det tar att sticka och tova ( även om tvättmaskinen sköter det mesta av tovningen).Låter klart rimligt. Det är bara att vi är många som inte förstår värdet av ett gott hantverk. ( Speciellt vi som bor på gränsen till Småland kanske..... med tanke på vad som sägs om smålänningars ekonomiska sinne... )

På söndag ska vi åka till den traditionella julmarknaden på Segerstad ( Reftele, Småland) Ilona finns där och säljer sina alster. Kanske borde jag tänka om och hoppas att det finns några vantar kvar till mej.

Själv har jag ju stickat en hel del. Tröjor, halsdukar, mössor, vantar och sockar. Mycket sockar blev det under en period. De flesta har jag skänkt bort. Jag kanske inte ens själv har insett att det jag tillverkat, faktiskt har ett värde. Förutom vad garnet kostar. Men å andra sidan... det är ju min hobby, något jag gör för att det är gott att sätta händerna i något, under långa vinterkvällar. Det är inte samma sak som att ha hantverket som inkomstkälla. 

Värden är inte bara pengar.

 Att läsa böcker med sina barn, det är ett av de största värden man kan ge dem... ja, förutom kärlek, mat och omsorg då. Pratade med kollegorna under veckans arbetsdag idag, hur många föräldrar som inte inser att det är deras uppgift, redan från babystadiet, att ge sina barn en god språkutveckling. Man måste prata, läsa för, läsa med, visa och berätta. Och sjunga....Annars kommer barnet ohjälpligt efter då det kommer till skolan.... och ut i livet...

Värdet med att få växa upp med djur, det är heller inte att förringa. 

Hundar, katter går förstås lika bra, som att få ta hand om en ponny.

Eller en vit mus.....

Kommer så väl ihåg, pojken som var alldeles förtvivlad, för att  hans vita mus hade dött. Han satt och grät, där i skolbänken en hel förmiddag.  Min känsla var ju " det är väl inget att gråta över en MUS" ... 

Naturligtvis sa jag inte det till pojken,  och naturligtvis hade jag fel. För honom var den vita musen av högsta värde.....