Hemåt

 

Konstaterade att det är tre månader sedan jag var hemåt. Hemåt hemmahemma, alltså. Idag var det läge att ta sig en tur till Rångedala, Finnekumla by. Bror och svägerska ville ha tallris att julpynta med. Det finns knappast några furor hemmahemma, medan det finns gott om den varan hemmahär, i skogarna i allra sydostligaste Västergötland.

Är så glad att min bror och hans fru har tagit över vårt gamla barndomshem. Det är inte så mycket som går att känna igen, vare sig exteriört eller interiört. Köket är sig ganska likt, liksom vardagsrummet nere. Det gamla finrummet, som stod iskallt på vintern och bara värmdes upp till jul och när det kom "främmande". Nu är det TV-rum och flitigt använt.

Svägerskan och jag tog en promenad, vi gick "runt", precis som jag ofta gjorde med min mor... och mormor. Fast knappast på denna tid av året. Ser man tillbaka till sent femtiotal, sextiotal,början av sjuttiotalet, ja, den tid jag bodde i Backgården, så var det... som jag minns... alltid kallt och mycket snö i adventstid. Absolut inte att man kunde tänka sig att "gå ut och gå". Promenader hörde den varma årstiden till.

Så jag uppskattar dessa promenader i min barndomstrakter. Utsikten från Backgården, den blir jag aldrig trött på.

Och visst är det roligt att träffa bror och svägerska. Det gör jag för sällan... men så blir det när "var och en har sitt"  och tiden bara rusar fram..

Började dagen i Ulricehamn. Staden ligger bra till på väg till Rångedala. Behövde... eller kanske villhövde ett par låga stövlar, som funkar både i lite snö och att ha på sig inomhus under några timmar. Normalt använder  jag kängor i vinterväglag, men ibland känns de för klumpiga.  

En enda skoaffär finns det i lilla Ulricehamn. Skoplus. Brukar  ju handla det mesta på nätet, i sportaffärer eller som "hemförsäljning". Är sällan i en riktig butik. Men skor  behöver man prova. Jistandes vad skor det fanns i butiken. Dock bara en expedit. En kvinna som inte var det minsta service-minded. 

Nu hör jag till dem som klarar mig bra på egen hand, så jag drog fram kartong efter kartong.... provade... och ... som så ofta, bestämde mej för de låga stövlar som jag fick ögonen på alla först. Tänkte när jag handlat klart, att nu har hon en del kartonger att plocka undan efter mig...för är inte expediten service-minded, så blir inte kunden det heller.....

Vet inte om det är tillåtet med tiggeri i dessa dagar. I Ulricehamn, så satt det två stackars frusna tiggare. En man utanför ICA, en kvinna utanför systembolaget. Sa till C-E, då jag gick till bilen och lämnade in de dyra skorna samt en bag-in-box, att jag hade lite dåligt samvete som kunde slänga ut pengar, på det som egentligen inte var nödvändigt, medan dessa fattiga människor fick sitta ute i minusgrader och se människor gå förbi med fyllda kassar.

Han har ett gott hjärta, maken. Medan jag ... som aldrig har några kontanter... gick nerför trapporna till parkeringen med mina grejer, så hade han gett kvinnan utanför bolaget en femtiolapp....

Fika på anrika Gunnars konditori. Mängder med fikasugna, trängdes på det lilla cafeet. 

Ville förstås se den omskrivna Ulricehamns-bocken ( lokaltidningar) innan vi åkte vidare.

Väldigt fin tyckte jag, även om den sannolikt inte är lika imponerade som den välkända Gävle-bocken.

Skymningen föll, då vi begav oss hemåt. Hem hit till Stockremma, alltså. Bra att två ställen som man kan kalla hem.