Tack till PostNord?

 Eller inte!

Så här var det: Maken skickar efter kattmat från ett ställe som heter Zooplus. ( Dyrt att ha katt f.ö.- Två katter äter nog för ungefär en fjärdedel av vad de tvåbenta som bor i samma hus som de, handlar för på en månad.... ) Det brukar bli en beställning per månad, sammanlagt omkring 20 kg kattmat. ( Inte undra på att vi har stora katter, speciellt den som alltid är hemma och aldrig är ute och rör på sig). Oftast kommer leveransen i två paket, levererad direkt till dörren.

Denna gång var hela leveransen förpackad i en låda. 22 kg. Väldigt dumt att packa så mycket i en låda! Tungt! Av någon anledning, så måste en så tung leverans signeras av mottagaren. En låda som väger mindre än 20 kg, den kan postutköraren ställa utanför dörren, utan att någon är hemma. Maken hade fått besked via mail att kattmaten skulle levereras i tisdags. Han meddelade då PostNord via svarsmöjlighet, att ingen var hemma den dagen. På eftermiddagen i tisdags kom ändå ett SMS: Vi kunde inte leverera din beställning. 

Vad skulle nu hända med  kattmaten? Skulle de välgödda katterna behöva gå in i en ( välbehövlig) fasteperiod?  Telefonkontakt med Post Nord. Jo, man skulle återkomma med besked om var den tunga lådan kunde hämtas. Efter några timmar fick maken veta: Kattmaten fanns på Post Nords terminal i Borås. Där skulle han hämta den. 

Jäkla PostNord! Inte kunna läsa av ett meddelande, och meddela postutköraren att ingen var hemma. Jäkla PostNord, att inte ha som regel att lämna leveransen hos närmaste postombud. I detta fall ICA i Tranemo.

Men vänta.... det här kunde ju bli något bra utav. Jag hade ju, inspirerad av bloggvännen "En vanlig man" tänkt åka till "min" stad och gå en runda. bara för att se hur det förändrats under tid. Det är så sällan vi åker till Borås, och allra minst då till centrum.  Dessutom hade jag under flera år pratat om att gå en av vandringslederna i den del av mitt hemby/samhälle, som jag inte är speciellt bekant med.

Så fick det bli!

Efter att ha besökt min brors och brorsons arbetsplats, PostNords terminal i Borås, och baxat ut en låda från "postkontoret" så parkerade vi på Krokshallstorget, alldeles vid Viskan.

Passerade Knalletorget, noterade att de gamla trähusen i fanns kvar där vi gågatans början... eller slut... och fick  återigen se den bekanta vyn, som jag dagligen såg under mina tre år på Bäckängsgymnasiet. Det var en bra morgonpromenad, raka vägen från Borås Central upp till kyrkan som syns mitt  i bild. Bakom Gustav Adolfs-kyrkan , då ligger stans största gymnasieskola. Och mest anrika...

Borås är en skulpturstad. Bodhi, stående i ( den skitiga) Viskan, den gillar jag.

Muralmålningar finns det också en hel del utav. Denna. otroligt fina, under bron, var helt ny för mej.

Vi gick genom Stadsparken. Fick en flashback till de "Tjejmilar" som jag startade där, då när jag fortfarande hade lite ( om än långsamt) spring i benen. Det var kul.... 

Vid Södra Torget finns det också ett antal gamla hus kvar.  Hemgården, till höger i bild, är fortfarande ett levande kulturcentra. Vid den gula, illa  målade pilen, där hade jag mitt sommarjobb i många år. Hedlunds bageri. Många goda bakverk.  Så oemotståndliga att de också hade inverkan på sommarjobbarens kroppshydda. " Är A-L gravid?" hade någon frågat min mamma. Det skulle allt dröja några år... och minus ett antal kilo.... innan jag var det.... 

 

Bakom "Fiskarpojken"  finns numera en restaurang, Orangeriet, När jag var ung och såg mig som boråsare ( nästan) så låg Stadsteatern på den platsen. En helt underbar gammal teater, där jag såg många föreställningar. 

Den nya teatern byggdes i anslutning till Bäckängsgymnasiet. Vad skulle man göra med det gamla schabraket. Min tredjedelskusin, numera avliden, dåmera kommunalråd i Borås ( c) var bland dem som förordade en rivning. Vilket skedde en tidig morgon, en söndag i december 1983. Ett helgerån!

Skylinen  i stan har verkligen förändrats under tid. Huset till vänster har fått tre, fyra våningar påbyggda, Höghusen, de är bara några år gamla.

Längs Viskan, så var försommarplanteringarna i full gång.

Fika, det måste man ha när man är i stan. 

Cafe Viskan, med utsikt över den skitiga "floden" /ån,,,, hade mycket gott att välja på.  Jag valde cheesecaken, med en massa goda, lite syrliga bär, på toppen, Mums!

Kastanjerna vid parkeringen stod i full blom. Så vackra och ståtliga!

En dryg timme i stan, det bör kompenseras med minst lika lång tid i skogsmiljö, för den här lantisen.

Motorvägen ut till Rångedala, dryga milen och  raka spåret mot spårcentralen. Belägen tre-fyra kilometer från mina barndoms stenar.... så det är en del av samhället, som jag inte alls är bekant med,.

Det fanns ett antal olika vandringleder, från 2, 5 till en mil. Vi valde Hllonstidegn, ca fyra km. Något backigt!

I nerförsbacken fanns det massor av får.

 Hörde på lokalradion att ett tjugotal får blivit slagna av varg. Vargreviret finns 4-5 mil i nordostlig riktning, från Rångedala sett. Man får hoppas att ulvarna håller sig kvar där.

 

Jodå, det stämde att det var något backigt längs Hallonstigen.  Iallafall under den första kilometern, då den gick på en fin skogsväg..

Men sen vek den av på en smal stig, och det var då vi började fundera på var gränsen mellan "något backigt" och "rejält backigt " går.... 

Bra med backpass. Och strategiskt nog, så fanns det en viloplats, efter varje lång brant backe....

Det var en lång kilometer innan vi var uppe på höjden. Knepigt det där, här hemma, så är ju en kilometer en väldigt kort sträcka.... 

Här fanns ett väldigt smart fika bord. man fäller ner sätena, här uppfällda mot bordet....

Resten av sträckan gick nerför... förstås,,, och nästan bara genom lövskog och förbi öppna fält. Insåg att det varit massor av vitsippor här för några veckor sedan..... måste ju tillbaka i början av maj nästa år... ( om man fortfarande klarar att ta sig framåt för egen maskin--- ingen självklarhet) .

Årets första skogsnäva/ midsommarblomster hade just slagit ut...

Vackra förgätmigej....

... och kolla, här fanns det vätteros.  En vacker parasit....

När vi närmade oss samhället igen, så kom vi fram till en stor grillplats.  Med säkert avstånd från eldstaden, så fanns riktigt härliga "leksaksfordon". Ett tåg, en bil... och ett krokodilåk...

Riktigt härliga grejer,..Borde testat bilen. Där fanns det plats för en stor ända....

Hembygdsgården syns en bit bort. Längs den gamla fägatan växte det mängder med förgätmigej. Vandringsledens vackraste plats...

Mer kreativitet,,,,, 

... och ännu mer...

Det fanns en liten runda som kallades Naturstigen. Den var verkligen riktigt spännande för barnen att gå....

Rångedala ligger ganska mitt emellan Borås och Ulricehamn. Lunch fick det bli i U-hamn. På "Emmas och Andreas" eminenta restaurang serverades fisk och skaldjurslasagne. Samtmycket goda sallader. 

En väldigt trevlig halvdagsutflykt blev det. Med gamla och nya vyer, motion och god mat. Det får vi tacka PostNord för...... 

Hemåt

 

Konstaterade att det är tre månader sedan jag var hemåt. Hemåt hemmahemma, alltså. Idag var det läge att ta sig en tur till Rångedala, Finnekumla by. Bror och svägerska ville ha tallris att julpynta med. Det finns knappast några furor hemmahemma, medan det finns gott om den varan hemmahär, i skogarna i allra sydostligaste Västergötland.

Är så glad att min bror och hans fru har tagit över vårt gamla barndomshem. Det är inte så mycket som går att känna igen, vare sig exteriört eller interiört. Köket är sig ganska likt, liksom vardagsrummet nere. Det gamla finrummet, som stod iskallt på vintern och bara värmdes upp till jul och när det kom "främmande". Nu är det TV-rum och flitigt använt.

Svägerskan och jag tog en promenad, vi gick "runt", precis som jag ofta gjorde med min mor... och mormor. Fast knappast på denna tid av året. Ser man tillbaka till sent femtiotal, sextiotal,början av sjuttiotalet, ja, den tid jag bodde i Backgården, så var det... som jag minns... alltid kallt och mycket snö i adventstid. Absolut inte att man kunde tänka sig att "gå ut och gå". Promenader hörde den varma årstiden till.

Så jag uppskattar dessa promenader i min barndomstrakter. Utsikten från Backgården, den blir jag aldrig trött på.

Och visst är det roligt att träffa bror och svägerska. Det gör jag för sällan... men så blir det när "var och en har sitt"  och tiden bara rusar fram..

Började dagen i Ulricehamn. Staden ligger bra till på väg till Rångedala. Behövde... eller kanske villhövde ett par låga stövlar, som funkar både i lite snö och att ha på sig inomhus under några timmar. Normalt använder  jag kängor i vinterväglag, men ibland känns de för klumpiga.  

En enda skoaffär finns det i lilla Ulricehamn. Skoplus. Brukar  ju handla det mesta på nätet, i sportaffärer eller som "hemförsäljning". Är sällan i en riktig butik. Men skor  behöver man prova. Jistandes vad skor det fanns i butiken. Dock bara en expedit. En kvinna som inte var det minsta service-minded. 

Nu hör jag till dem som klarar mig bra på egen hand, så jag drog fram kartong efter kartong.... provade... och ... som så ofta, bestämde mej för de låga stövlar som jag fick ögonen på alla först. Tänkte när jag handlat klart, att nu har hon en del kartonger att plocka undan efter mig...för är inte expediten service-minded, så blir inte kunden det heller.....

Vet inte om det är tillåtet med tiggeri i dessa dagar. I Ulricehamn, så satt det två stackars frusna tiggare. En man utanför ICA, en kvinna utanför systembolaget. Sa till C-E, då jag gick till bilen och lämnade in de dyra skorna samt en bag-in-box, att jag hade lite dåligt samvete som kunde slänga ut pengar, på det som egentligen inte var nödvändigt, medan dessa fattiga människor fick sitta ute i minusgrader och se människor gå förbi med fyllda kassar.

Han har ett gott hjärta, maken. Medan jag ... som aldrig har några kontanter... gick nerför trapporna till parkeringen med mina grejer, så hade han gett kvinnan utanför bolaget en femtiolapp....

Fika på anrika Gunnars konditori. Mängder med fikasugna, trängdes på det lilla cafeet. 

Ville förstås se den omskrivna Ulricehamns-bocken ( lokaltidningar) innan vi åkte vidare.

Väldigt fin tyckte jag, även om den sannolikt inte är lika imponerade som den välkända Gävle-bocken.

Skymningen föll, då vi begav oss hemåt. Hem hit till Stockremma, alltså. Bra att två ställen som man kan kalla hem.

Hemvändardag med insikt

 Såg på sociala medier att det skulle anordnas en "hemvändardag" i mitt barndomssamhälle. Rångedala. Beläget utmed väg 40, mellan Borås och Ulricehamn.

Visst ville jag åka dit, åka "hem". Har ju alltid tyckt att Rångedala är hemmahemma. Här i Stockremma, i Moghultsbyn, i Grimsås, är jag "bara" hemma. 

Började hemvändardagen vid kyrkan.  Insåg att den verkligen behöver putsas upp. Tråkigt när fasaden blir så ful.

 

Inuti var kyrkan sig lik, Inget att anmärka på alls. Fräsch. 

Nostalgi: Med mamma och mormor i kyrkan, på söndagsskola, sjunga i kör, spela i blockflöjtskvartett. Vara nervös för att jag skulle gå fram till en gran som stod i koret och tända ett ljus, vid första advent. Tränade mycket på det där med att tända med tändstickor. Det visade sig, som tur var, att man använde en större variant av tändare till ljuständning.

Satte en bukett blommor på varje grav. Mors och fars. Bakom den finns farmors och farfars grav och snett bakom den är mormor och morfar begravda. Den sistnämnda graven såg inte snygg ut.... den får jag och bror försöka åtgärda under hösten....

 

Träffade på gamla vännen Gun-Britt på kyrkogården. Vi gjorde sällskap upp till vår gamla skola. 

Skolan är sig ganska lik exteriört. Interiört fanns det inget som stämde. Hade hoppas på att få gå i den fin breda trappan som ledde upp till klassrummen, men se den var ersatt med en ny, betydligt smalare.

  

Kul att se den gamla skolan i sin nya skepnad. Och tänk, i matsalen, belägen där det tidigare var gymnastiksal, där fanns gamla mattanten Inger, 87 år gammal. 

Tänk, så god mat man lagade på plats, när jag gick i skolan på sextiotalet. Så god skolmat har jag aldrig smakat under hela mitt lärarliv....

En stor inomhushall byggdes upp, samtidigt som skolan helrenoverades på nittiotalet.  Och alldeles bredvid ligger idrottsplatsen. Bra att ha allt samlat.

Sa hej då till Gun-Britt och tog bilen upp till hembygdsgården. Den fanns inte då jag bodde i Rångedala. Husets har flyttats hit till den gamla gården, och omges av stora gräsytor. Som gjort för olika evenemang,.

Dags för en kopp kaffe och hembakade kakor. Nötkakorna var så goda. Äter aldrig det i normala fall... det är alldeles för många som är/tror sig vara överkänsliga för nötter. 

Det var här, ensam i "finrummet" med kaffe och kakor, som jag kom till insikt,

Kändes faktiskt sorgligt, iallafall för en stund. Fick en känsla av att jag skulle börja gråta... hade nog sett lite underligt ut om en tant satt och bölade, alldeles för sig själv.... 

Jag hade tänkt åka "hem" på hemvändardagen. Men väldigt få kände igen mig. Man kom ihåg min mamma, då jag berättade vem jag var... och en del kände till min bror. Han som har bott i barndomshemmet de senaste tio åren.

Men jag var bortglömd av de flesta, och många av dem som jag träffade på, ja, dem kände inte jag igen.

Till och med platser och byggnader var okända för mig.

Hemmahemma, här i trakterna, så är man halvoffentlig person - det är ju en lärare som jobbat på ett par olika småskolor i trakten, Folk hejar glatt och man träffar alltid någon att byta några ord med, då man är i Grimsås, Dalstorp eller Tranemo. Man är ganska så välkänd. 

Så från och med denna dag, så vet jag... hemma det är i någon mån i mitt barndomshem, men hemmahemma, det är här , i den trakt där jag bott de senaste 45 åren.

Insikten känns inte ett dugg sorglig längre.... jag känner mig glad över alla vänner och bekanta som jag har här hemmahemma.....'

Bygdegårdar, det är viktiga samlingslokaler på landsbygden. Rångedala bygdegård samla mycket folk till olika evenemang, då det ligger centralt i Sjuhäradsområdet.

"Min" bygdegård, där jag var på söndagsdans i tidiga tonår, där jag lekte "sanning och konsekvens" i CUFs lokal, den finns inte kvar. Den brann ner 1977. Den nya bygdegården har jag inte besökt förrän idag. Fanns ingen nostalgikänsla där inte.

Gott att få komma "hem" en stund. I barndomshemmet hade bror och svägerska lunchen klar. Vildsvinsgryta, tillagad av gris som var skjuten från ladugårdsfönstret... Väldigt gott!

Hann med en lite promenad fram och tillbaka nerför - och uppför- backarna till centrala delen av radbyn Finnekumla.

-Du måste åka till Westerngaraget, sa Roger. Annki höll med. De hade besökt skolan och westerngaraget, tidigt på förmiddagen. Jag hade valt bort den platsen, den lät inte så lockande.. och var inget som fanns när jag var barn.

Men snacka om häftig lokal. En samling av retroprylar,  saker som verkligen fick nostalgikänslan att explodera . Kolla bara!

Den gamla lokalen, som en gång var Vägverkets kallförråd hade utvändigt försetts med saloon-känsla. 

Massor av olika samlingar. Min första kamera, det var min pappas lådkamera. 

Flätade korgar, sådana som fanns i "museets" köksskåp, hade vi hemma. Dem ställde man läskedrycksflaskorna i. 

TV-kannor! Det måste väl alla sextio plussare komma ihåg. 

Visst hade jag en sådan här docka. Två t.o.m. En av dem hette Margareta. 

Barncyklarna skulle nog gå att använda även idag... 

I avdelning" Macken" hittade man alla slags smörjburkar som man kan tänka sig.

 

Kolla! Kommer ni ihåg "håll dej till höger- skylten" Jag som är "gammal" minns den tydligt.

Telefoner. Min mamma pratade mycket i telefon. Tror att vi hade de flesta modeller i huset.  Och en grå sak, det hade vi på hallbordet i mitt och C-Es första boende i Tranemo.

Leksaker upptog en avdelning.

Blev imponerad av alla välbehållna bilarna som fanns i ett skåp. 

Visst hade jag en sådan här sparbössa. En röd. Den kunde enbart öppnas av bankens personal. Bra att lära sig värdet av att spara.

Massor av olika burkar. Jag hade velat köpa några. Men det kunde man förstås inte få göra...

Jag hajade till när jag kom till kontoret på Macken. Killen var verkligen naturtrogen.

I handelsboden var det välfyllt, speciellt av diverse godis.

Frågade om Westerngaraget har öppet regelbundet. Det har man inte, men man kan boka in lokalen som mötes eller festlokal, med max fyrtio personer. 

Dessutom har man öppet sista torsdagen i augusti och i september. Från klockan 17. Då kommer parkeringen att fylls av såväl veteranbilar som veteranmotorcyklar. Och kanske en och annan moped.

Slutligen, så måste jag reagera på att det var väldigt många "gamla" som sökt sig "hem" på hemvändardag. Trodde att jag skulle träffa en hel del bekanta som var födda i början eller i mitten av femtiotalet. Det var bara en handfull.  Gissar att de flesta var fyrtiotallister, och där känner jag inte igen så många.

Bra att ha kommit till insikt!

Nu vet jag att jag just nu befinner mig "hemmahemma", att det är en förmån att få komma "hem" till barndomshemmet när jag så vill... men att Rångedala... det ger ingen som helst hemkänsla längre.