Lite överraskande

 Jo, jag kände det så. Lite överraskande. Insåg i dag på morgonen, att jag inte besökt en enda blogg igår. Brukar göra ett svep varje dag. Oftast med mobilen. En del Blogger-bloggar kan jag sällan kommentera med mobilen. Men läsa kan jag ju. Igår blev det inte ens läst. 

Var fullt upp igår. Jobb, hela dagen. Brukar få lite paus, och sätta mig ner med jobbdatorn. Så icke igår. 

Väl hemma, så strålade solen fortfarande. Gällde att ge sig ut och njuta lite av den. 

Hade anmält mig till spinning-passet som började halv sex. Har inte varit med på spinning på ett år.  Nu hade jag lockat med mig en PRO-styrelsekompis. Känns lite bra att inte vara den enda gamlingen. Sen är det ju så att spinning är en bra ( men lite tråkig...den enda gruppträningen som erbjuds i samhället) träningsform. Passar alla, från ungdom till pensionär. Man bestämmer ju själv motstånd och hur ansträngande man vill ha det.

Maken hade gjort wok tills jag kom hem. Sedan satte jag mig framför TVn med den tröja som jag stickar till Karin. Hon såg sin systers tröja i julas, och ville ha en likadan. Fast i annan färg, denna är mörkgrå i grundfärgen. Kommer att bli riktigt snygg. 

Kollade på två avsnitt av "Lupin". Mästertjuven. Fransk serie på Netflix. Gillar Asanne Diops otroliga eskapader. 

"Quiz planet" kom jag ihåg. Brukar göra en runda på kvällen. Men bloggen, den glömde jag...

Blev överraskad på gårdagens promenad. Stötte på två hjärtan i snön, längs den lilla avtagsvägen till den lite större byvägen. Vem hade gjort dessa vackra figurer? Vi har inga barn boende i byn och de unga vuxna som bor här, ja, de kör bil förbi på byvägen. Dessutom jobbar de hela dagarna. Lade ut bilder på FB/Instagram och  fick ett svar. Antagligen "holländarna". Det medelålders  paret, som ofta är ute och går med sin hund. Kvinnan jobbar inte alls, mannen är gitarr/cello-lärare på kulturskolan. Det lät som en trolig förklaring. 

Ville ju inte vara sämre, så när jag tog vägen tillbaka, så bidrog även jag med ett hjärta. Dock väldigt långsmalt och inte allt så vackert som de första två.

Har inte gått den vägen på dagens lilla runda. Det har kommit ett par cm snö i natt, så jag gissar att hjärtana har fått andra konturer. Får kolla i morgon.

Denna dag inleddes med ett besök på gymmet, Känner att jag vill få till en "styrketräning" i veckan. Efter lite fika här hemma, så begav vi oss till Ulricehamn för att hämta ut mitt nya pass. Tyckte ju bilden var bedrövlig då jag såg den på skärmen, men när jag såg passbilden, så blev jag ganska överraskad över att en fotot såg nästan exakt likadant ut som på förra passet. Det är nog så att onödiga och för många kalorier gör att ansiktet inte förändras så mycket. Skinnet hålls rätt så spänt....  Synd att det inte gäller andra kroppsdelar också.

Passade på att besöka ICA Maxi. Inte för att storhandla, men för att komplettera lite. Såväl en bukett rosor som en bukett tulpaner fick komma med hem. Lunch på restaurang blev det förstås också. Brukar äta "ute" någon gång varje vecka. Idag åt vi en suveränt god fiskrätt, på populära "Emma och Andreas". Rekommenderas varmt för den som har vägarna förbi vackra Ulricehamn.

En oplanerad roadtrip

 Vi hade planer på att resa söderut idag. Men det blev inställt, eller rättare sagt, framskjutet.

Nå´t borde man ju muntra upp sej med i gråvädret. Flera år sedan vi var vid Hornborgarsjön och kollade tranor. Kollade på deras FB-sida och såg att man igår räknat till drygt 4000 tranor. Samt många svanar. Kunde absolut vara värt en tur. 11 mil i nordlig riktning, beräknad körtid 1 tim 40 min, meddelade google maps.

Enligt Naturumets anslagstavla så var det felskrivet på FB-sidan. Eller också hade 2000 gett sig av. 2080 tranor hade man räknat in i går kväll.

Tranorna höll sig på avstånd från de platser där människor var tillåtna att vistas. 

Svanar och gäss var betydligt mera lättfångade fotobyten.

Många tranor hade tagit sin tillflykt till ön, drygt 500 meter bort.

En stor flock tranor stod helt stilla i vattnet och spanade söderut. 

- Var är alla? Varför kommer ni inte?, tycktes de undra. 

Normalt brukar det ha vara bortåt 10 000 tranor vid den grunda sjön, så här års.

Hallå! Hallå! Var är ni?

Antalet svanar tycktes mej normalt. Det brukar var en hel del, men det är tranorna som brukar dominera klart.

Idag tittade vi lika mycket på svanar som på tranor. Speciellt som många av dem höll till nära naturumet.

Det var inte så många besökare vid rastplatsen utmed väg 184, denna regniga lördag. Mest var där "vanligt" folk, med vanliga kameror och kikare. Men några riktiga fågelskådare, fanns där också.

Och kolla, där kommer det några tranor, på väg in för landning.

Lite mer rörelse i flocken nu.  

Och ännu fler som går in för landning.

Hornborgarsjön bjuder på vackra vyer, i alla väder. Det lär finnas ytterligare ett Naturum , på östra sidan sjön. Borde också besökas, vid tillfälle. 

Regnet  tog i när vi, ändå ganska nöjda med vad vi fått se och uppleva, åkte söderut igen.

Konstaterade också att nu är det blomningstid för alen. Vackert röda hanhängen, lika vackra honax. 

Vi hade kommit iväg hemifrån ganska sent på förmiddagen, så nu var det hög tid för lunch. Kollade upp vad som fanns i Falköping, och fann en kinarestaurang som fått 5,0 på TripAdvisor. Tre små rätter med ris, samt bubbelvatten på flaska. Så gott! Pris för två: 250 kr! Verkligen prisvärt.

Falbygdens Ost är vida känt över hela väst-Sverige. Minst. Alltid mycket folk i deras Osteria. Där säljs, förutom ost, en hel del annat smått och gott.... skinka, korv, kex, inläggningar av olika slag, godis...

Tog en bild på vad vi inhandlat, då jag kom hem. 501 kronor betalade jag. Dyrtiderna har tydligen inte nått Falköping ännu.

Stannade till i Ulricehamn, för dagens promenad. Inte så lång visserligen, men bättre än inget.

Mycket vatten ! Regn av och till. Mest till. Stubb-gubben tycks inte alls uppskatta att gräsanden använder hans pöl som ankdamm...

Gillar de här husen, speglande sig i en liten bukt av Åsunden. 

Gick ut till kallbadhuset. Nä, bada skulle vi inte. Hade gärna prövat i och för sig....

Nästan lite norrlandskänsla, då man ser vyn över Åsunden....

En kul utflykt! Man borde göra mer helt oplanerade utflykter. De blir nästan alltid bra och minnesvärda.

Hemåt

 

Konstaterade att det är tre månader sedan jag var hemåt. Hemåt hemmahemma, alltså. Idag var det läge att ta sig en tur till Rångedala, Finnekumla by. Bror och svägerska ville ha tallris att julpynta med. Det finns knappast några furor hemmahemma, medan det finns gott om den varan hemmahär, i skogarna i allra sydostligaste Västergötland.

Är så glad att min bror och hans fru har tagit över vårt gamla barndomshem. Det är inte så mycket som går att känna igen, vare sig exteriört eller interiört. Köket är sig ganska likt, liksom vardagsrummet nere. Det gamla finrummet, som stod iskallt på vintern och bara värmdes upp till jul och när det kom "främmande". Nu är det TV-rum och flitigt använt.

Svägerskan och jag tog en promenad, vi gick "runt", precis som jag ofta gjorde med min mor... och mormor. Fast knappast på denna tid av året. Ser man tillbaka till sent femtiotal, sextiotal,början av sjuttiotalet, ja, den tid jag bodde i Backgården, så var det... som jag minns... alltid kallt och mycket snö i adventstid. Absolut inte att man kunde tänka sig att "gå ut och gå". Promenader hörde den varma årstiden till.

Så jag uppskattar dessa promenader i min barndomstrakter. Utsikten från Backgården, den blir jag aldrig trött på.

Och visst är det roligt att träffa bror och svägerska. Det gör jag för sällan... men så blir det när "var och en har sitt"  och tiden bara rusar fram..

Började dagen i Ulricehamn. Staden ligger bra till på väg till Rångedala. Behövde... eller kanske villhövde ett par låga stövlar, som funkar både i lite snö och att ha på sig inomhus under några timmar. Normalt använder  jag kängor i vinterväglag, men ibland känns de för klumpiga.  

En enda skoaffär finns det i lilla Ulricehamn. Skoplus. Brukar  ju handla det mesta på nätet, i sportaffärer eller som "hemförsäljning". Är sällan i en riktig butik. Men skor  behöver man prova. Jistandes vad skor det fanns i butiken. Dock bara en expedit. En kvinna som inte var det minsta service-minded. 

Nu hör jag till dem som klarar mig bra på egen hand, så jag drog fram kartong efter kartong.... provade... och ... som så ofta, bestämde mej för de låga stövlar som jag fick ögonen på alla först. Tänkte när jag handlat klart, att nu har hon en del kartonger att plocka undan efter mig...för är inte expediten service-minded, så blir inte kunden det heller.....

Vet inte om det är tillåtet med tiggeri i dessa dagar. I Ulricehamn, så satt det två stackars frusna tiggare. En man utanför ICA, en kvinna utanför systembolaget. Sa till C-E, då jag gick till bilen och lämnade in de dyra skorna samt en bag-in-box, att jag hade lite dåligt samvete som kunde slänga ut pengar, på det som egentligen inte var nödvändigt, medan dessa fattiga människor fick sitta ute i minusgrader och se människor gå förbi med fyllda kassar.

Han har ett gott hjärta, maken. Medan jag ... som aldrig har några kontanter... gick nerför trapporna till parkeringen med mina grejer, så hade han gett kvinnan utanför bolaget en femtiolapp....

Fika på anrika Gunnars konditori. Mängder med fikasugna, trängdes på det lilla cafeet. 

Ville förstås se den omskrivna Ulricehamns-bocken ( lokaltidningar) innan vi åkte vidare.

Väldigt fin tyckte jag, även om den sannolikt inte är lika imponerade som den välkända Gävle-bocken.

Skymningen föll, då vi begav oss hemåt. Hem hit till Stockremma, alltså. Bra att två ställen som man kan kalla hem.

Lördagsutflykt

 Det var nog så att maken var sugen på thaimat. eller rättare sagt, thaibuffé. För egen del så är jag inte superförtjust i den typen av mat, men å andra sidan... sushi finns på buffén, och på Jennys Thai i Ulricehamn, så får man dessutom efterrätt. Friterad banan eller ananas och glass. Ganska ok....

 Fika måste man ha på förmiddagen. Inte jag. Men maken.

 -Då stannar vi till på Källebacka, förslog jag. 

Källebacka, det är en herrgård, knappa milen söder om Ulricehamn. I mangårdsbyggaden spelades f.ö  alla tre Änglagårdsfilmer in. 

Nu är det inte herrgården som lockar på Källebacka, utan det mysigt inredda cafeet och "prylaffären" i ladugården. 

God fika, till rimligt pris. Har smakat pecannötpaj på Källebacka tidigare, och den var så god, så det blev valet även idag.. Trevliga sittplatser, både för små ..

..

... och stora sällskap.

Det mesta som finns i lokalen går att köpa. Men inte dessa tre tavlor, skapade av cafe-innehavaren Peter.

2006 skapades de. Även då var jorden under stor press. Det har definitivt inte blivit bättre sedan dess. 

Vi hängde på låset, då caféet öppnade, klockan 11.  När vi åkte därifrån, en dryg halvtimme senare, så var det fullt med folk i lokalen. 

Jag känner mig glad då jag ser att driftiga och kreativa personers satsningar lyckas.

Lite motion hör ihop med en bra utflykt. Så även med dagens. 

Jag föreslog Blå stigen, en av vandringslederna i närheten av Ulricehamns stora fritidsanläggning, Lassalyckan.

Fem kilometer på skogsstigar. 

Jag gick den här rundan då jag var ganska ny, och väldigt nördig, geocachare.  Sannolikt tio år sedan...

Jag kommer inte ihåg att rundan var så kuperad.  Kanske för att jag för tio år sedan var rena "ungdomen", och tänkte inte på det. Idag gillar jag  uppförsbackar. Lättgått. Mycket värre att gå brant nerför i hala höstlöv. Som tur var, så var stavarna med., Det var de inte för tio år sedan.

Vid denna tiden på året, för fyra år sedan, så inträffade ett mord längs ett av motionsspåren på Lassalyckan.

En helt vanlig kvinna i sextioårsåldern, anmäldes försvunnen. Efter någon dags sökande, så hittades hon våldtagen och mördad i närheten av ett av spåren.

Ingen misstänkt fanns, men man trodde att det var någon man från Ulricehamn, som gömt sig i närheten av spåret, i uppsåt attvåldta. 

DNA från förövaren fanns på kvinnan. och man bestämde sig för att topsa alla män i området. 

De flesta anmälde sig, då de fått kallaelse, men några  dök inte upp. Dessa eftersöktes så i hemmet. Förrövaren återfanns. Han hade tagit sitt liv. Det var en ung  kille, i tjugoårsåldern.

Visst tänker man på den händelsen, då man rör sig i området. Så otroligt tragiskt och onödigt.... 

Visst är det lite konstigt. Om jag går fem kilometer här hemma, så känns det inte långt. 

Går man fem kilometer på främmande marker, så känns fem kilometer långt. Det beror väl på att hemma, så känner man vägen väl, och vet hur långt det är kvar. I okänd terräng, ja, då får man bara följa leden och tappar helt uppfattningen om sträckan.

Maten, ja, helt ok. Lite för få sorters sushi. Friterad ananas var slut. Jag blev mätt till ett väldigt rimligt pris. 

Gårdagskvällen ska få lite uppmärksamhet avslutningsvis.

Quiz, i Glaset hus i Limmared. Det andra för säsongen. 

Förra gången blev vi tvåa. slagna med en poäng ( av sexton möjliga) av ettan.

Denna gång blev vi också tvåa, slagna med ett halvt poäng av vinnarlaget. Ett riktigt starkt lag, som hade full pott, bestående av vår dotterns bästa väns föräldrar, hennes brors flickvän ( tror jag fortfarande att det är) samt en kompis till henne. ( Blev nog lite invecklat)  Båda tjejerna är goda vänner till vår Malmödotter....

Så grattis till vinnarna!

Vi har ( förlåt om det låter skrytigt) vunnit så många gånger under årens lopp, så att jag tycker bäst om att vara just tvåa. Vara nästan bäst, slippa behöva synas, men vara nöjd med resultatet.....

I morgon ska vi återgå till NORMALTID. Ska nog gå bra, för med den tiden levde jag de första 26 åren av mitt liv.....

Full fart!

 

Men det är ju så jag vill ha det! Fartfyllt! Så länge man orkar...

Måndagen tillbringades till stor del i vackra Ulricehamn. Hade tjatat mig till en tid för knäröntgen. 

Kom på att jag gjort det samma en gång tidigare. Hade glömt bort att jag haft besvär med knäet förut.. Vi närmare efterforskning, via bloggen, ser jag att det är drygt åtta år sedan. Har inte fått svar på den röntgen ännu! Hoppas det går snabbare denna gång....

Tre bilder på knäet. Samma  vyer som förra gången, gissar jag. 

Man får vara superglad för att  den gamla välbelastade leden återgått till i det närmaste normal funktion. 

Så efter besöket på vårdcentralens radiologavdelning, så tog vi ( C-Es förslag) bilen upp till Lassalyckan för att gå en runda.

Lassalyckan, det är Ulricehamns vidlyftiga friluftsområde, beläget 340 m.ö.h, Det är känt för att ha ordnat världscupen i sprint två gånger och dessutom för att ett mord begicks här för några år sedan. 

En helt "vanlig" medelålders kvinna skulle gå/jogga runt fem km-spåret. Hon kom inte hem, anmäldes försvunnen och återfanns våldtagen och mördad efter någon dag, bara en bit från spåret. I jakten på hennes mördare beslutade man att alla män inom ett visst ålderspann skulle topsas, för att säkerställa DNA. Det fanns ett litet antal som uteblev från topsningen, och söktes då upp i hemmet.  I ett av dessa fall, påträffades en ung man som tagit sitt liv. Mördaren! En ensam ung kille! Tragiskt!

Det tokiga är att jag inte besökt Lassalyckan på åtta år. Senast jag var där, och enda gången tidigare, det var då jag röntgat knäet förra gången. Då gick jag en fin slinga på fyra kilometer, där det dessutom fanns geocacher att leta upp.

Lite tokigt att röntga ett knä, och sedan ge sig ut på en halvmilslång vandring.... Två gånger.... 

Konstaterar att hösten är en ypperlig årstid för utomhusvistelse.

Gårdagens mormor/morfarstisdag, den tillbringades till stor del utomhus i det härligt soliga,  lätt disiga,  vädret. 

Det blev flera olika promenadrundor, med eller utan en K-P som tog eftermiddagslur , det blev lek utomhus och det blev krattning av löv.

Så det var en rätt "ute-vistelse-sömnig" mormor, som slog sig ner framför TVn och Sveriges VM-kvalmatch på senkvällen. Var på väg att ge upp efter en tråkig första halvlek, men tvingade mig att sitta kvar, och det blev ju en riktigt spännande tillställning till slut.

Det var frost idag på morgonen. Ajöss med de uteväxter som fanns kvar i blomning!

Frysen var tom på bröd, så det var lika bra att baka några sorter. Tre recept är från Fredrik Nylens  ( Fredriks fika) brödbok... och ett är  "jag tager vad jag vill göra slut på" bröd..

Jag gillar att baka  bröd, men jag gillar inte kladdigheten som det medför. Mycket disk. blir det, köksgolvet blir mjöligt... så det var lika bra att städa lite efter  det.

I eftermiddags så var det "Ledighetskommitte"-träff igen. Fika och musikquiz. 

Nu var det en dansmusik-nörd som gjort frågorna, så det var flera som jag inte alls kunde.

Men jag upptäckte att han blandat ihop en låt som jag är säker på vem som sjöng,  "Där björkarna susa", Jailbird Singers, med  Hootenanny Singers "Björkens Visa". 

Jag är väldigt stolt över att jag inte påpekade detta för quiz- makaren, utan bara nämnde det för de som satt vid vårt bord.  Ingen annan sa något, och då behövde inte jag vara besserwissern. Bra, Anna-Lena! 

Lite njuta-av-vädret-promenad hann vi med, efter hemkomsten. Och när man inte har hund, så får väl katten gå med!

I morgon är det arbetsdag igen! Och sedan kommer två killar, som ska stanna tills på lördag. Full fart alltså! I like it!

Säkerhet

- Du kanske inte befinner dej på kontoret nu? Mannen i telefonen ställde frågan. Eller var det ett påstående.
Jag svarade Nej, jag var ju ute på promenad.
I mitt stilla sinne hann jag reflektera över frågan/påståendet: KONTOR! Under fyrtiofyra års yrkesliv så har jag aldrig haft ett kontor. Möjligen del av arbetsrum, men aldrig kontor.
Faktum är, jag har aldrig behövt ett kontor, mina hemklassrum har varit ett alltiallorum, där eventuellt kontor ingår.

Mannen som ringde var från kommunens IT-avdelning.
Jag hade under skoldagen efterfrågat deras hjälp, för jag skulle behöva ladda ner ett program  där man kan skriva in noter. Förr skrev man på notpapper, men sådant extra arbete behövs inte i datorernas tidevarv. Kollade vad kulturskolan använde och rekommenderade för program. Jodå, det fanns ett gratis, ett som var enkelt att jobba med; musescore.
Bra, nu gällde det bara att få ner programmet i arbetsdatorn.
På den gamla goda tiden, då när vi lärare (äntligen) fick egna jobbdatorer, så kunde man ladda ner vad som helst.
Det blev det stopp på, det var ingen säker metod. Istället skulle vi, då vi behövde ett program, ansöka om adminstratörstatus under en dag. Funkade jättebra! Tänkte att det fortfarande var så, och blev lite förvånad över att få ett fysiskt samtal istället för en datum och ett lösenord på mailen.

IT-mannen föreslog att jag skulle ringa honom idag, men då jag sa att tanten har lediga fredagar, så tyckte han att det räckte på måndag.
Inte så lätt att komma ifrån och ringa då man har elever, så jag föreslog att jag skulle ringa hemifrån idag på morgonen.  Det fick jag OK på.
Och gjorde så.
Det var inget lösenord jag skulle få.... vilket jag var helt övertygad om. Jag hade inbillat mig, ganska logiskt, att nu gällde bara lösenord från datatekniker, under samtal med vederbörande.
Teknikern skulle fjärrstyra min dator, ta över kontrollen och på egen hand ladda ner det kostnadsfria programmet. Han lyckades inte, sannolikt för att jag inte fanns på mitt "kontor".

Naturligtvis ställde jag frågan varför man inte längre kunde få en-dags-tillåtelse till nedladdning avde program man behövde.
Nej, det var slut på det. Från årsskiftet hade säkerhetsansvarig förbjudit all annan nedladdning än den som IT-support tillhandahöll.

Man blir så TRÖTT! Allt ska vara så förbenat säkert. OK, världen förändras dag för dag, men man måste inte misstro allt och alla för det. Saker KAN hända, men ibland händer de värsta saker trots all säkerhet.
Man måste ha både livrem och hängslen och dessutom ryggen fri.

Många av oss, de allra flesta vill jag säga, har levt i en tid då säkerhetstänket låg på en helt annan nivå. På den tid då man kunde göra saker utan att det skulle vara livsfarligt....
ta med elever på skolresa ... ÖVER NATT ... i egna bilar.... på cykel

... och tänk, jag, urusla skidåkare har åkt i slalombackar utan hjälm,... det finns en anledning till att jag aldrig mer kommer att åka i en backe... en tant som knappt har styrfart ser ju skitdum ut i hjälm...

... jag har cyklat långt, med  två barn på cykeln, utan hjälm.... åkt pulka utan huvudskydd....

Nu hamnade jag en bit ifrån IT-sektionens ovilja att betro mig en nedladdning. För visst är det bra att skydda sig, när man faktiskt kan slå ihjäl sig.
Men vad kan hända om jag laddar ner ett program som är ett hjälpmedel i min undervisning?

Årskurs sex i vår skola har sedan lång tid tillbaka fått komma på studiebesök på ortens stora kabelföretag.
Under de första gånger jag var med på rundvandringen i fabriken så var de enda säkerhetsföreskrifterna  "se men inte röra".
Ganska snart fick man ta på reflexvästar då man befann sig på fabriksområdet. Så man skulle vara synlig för truckförarna. Ok...
Sen kom föreskriften att alla måste ta på skor med förstärkt tå. Svettigt och otympligt... och vad skulle kunna hända så man hade nytta och skydd av sådana skor. Att en kabeltrumma kom rullande ??? Har det hänt månne?
Under de senaste besöken så har vi även tvingats ta på oss skyddsglasögon, ja, även vi som normalt bär glasögon. Varför, det har jag inte fått något svar  på. Man drar ut koppartrådar till kabel, man använder glasfiber från Kina, man lägger isolerande material runt kablarna. Nej, jag kan inte förstå vad som skulle kunna hända... eller om någon på fabriken någonsin skadats i ögonen.
Säkerhetsansvarig har nog gått på för många kurser....

Visst är säkerhet bra, men när det går över till dumhet, då förlorar det sin trovärdighet.

För egen del så brukar jag, för min egen säkerhets skull gå med stavar. Åtminstone då jag går i skog och mark, eftersom jag är expert på att snubbla och ramla omkull.
Idag förde olika ärenden oss till Ulricehamn. I väntan på tid som skulle passas, så gick vi en runda och hittade några geocacher.  I stan, och på asfalt använder jag inte stavar. Där känner jag mig betydligt mer säker. Fast visst kan oturen vara framme ändå.
Kändes iallafall gott att ha gått mer än 12000 steg och nästan en mil utan stavar. Det var ett tag sedan sist. Än klarar tanten sig utan käpp och rollator, men om hon ger sig ut på skogsstigar, så är det inte så säkert.