Hos hästfolket

 Förr hände det rätt ofta att jag hälsade på hos hästfolket. En väldigt speciell miljö. På senare år har jag bara sett någon enstaka tävling, som dotterns hästar deltagit i. I dag fick jag tillfälle att besöka ett evenemang igen.

Morfar skulle åka med Konrad på fotbollscup i Växjö, det var bestämt sedan länge. Pappan har helgjour och mamman skulle åka med sin hästkille, sin valack, på hopptävling.

Jag skulle "hänga med"  Karl-Petter.  Ville han åka med på fotbollscup?Nej.  Ville han åka med till hästhoppning? Ja.

Då vi inte hade någon bil till övers, så fick vi åka med hästekipaget till ridanläggningen utanför Värnamo. Mamman har inte gjort några tävlingar på häst på flera år. Det är tjejen som utbildat Lycke till en excellent hopphäst, som är hoppryttare.  Hon har dessutom ett par egna hästar som hon tävlar med, samt är hoppryttare åt fler hästägare. Så hon har fullt upp.  

Ridanläggningen i Sörsjö är väldigt  fin, den nyanlagda paddocken ligger alldeles vid sjön. 

Vi fick vänta en stund tills huvudtävlingen i 1.20 var klar. Kallt som attan var det. Kul att se duktiga ryttare manövrera sina stora djur över hindren. Ibland lyckades det inte helt, och både jag och Karl-Petter tyckte att det var otäckt, när en av ryttarna föll av sin häst då man hoppade över ett hinder. Hon låg kvar en bra stund, men kunde sen resa sej och linka iväg från ridbanan. Gott att se att det inte blev någon allvarlig skada.

- Håll dej du till dressyr, förmanade jag Karl-Petter.  Där blir det inte så här häftiga fall. Nej då, han skulle inte hoppa så högt på en stor häst.  Den var han helt säker på...

Så var det dags för unghästarnai på samma 1.20 bana. Det blev en felfri runda för Lycke och hans duktiga ryttare, Matilda.

Stolt hästägare/uppfödare, stolt lillhusse och hästskötare och nöjd hoppryttare. Tror att Lycke också var nöjd med sin prestation. 

Denna gång var det hopptävling på hemmaplan.  Ofta blir en resa på 5 -10 mil för att komma till tävlingarna.

Lycke var hungrig på gräs när han kom hem. Jag är så imponerad av Karl-Petter, som handskas så bra med den stora hästen.  Tar honom ut och in ur transporten, leder in honom i stallet... och får med honom, trots att det finns gräs att äta... Hästar är starka. Jag har stor respekt för dem.

Johanna hade läst att det var sista dagen som självplockning av tulpaner, i Ingelstad, var öppen. Skulle vi åka dit och plocka var sin bukett? Gärna. Karl-Petter var lite tveksam... mormor och blommor kan kännas för mycket ibland... men jag lovade honom en glass på vägen, och då var det ok.

Jag hade tänkt mej en större anläggning än denna. Tulpanodlingin bestod av femtontalet stora pallkragar. Naturligtvis var det rätt tomt i odlingarna, men det var inga problem att plocka en bukett av härligt krispiga tulpanknoppar. 

Just det ja, glass var ju utlovat. Fanns det något glasställe i närheten? Jo då, Susis café, långt ute i ingenstans ( Flattinge) hade både glass och god fika. Samt många gäster. En absolut liten pärla, mitt ute på landet.

Morfar och Konrad satt i köket och spelade kort, när vi kom tillbaka. 

Konrad med medalj runt halsen. Det hade varit en ok cup. Två vinster och två förluster. Konrad hade bidragit med ett mål.

Man hinner mycket på en dag.En kall, blåsig, mulen dag, med några droppar regn. Våren/Försommaren  skyndar långsamt.

Nu väntar vi på ESC-final. Det blir en lång kväll... men visst måste man hålla sej vaken tills resultatet är klart.