Runt sjön

 

Blev en runda kring sjön idag. Dalstorpsjön. En del av Hjälmåleden.

Vi brukar gå sjörundan ett par gånger per år. I år har det inte blivit av. Så det var helt klart dags. Vad som lockade maken mest, det var nog att det serverades snitsel på samhällets lunchrestaurang. Jag föreslog nämligen sjörunda+lunch på Kabyssen.

Gick på leden vid Einars udde.    När man röjde upp på udden och gjorde den mer parklik, så anlade man också fontänen. Var nog en populär grej på nittiotalet, det där med fontäner.  Jag tycker att det är skitfult. Så onaturligt!

Det blir många minnesbilder som kommer fram, då jag återkommer till samhället där jag jobbade under tjugofem är. De bästa åren... kanske... från ungdom ... nästan... ( 25)   till grav medelålder ( 50)....

Einars udde användes till valborgsmässofirande under sina första år. ( Gör nog så än) Vem ställde upp med barnkör från skolan/klassen på ickearbetstid?  Självklart gjorde jag det... Inser att jag lagt ner mycket mer tid på att jobba med elever utanför skoltid, än vad jag gjort på att dokumentera  och analysera inom skolans ram.  Vilket jag ger mej ett litet ( förresten stort) plus för!

Vi beslöt oss för att ta den sju och en halv kilometer långa rundan motsols för ovanlighetens skull, Ger helt nya vyer....

Kan det bli mycket vackrare? frågade jag maken.

- Ja, solen kunde ju skina.

Just det ja. Det finns något som lyser upp, där bakom molnen. Hade nästan glömt det....

"Gå runt sjön", det var en traditionell friluftsdag på våren, under alla år som jag jobbade i Dalstorpsskolan. ( Tror att det fortfarande är så) Sträckningen var lite annorlunda då, och kanske en kilometer kortare. Numera går leden  så att man ser vatten hela tiden. 

Minns också med glädje... och med känslan att ha ont i fötterna... vintrar med  skridskoåkning, då det var blankis över hela sjön. Jag var livrädd, då isen sjöng när man var mitt ute på sjön.'

- Du behöver inte bekymra dej, sa vaktmästarn ( numera vilande på kyrkogården vid den vackra kyrkan). - Det kör bilar över hela sjön, och så tung är inte ens du. ( Nä, han sa inte det sista... det var jag som tänkte så nu. Självkänsla, ni vet....)

Vi åkte mycket skidor under vintrarna som jag jobbade i Dalstorp. Både tre och fem-kilometersslingor fanns uppkörda med möjlig start vid kolan. Det var riktiga vintrar det, då på förra årtusendet!

När leden lämnar sjön, så går den längs Hjälmån. Naturligtvis var det massor av vatten i den starkt busande flodfåran. Jag tycker verkligen om den delen av leden som går precis utmed ån. En klart speciell känsla  att se- och höra - vattnet rusa förbi.

Vid hängbron träffade vi på en familj från Berlin samt två motorcykelkillar från Jylland. De senare hade övernattat vid rastplatsen i anslutning till bron. Frågade killarna var de kom ifrån... på engelska. - From Denmark, blev svaret. - Men då kanske vi kan prata på våra egna språk, undrade jag. Det tyckte inte killarna. De tyckte att svenska dialekter var omöjliga att förstå, det skiljer så mycket på hur man pratar, mellan olika platser. Jag berättade om min samarbetskollega i e-twinning,  på Jylland. Jag förstod inte ett ord vad han sa, då vi träffades och pratade våra egna språk. Killarna berättade då att de var från Jylland. Jag rådde dem att fortsätta prata engelska.

Förr bestod hängbron av tre, lite murkna, rader av plankor samt en vajer på var sida. En del barn grät när de skulle gå över bron. ( Vilket jag ...nästan ... också gjorde första gången, då jag skulle gå över den)  Så visst fick man hålla en del barn i handen, då de skulle gå över Hjälmån,

.Jag tyckte faktiskt att det var lite läskigt idag också, det brukar inte forsa en sådan här massa vatten under bron.

Vattendelaren var extra tydlig i högvatten.

Det blev väldigt tyst när vi lämnade den ystra ån, och kom fram till det sjönära landskapet igen. Alldeles för tyst. Jag tycker att det är så trist att fåglarna har slutat sjunga. Inte ett endaste kvitter hörs längre.

Korna var också tysta. Det var nog sammanlagt ett hundratal kreatur på den stora ängen. Ingen brydde sig om oss. I vår by är kreaturen extremt nyfikna, och kommer rusande när  vi går förbi.

 Ett drömhus, med utsikt över sjön. Varsamt restaurerat under senare år...

Många ideella krafter lade ner mycket tid på att färdigställa Jälmå- leden, för dryga 20 år sedan. Förr gick man en ganska mycket asfaltsväg eller grusväg för att "gå runt sjön". Det var kilometerlånga sträckor, där man inte alls såg sjön. Numera går leden verkligen utmed sjön... eller ån.

Vi börjar närma oss samhället igen. Fick en ny flashback, då vi passerade denna plats. Här brukade vi som jobbade på skolan, ha gökotta varje vår, några veckor innan skolavslutning. Alla var med. T.o.m "mattanterna" försökte slita sig från sina göranden under någon morgontimme. Det var på den tiden som alla på skolan var ett arbetslag. Numera så är det så åtskilt... pedagogisk personal för sig... annan personal för sig. Tråkigt att det blivit så... bl.a. beroende på att man tillhör olika kommunala samhällssektioner. ( Blev det där en tautologi?)

Tänkte också på dem som är borta... det är nog de allra flesta  av dem som var med på våra gökottor. Jag var ju yngst på skolan under en lång tid, även om det bara var några månader som skiljde oss "unga" åt. Min årsgamla kollega, hon blev bara 59.... Men några gamla kollegor finns kvar, och dem har jag fortfarande kontakt med...

Min gamla skola är ombyggd, sedan ett antal år tillbaka.  Den högra delen på bilden, är dock ganska sig lik inomhus. Samma fossilrika marmorgolv, samma  stora ljusa lärosalar och samma korridorer.  Materielrummet med sin tunga dörr, där man förr var livrädd att bli inlåst, har utökats in mot den tidigare oinredda vinden,  och fått lås som öppnas med samma nyckel som går till alla andra dörrar. 

Helt ok med en ordentlig portion snitsel efter den rundan. Saknade att det inte serverades kryddsmör till.  Paprikasåsen var dock ganska ok. Och naturligtvis fanns det en ordentlig salladsbuffe. Men tallriken med grönt, den var uppäten då jag kom på att jag skulle ta bild.

Helt plötsligt återkom lusten att skriva något. Hoppas att det håller i sig. Problemet med att kommentera via mobil i Blogger, även kommenterar i min egen blogg, håller i sig. Så där blir det nog rätt tyst även i fortsättningen....

Jistandes Petter! Nu lyser solen därute. Får bli en stund på altanen!

Månadsskifte

 Månadsskifte igen. Till höstmånad. Med sommartemperaturer. Härliga 15 grader.  Behagligt uteväder, speciellt som solen jobbar sig igenom dimmolnen lite då och nu, framförallt under eftermiddagstid.

Flera trädgårdsväxter står fortfarande i full blom.  Rosenskäran stortrivs och hoppas på en lång höst utan minusgrader. För blir det frost, då faller den högresta växten ihop i en stor svart hög. 

Veckan som gick har inneburit sedvanlig mormorstisdag, med de här härliga killarna.

Konrad vill gärna gå förmiddagspromenad till bokskogen, halvannan kilometer från hemmet.

Kul att leka kurragömma och gömma sig bakom de gamla träden. Allra roligast är att plocka bort lite murket träd på de döda, nedfallna träden och kolla om det finns någon nedbrytare där inne i den pappersliknande cellulosan.

Karl-Petter kan inte alltid hålla sig vaken de 15- 20 minuterna som promenaden till gömställena tar.  Någon gång har han varit med och lekt bland träden, men oftast är han i drömmarnas värld då det är kurragömma i bokskogen.

Men sen blir han pigg, och har mycket att bestyra resten av dagen.

Börjar man närma sig fyra år, då är man en riktig stalledräng och kan vara behjälplig med  diverse sysslor. Som att  stöta sönder den stora klumpen av sågspån. 

Inte helt fel att bo på landet, och ha hästar och hönor. Det finns mycket som även småfolket kan ta del av.

Onsdagen kom, helt oplanerat, att bli en putsa fönster och städdag. Bra att få det gjort, städningen för några veckor framåt och fönsterputsning, ja, det blir det inte förrän till våren igen. 

Torsdag är jobbdag och sedan spin-mixdag. Igår var det rumpa och mage som tränades på styrkepasset, vilket känns en del i magmusklerna idag. Rumpmusklerna är väl så stora, så på dem biter inget. Tyckte att jag tog i även på de rörelserna, men känner inte speciellt mycket träningsvärk där. Spinningdelen av passet, det brukar vara så där. Igår var det riktigt kul, med många och snabba byten i tempo, och med bra musik.

Idag blev det, också ganska oplanerat, en vandring runt Dalstorpssjön med goda vännen från lärarhögskoletiden och hennes make.

Deras dotter hade läst om Jälmåleden i en turisttidning och tipsat om den fina leden, inte allt för långt från deras hemort. 

Egentligen skulle vi träffas nästa vecka, jag och väninnan, men nu blev det istället så att våra repektive makar kom med på vandringstur i stället.

Vi brukar ofta ta en promenad tillsammans då vi träffas, Christina och jag. Det gör jag f.ö. med flera av de vänner jag har... ett väldigt bra sätt att umgås. Ett umgängessätt som vi tillämpat långt innan en pandemi gjorde utomhusmöten populära.

Lunch åt vi på torget i Dalstorp. Till pensionärspris 79 kr. Träffade några kända ansikten - och några gamla elever som jag inte alls kände igen.  Speciellt killar ändrar sig så mycket från barnutseende till vuxenutseende.

Tiden bara rullar på, och faktum är, jag trivs  bäst när det är så. Vi har kommit in i det mörka halvåret, och vi måste igenom fyra-fem månader innan vi kan skönja härlig vår igen. Så då tycker jag att det är extra bra om dagarna och veckorna snabbar på sig. Även om hösten absolut är njutningsbar, minst fram till nästa månadsskifte.

Blixtsnabbt

Blixtsnabbt rusar sommarlovet framåt.
Lite sorgligt att det går så fort, man vill ju att sommaren ska vara länge.
Det gäller att njuta så länge det varar, och det kan man ju göra genom att vara utomhus så mycket som möjligt. Jag störs inte av att det är ganska så svalt, tycker att det är skönt med en helt normal svensk sommar, faktiskt.

När blixten slår ner, så går det verkligen blixtsnabbt.

Var med om två blixtar som tog vägen in i huset i fredags. 

Ett snabbt ljussken från ( tror jag, telefonjacken... ) vid två olika tillfällen. 

Blixtbesök nummer två gav ett nästan öron bedövande sprakbrak....blixt nummer ett var lite mera medelmåttigt sprakande... 

Dom gick inte obemärkta förbi, blixtbesöken. Två modem, två tv samt frysen angreps och avrättades.

Dags att byta ut kyl och frys egentligen, de var 25 år gamla ... minst... men fungerade fortfarande bra.

Ena tvn kan vi klara oss utan.... 

Blixtsnabb service har vi fått uppleva.
Köpte nytt frys och kyl i Värnamo.. på Elon... i lördags. Apparaterna levererades i måndags, tidig förmiddag.
Wifi- router/modem levererades med posten idag.
Så nu är allt utom tv återställt. Finns ju ett litet modem där också, kommer väl i veckan. Stor TV får väl införskaffas så småningom... än så länge funkar platta och dator bra, även som tv-monitors.

Ingen större skada skedd, det var ju bara ersättningsbara materiella skador som uppstod.
Fast lite åskrespekt fick jag allt av sprakbrakandet och blixtskenet inne i huset.
Lite extra jobb blev det också... men nå´t ska man ju sysselsätta sig med...

Idag gick vi runt Dalstorpssjön.
Ett blixtsnabbt påkommet "vandringsalternativ".
Anser ju att man behöver röra på sig dagligen, och är lite/ganska trött på vandrings/promenadrundorna hemmavid.

Att gå den 7 km långa vandringsleden ( en vandringsled som sedan fortsätter i såväl nordlig som sydlig riktning och som sannolikt betingar en sträcka på 3 -4 mil) runt sjön, är den finaste naturupplevelsen man kan få här hemmavid.  Man har vattenkontakt i princip hela tiden. Landskapet är ändå skiftande, man går förbi ängar, genom skog, över spångbelagda våtmarker och i utkanten av det vackra samhället Dalstorp.

Det blir en nostalgitripp för den gamla lärarinnan som jobbade i Dalstorpskolan i 25 år.
Det fanns så många aktiviteter som man gjorde i anslutning till naturen kring sjön, under de åren.
Varje år gick alla elever runt sjön... jag vet att de fortfarande gör så.
På vintrarna åkte vi skridskor på sjön, det fanns vintrar då man kunde åka rakt över hela sjön.
Jag var livrädd, då det sjöng i isen.
Badade gjorde vi förstås när det var läge för det. Sjön var också en utmärkt plats för biologilektioner.
Vi fångade små lake-barn och vi fångade vattensalamandrar. ( Släppte ut dem gjorde vi också..)
Skidåkning på spåren som startade längs sjökanten och sedan svängde upp i skogen vid ett av samhällets forntida gravfält, var regel under många av förra seklets vintrar.

Hu, vad jag blev nostalgisk... och så blixtsnabbt alla minne uppenbarar sig, då man kommer till de platser som är minnens ursprung.

Den vackra kyrkan har jag också goda minnen av, från skolavslutningar och luciaframträdanden.

En promenad runt Dalstorpssjön, det rekommenderar jag till alla som orkar gå sju kilometer. Man måste inte alls gå blixtsnabbt, inte ens snabbt...man kan ta det väldigt lugnt, ta med lite fika, rasta vid hängbron, njuta av naturen.

Om någon skulle fråga mig vilket samhälle i vår kommun som är vackrast, så skulle jag förstås blixtsnabbt svara "Dalstorp".

Lördagslunk...

...och nostagitrip.

Idag var det vandringar som gällde i Sjuhäradsbygden, Det fanns ett tiotal rundor att välja på, enligt den annons som informerat om dagens speciella tillfällen till vandring eller cykling.

En runda gick runt Dalstorpssjön, och med tanke på att vi brukar gå en runda kring den varje år, men inte fått till det i år, så var det läge att hänga på.

Start på torget och sedan ut på Jälmålden via Ejnars udde, var det som gällde.

Ejnars udde gjordes till ett parkliknande område någon gång i  slutet på 80-talet/början av 90 talet.

Nostalgi: Skolbarn som står på lastbilsflak och sjunger vårsånger på valborgsmässoafton, allt inövat av denna tanten - som inte var tant då - och som jobbade på skolan, i klassrum med utsikt över  udden.

Fågelbostaden är sannolikt uppsatt under uddens första tid. Tror inte att det finns något numera levande  flygfä som vill ha denna rivningskåk till sommarbostad och hem till sina ungar.
Men vem vet, det kanske är bostadsbrist vad det gäller fåglar också... och då kan det mesta duga,

Vid gravfältet var det stopp. En kunnig viking berättade om det stora gravfält, som vi var i färd att passera.
Gravfältet stäcker sig flera hundra meter utmed sjön och är från yngre järnålder.
Man tog tidigt till sig den kristna läran,det vet man,  eftersom det har legat en kyrka mitt i det långsträckta fältet.
Tyvärr är många gravar förstörda, då man byggt hus -och skola- inom området.

Nostalgi: Vi läste vikingatiden i skolan och gjorde en Storyline utifrån detta. Några få elever fick tillhöra jarlens ätt, många fick bli slavar.
Under det att alla "skålade" i hemgjord äppeldricka( som min kollega gjort), så "offrades" en av slavarna på en av gravarna, då det var blot. Förhoppningsvis har den stackars tjejen kommit över denna traumastiska upplevelse, som tilldrog sig för mer än femton är sedan. Själva offrandet, låg absolut på den gräns som både jag och kollega/vän Kristina, ofta befann oss på.

Den gamla skolan, den är inte gammal längre, utan till två tredjedelar  helt ny. Längan till vänster, där jag oftast höll till, den är densamma som förr i tiden, men med helt renoverade klassrum.

Nostalgi: Denna skola "fick"  25 år av mitt liv. De bästa åren, mellan 25 och 50. Jag ångrar inte ett dugg att jag valde att byta skola när tillfälle gavs, men önskar att jag kunde göra mina sista år i  Dalstorp,  efter det att jag lämnat min nuvarande sexa i Grimsås. Ingen omöjlighet, eftersom  de båda skolorna tillhör samma rektorsområde.

Vandrade  vidare genom gravområdet. Fundrade på om min geocache finns kvar eller ej. Inte är det så att jag har alltför bra koll på mina "ägodelar".

Passerade rastplatsen vid sjön. Få rastplatser är väl så vackert belägna.

Nostalgi: Sista gången som jag besökte Svea, så tog jag med  henne hit i rullstolen. Det var en klar och krispig dag i mitten av augusti 2013. Svea var mycket tröttare än någon gång tidigare, och hade svårt att hålla igång ett samtal. Hon fick anstränga sig hela tiden. Sex veckor senare avled hon.  Hon är den av den gamla generationen som jag saknar mest. Sannolikt för att hon var den som levde längst och var alldeles klar i knoppen, trots att hon blev 93 år gammal.

Mot Sjölundsudde gick så vandringen, via blåfärgade ledvisare.
På platsen där det gamla torpet funnits, fanns en station, där glada fjällvandrare från Limmared gav tips för vandring längs norrländska vandringsleder.
En av mina FB-vänner, tlillika en mina härligaste elevers mamma, som vi hade sällskap med under den första delen av vandringen, skulle ge sig till fjälls redan i veckan. som kommer Hon fick med sig en tvål, bestående av tunna tvålskivor, där det var tänkt att man skulle använda en skiva i taget då man tvagade sig på sin vandring.

Efter Sjölunds udde, så gick vandringsleden in i ett område som jag inte  passerat, sedan Arnes spång blev klar.

Tidigare var här ett ganska svårforcerat område, med höga och täta växter, som hängde ut över den smala stigen.
Det största problemet var att det var så blött, det var nästan omöjligt att ta sig över våtmarken torrskodd.
Nu var båda olägenheterna lösta, sedan ett antal år tillbaka.

En låg hängbro tog oss alla över det lite otillgängliga området.

Nostalgi: För tio-tjugo år sedan så hade vi sommarsöndagspromenader tillsammans med våra grannar i Moghultsbyn och närliggande byar. Oftas gick vi en runda på en halv mil- en mil på hemmaplan men några gåner varje år, vidgade vi våra vyer och tog bilen en bit på vägen. En gång gick  vi runt Dalstorpssjön via Jälmåleden. Det var på den snåriga och blöta stigens tid.

Nostalgi: Varje vår gick alla skolbarnen en runda medaktiviteter och tipsfrågor kring sjön. ( Det gör de ännu) På min tid, så använde man de nästan trafikfria grusvägarna och de breda skogsstigarna. Undrar om man fortfarande går samma väg, eller om man använder vandringsleden?

Den vackra björkkullen tillhör Borrarp. Gården ligger på andra sidan kullen. Där gör man numera gårdsglass, riktigt god sådan.
Vid Borrarp har det funnits en medeltida borg/fästning. Just nu gör man utgrävningar i området och har tydligen hittat en del intressanta föremål.

Efter att ha passerat Kvarntorpet ( blev suddigt på bilden jag tog) så gick vandringen längs Jälmån.
Helt otroligt, vilken massa sten det finns i denna vattenled, som fyller på vattnet i Dalstorpssjön och sedan går vidare ända ner till Tranemo och så småningom ut i Ätran.

En mysig vattennära sträcka, där man fick gå på led, och där det mesta av ljudet kom från det framforsande vattnet.

Är det Näcken som kommer upp ur ån?
Nä, det är Ulf som hämtat vatten till hunden.

 Vi var framme vid hängbron och här var det fikapaus.
Kollade om min geocache var på plats, och det var den.
Struntade i att ha någon föreläsning om det här med att leta burkar.... idag fick jag träna på att hålla tyst.

Nostalgi: När skolbarnen går sin runda runt sjön, så går de över hängbron. Innan denna trygga bro fanns, så så fanns här en bro med tvärliggande bräder och med en stålvajer att hålla sig i. Många barn var livrädda att gå över, även så en viss lärarinna...

Wiernerbröd och kaffe bjöd samhällsföreningen på. Inte fy skam. Jag har ett tudelat  föthållande till wiernerbröd, gillar vaniljkrämen men inte det feta brödet.

Nostagi: Wienerbröd var festfika då jag var barn.

Gösta  berättade om det järnbruk som låg på denna plats i s utet av 1800-talet.
Man anrikade järn till såväl plogfabriken nedströms som spikfabriken uppströms.
Några år in på nittonhundratalet lades all verksamhet ner. Det var svårt att transportera i väg det som producerats. Man hade hoppats på att få järnväg genom Dalstorp, men så blev det aldrig.
Kust till kust banan drogs genom Grimsås, och är anledningen till att Grimsås finns som samhälle.

Nostalgi: Hit kom "mattanterna" och serverade korv med bröd under gå-runt-sjön-dagen.

Nostalgi: Gamla vänner, arbetskamrater, revykamrater. Alltid lika kul att träffa.

Gösta berätatde också att Jälmån använts som flottningsled. Svårt att förstå, med tanke på grunt vatten och massor av stenar.
Det finns en damm med dammluckor en bit uppströms. På så sätt kunde man få till lite mer vatten ibland. Undrar om denna stock är över hundra år???? Konstigt att den finns kvar mitt i ån...

De allra flesta i vårt sällskap tog vägen över hängbron, tillbaka till  samhället via vandringsleden på andra sidan bron.
C-E och jag beslöt oss för att gå ytterligare en kilometer uppströms, till den gamla spiksmedjan.

Förstår att man inte ville ta den gemensamma vandringen längre, eftersom stigen blev smal, stenig, rotfylld och ojämn. Fin och häftig att gå med hjälp av stavar dock. Spångar fanns på plats över alla de små bäckar som gick ner till ån.

Spiksmedjan, det var inte bara ett hus, utan bestod av flera större byggander.
En gamla tiders storindustri, nu gömd ( och ganska glömd) inne i skogen.

Nostalgi: Kan det ha varit fem år sedan, som de nyblivna geocacharna -Inga, Bodil och jag- besökte denna plats och fann en låda med blått lock. ( Inga fann den... vem annars?)

Vandringsleden  sträcker sig ytterligare 500 meter uppströms, men här tyckte vi att det var lagom att gå "hemåt" igen ... fast på andra sidan ån.

Nästan möjligt att ta sig över Jälmån är det på flera platser, men kliver man fel och fastnar i strömfåran, så är det inget att rekommendera.

Tillbaka vid hängbron, fast på andra sidan, så såg vi att det fortfarande fanns några som lyssnade till det Gösta hade att berätta.
Nu skulle vi inte över bron, men skulle vi gått över, så hade vi inte kunnat göra det samtidigt, C-E och jag.

Nostalgi: Det fanns en tid, 30 år bort... och nästan lika många kilo.... då vi kunnat.

Jag/vi har gått "runt sjön"  många gånger. Då har vi gått på de vägar som eleverna brukar ta.
Denna del av vandringleden var helt ny för mig/oss, vi har helt enkelt inte lagt märke till den, utan gått på den breda(re) vägen.

Genom fin gammelskog kom vi  tillbaka till sjön igen. Där på andra sidan sjön ligger kyrkan och skolans gamla badplats och skridskoåkningsplats.

Nostalgi: Vid några få tillfällen så låg det tjock  snöfri is över sjön. Vår vaktmästare ( som fanns med på bild tidigare) kollade istjocklek och sa att det var ok att åka över hela sjön. Vilket vi gjorde, jag, kollegan och eleverna. Jag var livrädd, det lät om isen när vi passerade, isen sjöng för oss.  Ända hit, till Boarpa land, tog sig den förskräckta lärarinnan med ömmande fötter i väl inåkta vita skridskor. Medförsedda skodon, som funnits med ända sedan barndomens skridskoåkning, på spolad fotbollsplan i Rångedala.

Förbi välkända ängsområden, genom delar av den samhällsbebyggelse som kom till på 1980-1990- talet, kom vi så fram till Daltorps fina badplats.
Den anlades när jag jobbade i Dalstorpsskolan, men jag har aldrig badat här - när det var varmt och fint väder i slutet/början av läsåret, så badade vi  nedanför gravfälten.

Nostalgi: När Johanna sommarjobbade ett antal somrar som fritidsledare i Dalsorp, så berättade hon om fina dagar som hon och de skolbarn som blev hennes sommarbarn, ibland tillbringade på badplatsen.

Ja, det var en härlig promenad på 9-10 kilometer. Bra träning inför vad som ska komma nästnästa vecka. De vandringar  som förhoppningsvis ska företas i Dolomiterna är mellan 7 och 11 kilometer. Lite mer höjdskillnad får vi räkna med förstås, men det är bara en vandring som flaggar för riktigt ordentliga stigningar.
Energi föder energi, sägs det. Var jättepigg då vi kom hem. Tvättade/ rengjorde två bilar, samt tog en cykeltur på skogsvägar för att leta kantareller till kvällsmat. Dåligt med gula läckerheter, var det på de vanliga ställena. Hittade några svampar, men fick ta till en liten påse frusen svamp för att kunna  göra stuvning så det räckte till 4-5 mackor.

Gott lär man sova efter en hel dag utomhus. En härlig dag blev det, en dag som jag är glad och tacksam att få uppleva.

Och förstås, leden vi gick idag, måste ju bli en geocachingrunda. Om livet vill oss väl, så lägger vi ut 20 burkar när det blir vår. Och först att gå den, den hoppas jag att den geocachingvän som var med vid spiksmedjan och hittade en burk med blått lock där,  för halvdecenniet sedan, kan bli!