Facebookfara?

 

Det är inte utan att jag funderat över frågan ett antal gånger; Vad är faran med Facebook?

Oftast har frågan infunnit sig, i samband med att man försökt att göra Messengergrupp, i olika sammanhang.

- Nej, jag har inte Facebook, och jag tänker inte skaffa heller! Finns det inget annat sätt att vara med i en Messengergrupp, än att ha FACEBOOK?

Jag vet faktiskt inte, någon har påstått att det finns andra vägar, men jag har aldrig hittat den.

I morse hörde jag en dam på radion, Morgonpasset, som ifrågasatte varför man inte lade ut sina tävlingar och bilder som kom in från när och fjärran på Instagramkontot, istället för på Facebook. Hon hade nämligen inte FB.

Inte för att  jag tycker att Facebook är superbra, där vimlar numera av annonser, utifrån de algoritmer som mina sökningar ger upphov till.

Men det är väl bara att scrolla förbi. 

Däremot finns det jättebra grupper på FB. Var med i ett antal, då jag var lärare varje dag i veckan. 

Bra recept kan man hitta i vissa grupper,  vandringsgrupperna tycker jag är intressanta, liksom gruppen för dem som bor i Grimsås med omnejd.

För egen del skriver jag knappt aldrig något på Facebook numera, länkar inte ens till bloggen.   Däremot så länkar jag  ganska ofta de inlagda Instagrambilderna till Facebook. Mest för att  jag under några år köpt fina årsböcker, genom Facebook, med alla bilder i tryck.

Messengerfunktionen tycker jag är allra bäst. Man skapar lätt en grupp för ett enskilt sammanhang eller för en längre period. Vår bygrupp är superbra att ha, liksom messengergruppen för skolan.

Vi återupptog de sedan flera år avsomnade söndagspromenaderna förra våren, då när man heller inte hade mycket att göra p.g.a covid-eländet. De allra flesta i byn hade ett FB-konto, men det fanns några som man var tvungen att skicka SMS till, då man lade ut någon info i gruppen. Som tur var, så tog de två som vägrat FB tidigare, sitt förnuft till fånga och skapade ett konto. För att vara komma med i  Messengergruppen.

Och faktum är, de båda lägger ganska ofta ut bilder, även om den ena av dem gör som jag, och länkar  från Instagram.

Hotmail-kontot som jag hade, det blev hackat. Rätt som det var, så skickades det ut ett meddelande att jag befann mig i Ukraina och behövde pengar för hemresa. Vem som nu går på det! Efter d et, så har jag inte kunnat komma in på kontot. Vilket var besvärligt under något år, tills alla nödvändiga kontakter var överflyttade till det nyöppnade gmail-kontot.

Instagramkontot blev också hackat. Det hade helt plötsligt fått en rysk adress, och de mest äckliga bilder visades där. Medan mina gamla bilder försvann ett efter ett. Kontot spärrades så småningom, av naturliga skäl.  Gott att se att  anmälan om att kontot användes till felaktiga saker togs på allvar. 

Att jag blev av med Instagramkontot, det spelade ingen roll egentligen. Jag öppnade bara ett nytt...och lärde mig att jag skulle ha ett privat konto, istället för ett som alla kunde följa mej på.

Facebook har väl vidarebefordrat några mail som fått min avsändare, men som spridits i reklamsyfte.  Inget kul. men inget som gör någon skada heller.

Så att FACEBOOK skulle vara värre än något annat social medium, det förstår jag inte.   Men vi tänker olika. Och jag har varken Snapchat eller Tiktok, eller vad det kan heta, Och det beror inte på att jag tror att de är "farliga", utan att jag inbillar mig att det är ställen där ungdomar möts, och inte ett pensionärsställe. Men jag kan ha fel!

Jag har några av er bloggvänner på Facebook eller Instagram. Det är kul att se mer av er vardag där, tycker jag.

Snart ärd et dags för söndagspromenad  med "byfolket". Enbart en har avanmält sig via vår Messengergrupp, än så länge. Så tio-tolv stycken kan vi nog bli.

Kom just på en sak... vad säger FHM om det.... ? Faast förnuftmässigt klokt FHM-trots, det har jag inget emot att bidra till.

Fick flashback

Gick i sjuan eller åttan.
Pratade med Inga-Maj, en tjej i parallellklassen, som jag delade en del rasttid med.
Vi pratade om kläder.
- Jag har inte så fina kläder, sa jag, och hoppades att Inga-Maj skulle motsäga mig.
- Nej, den jackan ( parkasen) du har, den är ju inte speciellt snygg blev svaret.
Besvikelsen visade jag inte, men gömde den i mitt hjärta, medan vi fortsatte samtalet.

När jag kom hem började jag gråta.
Min mamma undrade förstås hur det var ställt.
- Dom säger att jag har fula kläder, snyftade jag.
- Vem då? undrade mamma.
- Alla, skrek jag.
- Säg vem det är, så ska ringa till föräldrarna, hotade min far.
-Nej, sa jag med oro i hjärtat, då blir det värre.

Nästa dag hämtade mina föräldrar mig i den ljusblåa Saaben, direkt efter skolan. Vi åkte till Borås, där jag fick en lila täckjacka och grön-lila rutiga byxor. Jag tror att jag fick en tröja också.

Jag skämdes en smula, jag hade ju uppnått allt detta genom att förvränga sanningen.

Hade det funnits Facebook i min ungdomstid, så hade jag säkert beklagat mig där också, jag som aldrig riktigt vetat hur gränserna går.

Facebookfan

 Skrev just på Facebook att jag/vi städat huset. Inte för att någon är så intresserad av att veta det, men jag tyckte ändå att det var så  pass ovanligt att det kunde vara på plats med en blänkare om det. Den som inte vill läsa, den kan ju bara scrolla förbi - eller t.o.m klicka bort ....

Var tidigt medlem av det sociala mediet. Hade bara malmödottern och ett par avlägsna släktingar i USA som vänner under lång tid. Med påföljd att jag synnerligen sällan använde mediet.  Kom igång ordentligt ungefär samtidigt som jag började blogga, våren 2009. Då hände det massor, nyfunna vänner i det europiska samarbetet "addade" en liksom ett antal gamla och nya vänner.
Upptäckte att det både fanns chat och skicka meddelande-möjligheter och började använda dessa. Kul att chatta med nyfunna vänner i Spanien eller Italien - och ett enkelt och smart sätt att skicka meddelande till vänner och kollegor.
Så småningom så ville också skoleleverna bli  vän med mej på FB. Under lång tid så hade jag inställningen att jag bara addade dem som lämnat vår skola. Men så tänkte jag... "spelar roll"......... jag skriver inget otillständigt på FB..... så nu  har jag många elever som vänner.
En del av dem som har sitt jobb i skolans värld, gör ju så att de har en läraranvändare och en privatanvändare. Smart tänkt, men jag hade börjat lägga till elevvänner innan jag såg möjligheten, och då var det bara att fortsätta på den inslagna vägen.
Hade f.ö. inte en aning om att det finns en åldersgräns på FB, vilket egentligen skulle göra att ingen av de elever som jag nu har, skulle ha tillåtelse att ha ett eget konto. Föräldrasak, tycker jag.... och tycker väl att den åldersgränsen är ganska onödig...
Bra att ha sina elever som vänner på FB - har fått läxor skickade via meddelanden, har förhört multiplikationstabellen via chatten, har påmint om läxor och haft kontakt med sjuklingar via meddelanden....
Riktigt bra!
Det bästa med FB är ändå de grupper man kan vara med i. Skolväskan har gett mig en aldrig sinande källa med digitala nätmöjligheter i alla ämnen, Overview lärare har full koll på vad olika tidningar, tidskrifter och webbplatser skriver om det som rör skola och lärande,Geocahing with children ger tips om hur man kan jobba med geocaching i skolan ..... För att nämna några exempel.
Via Fb så följer man förstås sitt favoritlag - Elfsborg- eller sina favorit- TV-serier, House och Dexter. Eller kollar om det kommit in något fint i favoritbutiken.....
Eller får tips om en intressant artikel i någon tidning.....

FB har - enligt Wikipedia- ca 800 miljoner aktiva användare och ca 70 olika språkalternativ.
Ändå finns det kloka, välutbildade människor som är anti FB. " Jag är inte intresserad av vad någon åt till middag" "Jag struntar väl i när X gick på toa" "FB visar en falsk bild av människors verklighet, alla bara försöker  visa hur bra man har det. Det kan skapa ångest hos andra"
Så typiskt att folk uttalar sig i felaktiga ordalag om något de inte vet.
Visst finns det ett antal användare som skriver om - för oss andra - ganska ointressanta saker.
Men man kan bara scrolla förbi. Eller helt klicka bort ..... vilket jag.f.ö. gör ganska ofta om det är för mycket mormor/farmor/barnbabybilder. Sådana har jag alltid varit allergisk mot.... och har gjort att jag klickat bort några inlägg.......
Men det där om att man visar upp den lyckliga fasaden, det håller jag inte alls med om - jag har många vänner som ibland verkligen skriker ut att de inte mår så bra via det sociala mediet. Och förhoppningsvis får lite tröstande kommentarer.Eller möjlighet att chatta med en vän som har lite tid över. Det är ju så att en del av oss har lättare för att uttrycka det man känner då man skiver, än då man pratar.
För mig är FB det klart bästa social mediet. Har Twitterkonto också, men använder det inte så ofta. Säkert en vanesak -och jag vet ju att det har en stor genomslagskraft om jag vill ha hjälp med något - t.ex. hitta en bra länk eller diskutera något viktigt....
Bloggen har en annan ställning. Där finns några vänner som man har kontakt med, där finns några bloggare som man får många skoltips utav. Och så är det den skrivande personens terapiplats.
Men FB det är favoriten, där blir det många besök per dag .... fast inte så mycket skrivet. Och en önskan har jag.... att alla mina vänner irl också skulle finnas där .....det blir ju lite si och så med kontakterna ... alla har sitt.... men på FB, där har vi faktiskt varann....så ofta vi vill.