Vandring, det är en lisa för själen.
Och en boost för konditionen.
Fast... det händer ibland att man undrar vad man håller på med, då när man stretar på i de värsta motluten, de som man inte ser slutet på. Men då är de bara att köra ner huvudet och ta ett steg i taget, ett steg i taget.
Årets vandringsresa gick till en vansinnigt vacker plats, den lilla staden Stresa belägen vid Lago Maggiore, 10 mil norr om Milano.
Det är precis här som Alperna börjar resa sig, vilket gör att sjön har de vackraste omgivningar man kan tänka sig.
Vi har haft en enorm tur vad det gäller väder, då vi gett oss ut på våra vandringsresor Italien och Österrike. Även denna gång var det varmt och gott, över 25 gradersstrecket de flesta dagar. Sommarkläder var det som gällde. Baddräkten kom också fram några gånger. Vattnet var supergott, men jag saknade sand att stoppa ner fötterna i. Stranden bestod av småstenar, lite jobbigt att gå på. Men även här gällde ett steg i taget, ett steg i taget...
Fyra vandringsdagar och två utflyktsdagar stod på programmet.
Första dagen åkte vi båt ut till de två öarna som ligger alldeles utanför Stresa.
På den ena ön, Isola Bella, fanns ett stort palats, ägd av några superförmögna bankmänniskor. Stora delar av palatset var öppet för allmän beskådan.
Att följa guidens långa utläggningar, stående på stenhårt golv, var det mest påfrestande på hela resan. Ryggen protesterade vilt, den ville ut och vandra. Ta ett steg i taget i lagom tempo, inte några steg i taget med långa mellanrum.
Visst kan det var intressant att höra om de fina sakerna inne i palatsets trettio rum, men inte allt om alla grejer.
Trädgården var härlig att promenera i. Massor av vackra växter, många fina blomsterrabatter.
Över alltihop lyste en vänligt sinnad sol. Härligt!
De flesta vandrarna var pensionärer. Av gruppens 24 personer, så var vi nog bara fyra som fortfarande var kvar i yrkeslivet.
De flesta var smala och spänstiga, så denna tanten kände sig som en flodhäst bland gaseller. Men flodhästar har både muskler och vilja, och det kommer man långt med.
Gruppresor med folk som tycker om att röra på sig ( gäller nog f.ö. alla gruppresor) tenderar att bli trevliga tillställningar. Det är KUL att träffa nya människor, att språka med dem om deras intressen, om det som de vill dela med sig av.
Jag hör väl inte till dem som pratar så yvigt om mig och mitt, men jag kan lyssna och ställa frågor, som gör att andra öppnar sig.
Människomöten, det gillar jag. Gärna korta möten, där var och en går sin egen väg efter träffen.
En del människor skulle man gärna vilja träffa igen, förstås. I de korta mötena märker man verkligen det där med att kemin fungerar mer eller mindre bra med olika personer.
Den första vandringen gick upp till ett franciskanerkloster. Vi hade först åkt buss till en annan sjö i Piemonte-området, Ortasjön.
Vandringen hade en höjdskillnad på knappa 300 meter, Stundtals ganska brant, speciellt på "Korsets väg", sannolikt närmare en kilometer stenlagd serpentinväg, upp till klostret. Nästan som en pilgrimsvandring, alltså. Och då ska det kännas att man lever, förstås.
En äkta munk tog emot oss.
Min tro var att han skulle kunna konversera oss på engelska, men det språket tycktes han inte alls behärska.
Den mångordiga guiden berättade utförligt om den vackra byggnaden, som härbärgerade fyra äldre män.
Vår värd såg väldigt harmonisk ut. Det kändes gott att se att han trivdes med sitt livsval.
Vi hann med ett besök i den otroligt välskötta, och av frukt och grönsaker dignande trädgården, innan det var dags för herr munk att bege sig till klosterkyrkan för lunchbönen.
Ett intressant vandringsmål!
300 meters nedförslut är på många sätt jobbigare än ett uppförslut med samma höjdskillnad. Tårna tar mest stryk i de branta backarna nerför, det gör riktigt ont. Tror att det kan behövas pedikyr tills nästa vandring.
En öl smakade fantastiskt bra, då vi kommit ner till den gamla staden vid Ortasjön.
En glass efter det, gjorde att dagens utflykt blev alldeles perfekt.
"Hemma" i Stresa stod solen redan lågt, då vi tog en liten promenad före middagen.
Fredagen innehöll en utflykt till Milano.
Kul att se staden som är en av de absoluta modecentrana i världen.
Milanodomen, den kände jag inte alls till tidigare.
Den låg mitt i centrum,
... alldeles bredvid den berömda Vitro Emanuel-gallerian.
Inga affärer för oss, förstås, vare sig storleksmässigt eller pengamässigt.
För stor tant med för lite pengar, för att passa här...
La Scala -operan såg inte mycket ut för världen. Men den skulle visst vara betydligt vackrare inuti.
Kul att ha sett centrala Milano. Och visst har jag med mig lite kläder från modestaden, hem i bagaget. Inköpta på ett lågprisvaruhus, 300 -400 meter från gallerian. Där fanns det lite kläder för stora tanter!
600 meters höjdskillnad utlovades inför lördagens vandring.
Det var lite svårt att sova den natten, hur skulle tung tant klara detta?
Hon väger ju dubbelt så mycket som många av de små smala, spänstiga pensionärerna.
Det gick förvånansvärt bra.
Uppe på höjden så hade man en helt otrolig utsikt över sjön, och över öarna alldeles utanför Stresa,.
Det var gott att kunna ta linbanan ner till sjönivån, och slippa få tåont.
Till den näst sista vandringen tog vi oss återigen med buss. Starten var tuff, det gick brant uppåt i gissningsvis en kilometer. Därefter så var det ett underbart strövtåg genom skogar, över bäckar, förbi byar. Lite upp, lite ner, lite slätmark. Och med återkommande utsikt över Italiens högsta berg, Monte Rosa.
Bussen hämtade upp oss efter tre timmars gångmarsch, och körde oss upp till en lite bergsby, turistby, på 1300 meters höjd, alldeles vid foten av de höga alperna.
På kyrkogården fanns minnesstenar och minnesplattor över de människor, företrädesvis unga män, som omkommit under sina försök att komma upp till Monte Rosas topp.
Tokiga typer, kan man tycka. Medan man också kan anse att det är föredömligt att sätta upp höga mål. Att sätta livet på spel är lite väl hög insats.
Den sista vandringen utgick från staden på andra sidan Maggiore-sjön.
Det var den lättaste vandringen, kanske beroende på att man lyckats boosta konditionen en del, vid det här laget.
Lagom lutning kändes inte det minsta besvärande längre.
Naturligtvis fanns det vackra platser där man kunde kika ut över sjön.
Där är välbekanta öarna, sedda ur ett annat perspektiv.
Vi gick upp till en by, där kyrkan var öppen för vår skull.
De katolska kyrkorna är så otroligt utsmyckade.
Guldet tycker jag är övermaga, men målningarna är ofta av intresse.
De allra flesta kyrkmålningar visar Jesu sista dagar.
På dessa målningar, som var 14 totalt, tycker jag att Jesus ser ovanligt kort ut, samt att han ser glad ut. Inte alls så lidande som på de flesta målningar. Vilket i och för sig borde vara det mest naturliga. Intressanta målningar, tyckte jag.
De här taggiga kloten har vi sett tusentals utav, på vägar och stigar.
Det är kastanjernas frukter. Innanför taggarna finns de stora fröna, de som man kan äta och som mättat många människor i detta område, då det varit nödår.
Något bad var det inte att tänka på denna sista eftermiddag. Luften var varm, men vinden alldeles för stark för att lämpa sig för att bad.
En "ledig" förmiddag fick vi slutligen.
Den ägnades till geocaching.
Lte roligt att ha med några "souvenircacher" från Stresa.
Den mest spektakulära lilla burken fanns inborrad i ett av alla de "kärlekslås" som fanns vid en av de sjönära utsiktsplatserna.
Vandring är en lisa för själen och en boost för konditionen. Människomöten öppnar hjärtat och skapar harmoni. Jag hoppas verkligen att det blir fler vandringsresor.
